Blåögd dyrkan

Jag har funderat en del över vissa beteenden i bloggsfären och kan inte låta bli att, med viss ironi, titta närmre på ett av de mest irriterande här.

De flesta bloggar jag läser, inklusive min egen, varierar i kvalitet och innehåll. Trots varierande kvalitet, har de bloggar jag följt mer än någon vecka en sak gemensamt. Då och då slår skribenten till med ett exceptionellt utmärkt inlägg. Ett inlägg som antingen får mig att på något sätt beröras av innehållet eller bara är så språkligt utmärkt skrivet att man förundras.

Jag kan bli berörd på många sätt. Jag kan skratta högt framför skärmen. Jag kan bli ilsken över dumheten i vissa inlägg. Jag kan känna tvekan över mina egna värderingar. Jag kan bli sugen att påverka/övertyga någon som står och vacklar.

Oavsett vilket är det dessa inlägg jag mest ofta kommenterar. Visst ibland slänger jag iväg en kommentar till något inlägg bara för att visa jag läst och på så sätt uppmuntra författaren, eller därför att jag själv nyligen eller tidigare skrivit om något i samma ämne, vilket kanske kan vara intressant för skribenten, men i huvudsak kommenterar jag när jag blivit berörd på något sätt.

De inlägg som väcker min empati och som får mina känslor att svalla i harmoni med skribentens kan vara svåra att kommentera. Jag vill så gärna uttrycka att jag blivit berörd och att jag tycker att inlägget är utmärkt, men har ofta inte så mycket att tillföra till själva inlägget. Känslorna är de samma som skribenten redan avklarat. Samma känslor bara speglas i mig själv och studsar tillbaks som en en torftig kommentar uttryckande samstämmighet.

De inlägg som är lättast att kommentera, är de som uttrycker en tydlig ide eller ideologi och försöker lyfta fram den. Om man inte alls tycker som skribenten kan man, i syfte att få igång en diskussion där andra sidan lyfts fram, genom en kommentar argumentera mot inlägget. Håller man delvis med skribenten, kan man tex i sin kommentar visa på att man har ett gemensamt mål, men att man själv tycker det finns bättre vägar dit. Håller man helt med författaren, brukar det alltid finnas utrymme att förstärka det som denna skrivit och bidra till att iden lyfts ytterligare.

Fenomenet jag funderat över berör just det sistnämnda. Att genom kommentarer hjälpa till att utveckla ett inlägg där man fullständigt håller med. Detta verkar som om många som läser och kommenterar de stora bloggarna, har väldigt svårt för just detta. Istället drunknar kommentarsflödet av dyrkan:

"Gud vad du är bra!"

"Jag önskar jag kunde vara som du!"

"Du är min idol!"

Visst det måste vara en egoboost och ganska kul för skribenten att kunna sola sig i denna dyrkan emellanåt. Mycket intressantare för alla som läser bloggen hade det dock varit om det uppstått en diskussion runt ämnet inlägget behandlade. Även om det är helt legitimt att ibland vilja lyfta fram ett stöd för skribenten, borde det också vara mer utvecklande för densamma om kommentarerna på något sätt berörde varför den som kommenterar avgudar skribenten, och varför denna dyrkan kom fram som en kommentar till just det aktuella inlägget.

Kanske gör man ovanstående typ av kommentarer därför att man är naiv och oerfaren och känner att artikeln lyfte fram eller uppenbarade något som man ännu inte kan formulera sina tankar omkring?!? Men varför kan man då inte ta sig två minuter och fundera på varför och varifrån denna känsla/dyrkan kommer och försöka uttrycka det i sin kommentar, istället för att som ett dumt fån bara himla med ögonen i sin kommentar?

Själv känner jag bara ett förakt mot människor som helt och fullt, utan att ifrågasätta eller försöka förstå, slänger sig vid fötterna på andra människor och uttrycker att de vill bli som dem.

Men vem vet? Det kanske är min avundsjuka över att jag inte har någon som dyrkar mig som talar. Så, visa nu er aktning för mig! Älska mig! Uttryck er önskan att vara som jag!

Nä, förresten, gör inte det! Jag är helt säker på att jag bara kommer förakta er! Stå istället upp som självständiga, tänkande, individer. Uttryck gärna medhåll, men gör det med tanke, humor och/eller ironi!