onsdag 23 februari 2011

Vinter igen, fröjd eller helvete?

Jag gillar alla våra årstider, men har gjort mig till förespråkare för framförallt höst och vinter. Dels därför att dessa två årstider verkar vara de som behöver någon som lyfter fram det underbara med dem, och dels för att jag verkligen uppskattar dem. Var mina känslor för hösten kommer ifrån kan ni läsa mer om i inlägget Höstens förespråkare medan min kärlek till riktig vinter nog dels basera sig i att det i en mörk årstid blir ljust och vackert med snö, och dels i de aktiviteter som riktig vinter ger möjlighet till. Skid- och pulkaåkning, snöbollskrig, byggande av snögubbar, grävande av snögrottor och, faktiskt, snöskottande och hala vägbanor är saker jag uppskattar med vintern. Det är underbart att vara ute och att vara aktiv i riktigt vinterväder. Det kommer garanterat komma mer om detta i ett närliggande inlägg (skidsemestern närmar sig).

I år fick vi vinter i södraste Skåne ovanligt tidigt. Från den nittonde november var det rikligt med snö. Så rikligt att vallarna på den lilla väg jag bor blev över fyra meter höga när vägen skottats några gånger. De sista veckorna har det varit tö och regnväder vilket givit barmark och av de imponerande snövallarna återstår endast någon futtig decimeter. Förra helgen slog vädret om igen och det blev kallare. Ingen nederbörd att tala om förrän i natt, men kallt och blåsigt. Det var faktiskt så att jag som normalt sett blir glad av många minusgrader i februari, tyckte att det kunna vara skönt om vädret hade fortsatt den till synes utstakade vägen mot vår och sommar istället för att trilskas med att kyla ben som börjat vänja sig vid att slippa långkalsonger.

Men så inatt blev världen vit och underbar igen. Inga större mängder, men snön föll i stora, ej blöta utan torra och lätta, flingor. På morgonen hade det lagt sig ett par tre centimeter med puderlätt snö. Sådan snö som man bara önskar man får en halvmeter av varje natt under skidresan. Sådan snö som eskimåerna säkerligen har ett väldigt positivt namn på. Världen kändes rätt igen.

Det tyckte min femårige son också när han öppnade ytterdörren och med stora glittrande ögon och glädje i rösten uttryckte hur mycket fin ny snö det kommit.

Ögonen tappade lite av gnistan när hans mor, som pendlar många mil med bil varje dag, svärande över snön beordrade dörren stängd igen.

Också när hans farmor, som kom för att hämta honom till en farmor-barnbarn-dag, uttryckte sin förtvivlan över vädret och väglaget, slocknade den gnistrande glädjen lite. Hans ögon blev smalare och mörkare.

Som härdad vinterälskare bland en majoritet av snöhatare är jag själv ganska luttrad och kan behålla min glädje över vintern fast folk klagar runt mig. Det blir som en utmaning att få människor att se det vackra och underbara och inte halkan och misären. För en femåring är det annorlunda. Men i mig har han en bundsförvant, och jag stöttade honom med muntra tillrop om snöns förträfflighet.

När jag pratade med honom på telefon ikväll (han skall avsluta sin farmor-sejour med övernattning) så berättade han med glädje hur de hade åkt pulka och varit ute i snön idag. Glittret i ögonen var tillbaks. Det var tillbaks så starkt att det till och med hördes över telefonen. Underbart!

Så alla ni som gnäller över snön. Se på barnen. Hör deras glädje. Så istället för att ta död på det vackra, roliga och underbara med vintern för dem, gläds med dem och hjälp dem glädjas. ÄLSKA VINTER! Barnen blir gladare och ni blir gladare! :)