I Sydsvenskan idag har ledande kommunalpolitiker i de kommuner de har makten, är stora eller gått riktigt bra i förra valet, fått frågor runt vad de anser vara största samhällsproblemet. Ett ganska intressant fenomen utkristalliserade sig.
När Carina Wutzler, kommunalråd för Moderaterna i Vellinge (39,6% i förra valet) får frågan vilket som är det största samhällsproblemet svarar hon:
"Lag och ordning, trygghet och gängkriminalitet"
När hon då får följdfrågan "Hur yttrar sig kriminaliteten i din kommun?" blir svaret:
"Jag upplever inte att man lyfter detta som ett problem i Vellinge. Det är mer ett nationellt problem. Man läser om det och tycker att det sprider sig. Och bekymras över att det ska drabba någon som är på fel plats vid fel tidpunkt."
När André af Geijerstam, gruppledare för Sverigedemokraterna i Sjöbo (39,2% i förra valet), svarar på frågan om vad som är viktigaste valfrågan, säger han:
"Energibrist, höga drivmedelspriser, hög brottslighet. Brottsligheten är ju nära förknippad med den höga invandringen. De går hand i hand. Det lär ju knappast ha undgått någon."
På följdfrågan "Hur yttrar sig de här problemen i din kommun?" blir svaret:
"Brottsligheten märks i hela landet. I en mindre kommun som Sjöbo drabbas vi inte på samma sätt. Men ingen plats är fredad."
Det känns i och för sig inte så märkligt att de två partier som kanske ihärdigast kör med valfrågorna "Lag och Ordning", "Hårdare straff", "Större befogenheter för polisen", etc, säljer in kriminaliteten som den viktigaste frågan. Det som gör det lustigt är svaren på följdfrågan.
Det får mig att tänka på Leif GWs uttalande om att det är de minst sannolika brotten vi är mest rädda för, vilket kanske inte heller är så konstigt. Det är ju de med störst konsekvenser vi kanske är mest rädda för.
MEN för kommunalpolitiker i trygga kommuner där de inte har något problem med grov brottslighet att gå till val med grov brottslighet som viktigaste fråga är att rida på väljarnas rädsla för det minst sannolika.
Fast på något sätt måste man ju få stöd för riksförslag som att
Låta Kriminalvården ta över ansvaret för sluten ungdomsvård
Kunna sätta minderåriga i fängelse
Döpa om Kriminalvården till Straffverket
Sänka straffbarhetsåldern till 13 år
Kunna straffa ännu yngre barn, åtminstone ner till 9-års ålder, med skamstraff
Om det skall gå igenom behöver man nog SKRÄMMA UPP FOLK ORDENTLIGT, även i de trygga kommunerna.
Var det bättre förr?
På medeltiden?
Är stupstock ett bra straff för 9-åringar?
... eller är det inte förnedrande nog?
~~~
Läs också Sydsvenskans huvudledare idag. Den träffar ganska bra det jag vill belysa, att politikers retorik, ibland skrämselpropaganda, får oss att tappa framtidstron och inte se hur bra läget faktiskt är.
Feminism som rörelse och företeelse borde inte finnas!
Ibland får jag frågan om jag är feminist.
Nästan alltid är den ställd med aggressiva undertoner och outtalade undermeningar.
Typ:
Är du feminist(, eller en så där mansgris)?
eller, betydligt vanligare:
Är du (en sån där satans rödstrumpad, rabiat) feminist?
Oavsett vilket är mitt svar alltid ett självklart "Ja!".
Sällan aggressivt, men oftast det också med outtalade, eller uttalade, (under)meningar....
Ja! (Varför skulle jag värdera personer olika beroende på kön?)
Feminismen borde inte finnas, därför att den borde inte behövas.
Det jag anser vara feminism är att personer inte skall behandlas eller värderas olika på grund av, eller tack vare, sitt kön. Det är lika självklart för mig som att personer inte skall behandlas olika på grund av hudfärg, sexuell läggning, härkomst, förmögenhet, etc. Så kan vi allihop bara skärpa oss och behandla och värdera alla utifrån de parametrar som faktiskt ger mening i sammanhanget och skippa att alltid väga in kön som en parameter, så skrotar vi feminismen!
Vissa kanske definierar feminism annorlunda, som en rörelse som vill hämnas alla år av patriarkat och nu istället skapa ett matriarkat där kvinnorna skall njuta de fördelar som vi som är födda med snopp i många generationer tidigare gjort. Den feminismen ser jag inte mycket av, och de som ser den verkar ofta se den i affekt eller rädsla över att förlora sina privilegier. Så ni som ser rödstrumpefeminismen i var hörna, skärp er ni också! Ni som eventuellt vill "hämnas" patriarkatet och göra det samma som män gjort mot kvinnor tidigare, skärp er också!
Feminism borde vara, och är, i min mening, jämlikhet! Om vi bara kan skärpa oss och behandla och värdera varandra jämlikt, såsom vi borde, så behöver vi inte ha namn och rörelser som kämpar för det. Skrota feminismen! Skärp er!
... eller: Om att öka vår trygghet genom att SÄTTA ÄLDRE BARN I FÄNGELSE och FÖRNEDRA SMÅBARN!
I Sverige är man straffmyndig från 15 års ålder och kan dömas till ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård.
Det finns för närvarande från flera olika partier flera olika förslag att ändra detta, t.ex. pratar Moderater om att fängelsestraff för 15-17 åringar. Andra uttalanden från Moderaterna handlar om att så länge brottslingar sitter i fängelse kan de inte utföra nya brott eller rekrytera nya brottslingar. Så nu skall vi börja förvara 15-åringar i fängelse? Människor ... barn, som har hela livet framför sig ... Det är för fan att ge upp om vårt samhälle! Unga personer, barn, som är i en ålder där konsekvenstänket är väldigt dåligt utvecklat, som hamnat snett, som kanske utfört något vidrigt brott, till och med mord, kan förvisso inte utföra fler mord på personer utanför fängelset så länge de sitter inspärrade, men de kan heller inte utvecklas och ändras till personer som med hjälp och med rätt åtgärder kan komma att bidra till samhället i princip hela sitt liv. Hur kan det vara smartare att sabba deras liv ännu mer än de redan gjort och låta dem bli en belastning för samhället de nästkommande 60 åren än att försöka hjälpa dem bli en tillgång för samhället? De flesta av oss som har, eller har haft, tonårsbarn, och kanske också de av oss som minns våra egna tonår, vet att vi i den åldern är lättpåverkade och inte direkt tänker över vilka konsekvenser ett visst handlande har. Jag tror att både samhället och barnen själva är bättre gagnade om vi använder oss av detta för att påverka ungdomarna i en positivare riktning. Visa dem att det i Sverige finns alternativ för att lyckas och förverkliga sig själva utanför den kriminella världen, istället för att låsa in dem och låta dem formas i fängelser för grova ungdomsbrottslingar.
SD VILL GÅ LÄNGRE.
Partiet vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år och att ansvaret för sluten ungdomsvård skall lämnas över till kriminalvården 😮.
Sedan är tydligt att SD inte har någon tro på att vi kan rehabilitera brottslingar utan de skall bara straffas och förvaras. De vill klargöra detta genom att byta namn på Kriminalvården till Straffverket 😮😮.
Det torde ju effektivt ge möjlighet att trygga samhället och få bort ungdomsbrottslingar ned till 13 års ålder från våra gator. Men hur vill SD göra med ännu yngre barn då?
Jo, det har de också tänkt på.
Tobias Andersson förklarar för TT att i och med att vi har ett läge med allt yngre som begår brott så kan det bli aktuellt att straffa barn ner i 9-årsåldern. Han är dock noga med att poängtera att så unga barn givetvis inte skall sitta på Kumla. Det är ju trots allt rätt skönt att höra att SD inte vill spärra in 9-åringar på Kumla! Men straffas skall de! Hur då, då?
Jo, påföljden för småbarn .... vänta nu ... "påföljd" ... "småbarn" ... det är nog bara SD som skulle kunna få mig att kombinera de två orden ... men hur som helst, påföljden för småbarn ska ha en "förminskande" och "skamfull" effekt i ”statusnedbrytande syfte” säger Tobias Andersson.
Skamstraff för barn! 😮😮😮😮😮
Det är nog det absolut vidrigaste jag (än så länge) hört i denna valrörelse!!!
Att ett svenskt riksdagsparti kan lägga detta förslag, som tack och lov nog aldrig kan genomföras då det strider mot FNs femte artikel (enligt de mänskliga rättigheterna får ingen utsättas för förnedrande bestraffning), var tills nu utanför det jag trodde var möjligt inom svensk politik. Att sedan nästan var femte väljare (enligt Omnipoll 2022-08-28) verkar vilja lägga sin röst på detta parti, ter sig ännu mer märkligt för mig!
Jag citerar hela insändaren här:Så var pandemin på väg in i ett hanterbart skede och vardagen "återgår det normala". Men inte för alla.
Många har nu privilegiet att arbeta hemifrån. Något som leder till ekonomiska vinster, då de slipper betala för transport till jobbet. Detta gäller såklart den redan välbetalda medelklassen.
Men vi andra då? Vi städare, vårdpersonal, lärare, poliser och brandmän? De grupper som flera av våra politiska partier så kallat värnar om?
Vi får fortsätta betala för vår transport till jobbet, som om inget har hänt och vi får motvilligt gå ner ytterligare en nivå, medan medelklassen med sina fina hemmakontor kan sko sig på den nya besparade slanten som månadsvis kan gå till något gott, en ny kontorsstol kanske?
Jag har lite svårt för den typ av rättviseperspektiv som insändaren förmedlar. "Jag får det inte ett dugg sämre, men någon annan får en fördel ... det är orättvist...." nja, jag skulle mer kalla det avundsjuka än orättvisa? Visst i långsiktigt politiskt perspektiv kan det ju påverka inflation och priser om vissa får det mycket bättre än andra och därför kan de andra drabbas av ökade priser och därmed sämre levnadsstandard, så någon form av utjämning är ju inte fel i ett samhälle, men att gnälla för att andra kan jobba hemifrån? Avundsjuka!
Jag har inte räknat ett skit på ekonomin med hänsyn till att arbeta hemma gentemot att sitta på kontoret. Oavsett vilket har jag det snorbra.... och jag tycker att jag förtjänar det. Jag har valt att använda mig av den svenska förmånen att kunna låna pengar för att studera och satsa på att få en universitetsexamen som gav mig ett arbete där jag får göra det jag tycker är kul och dessutom får en stor påse pengar varje månad för att göra det. Alla i Sverige, i min generation (och yngre), har haft samma möjlighet, det är rättvisa!
Vissa har valt att så tidigt som möjligt i livet börja tjäna pengar istället för att fortbilda sig. De var rika (hade alltid pengar) och hade oftast mycket fritid som de kunde göra vad de ville av när vi var unga. Jag upplevde aldrig det som en orättvisa även om jag inte kunde hänga med på allt de hittade på. Jag har vänner som gjorde det jag ville göra mest, som säsongsarbetade och stack iväg halva året och åkte skidor när vi var unga. Jag var avundsjuk, men det var ingen orättvisa.
Jag valde av många olika anledningar, inte alltid självklara, en annan väg, där jag levde fattigt och satsade min tid på att bli bättre utbildad för att senare i livet kunna skörda frukterna av ungdomens slit. När jag nu gör det, så skulle det vara orättvist?
Men, säger vissa, jag kommer inte från en familj med akademisk bakgrund ... nä säger jag, vem fan gör det ... inte jag i varje fall .... jag har två föräldrar som enbart hade grundskoleutbildning (en av dem enbart sexårig), som jobbade med att röja mark för skogsvårdsstyrelsen respektive var vårdbiträde + butiksbiträde. När jag var i yngre tonåren hade vi inte mer pengar än att min mor fick sy på gamla byxben för att förlänga mina jeans så jag kunde ha dem ett tag till då jag växt ur dem, för vi hade inte råd att köpa nya byxor.
Min far dog i hjärntumör när jag var fjorton år gammal och min mor fick som ensamstående trippelarbeta för att sätta mat på bordet till mig och min yngre bror. Jag fick hjälpa till med ett av jobben för att hon överhuvudtaget skulle ha en chans att orka med och att vi skulle överleva och ha någonstans att bo.
Valet att fortbilda sig fanns för mig ändå. Jag behövde bara ta det och göra vad jag kunde av min situation. Det är rättvisa!
Att ångra att man inte gjorde det valet utan levde livet då, och tvingas åka till en arbetsplats nu när andra kan arbeta hemifrån är inte orättvisa, det är avundsjuka.
Det fanns vissa detaljer i överenskommelsen som hon inte var helt nöjd med, men hon trodde sig kunna leva med dem. De var trots allt så abstrakta för henne att de nästan inte fanns. Hon visste att alla parter måste ge och ta. Om båda sidor kände att de fått igenom något de ville ha, om båda sidor kände att de gett något den andra parten ville ha, så fanns det en sund balans. Hon hade fått igenom mer av det hon ville ha än hon först trott var möjligt. Allt hon kunnat tänka sig och mer. Saker hon bara slängt in för att ha något att förhandla bort. Också det hon var beredd att ge upp för att få igenom de punkter som verkligen betydde något för henne hade gått igenom utan någon vidare diskussion. Det var bara hennes signatur som fattades på kontraktet. Om hon skrev under så skulle hon kunna leva resten av sitt liv i överflöd. Inte bara kunna, hon skulle vara tvungen att leva sitt liv i överflöd. Så bra var överenskommelsen för henne. Hennes underskrift var den enda som fattades. Hennes hand darrade när hon förde den mot pennan. Hennes logik hetsade henne, skrek: Skriv under innan de ångrar sig! Hon kunde få allt. Allt hon önskade sig, och mer. Det goda livet var bara en namnteckning bort. Balans. Balans? Vad skulle hon ge? Egentligen ingenting. Ingenting utom en sak. Det de ville ha var en sak som var betydelselös för henne. Den skulle inte spela någon roll eller påverka hennes liv på något sätt. Logiskt sätt kunde hon egentligen totalt bortse från den. Hon skulle få allt. Hon skulle få allt utan att egentligen ge något. MEN! Men, det kändes inte rätt. En svettdroppe leta sig ner över hennes panna. Den Fastnade i ögonbrynet. Kittlande satt den där och retade henne. Hon släppte pennan, förde upp handen och strök bort den kittlande fukten. Vad fan håller du på med? Bara skriv under! Nu! Jag gör det! Snabbt återvände handen till pennan. Darrande fick hon grepp om den. Hon hade bestämt sig. Hon förtjänade det goda livet. Som i slowmotion såg hon hur bokstäverna växte fram på linjen längst ner på de långa dokumentet. Hennes namn. Nu stod det där. Svart på vitt. Hon hade gjort det. Säkrat sin framtid. Hon borde ha varit nöjd. Glad. Exalterad! Varför var det sorg hon kände? Varifrån kom vemodet?
Hon var ond. Han bara visste det. Han kunde se det. Hennes hud speglade mörkret. Hon var mörkret. Svart. Han slog. Huden på knogarna sprack. Han märkte det inte ens. Han måste utplåna ondskan. Han slog igen. Och igen. Hans knogar färgades röda. Hennes blod stänkte och rann på ovansidan av hans händer. Det blandades med hans eget, som sipprade ut från hans uppfläkta knogar. Det var rött. Hennes blod, liksom hans eget. Märkligt. Märkligt att ondskans och godhetens blod hade samma färg. Han fortsatte slå. Det gjorde ont. Hans knogar kändes som öppna sår. Underarmarna krampade. Han orkade inte mer. Men han måste. Han måste uthärda. Trots smärtan och knogarnas spruckna hud fortsatte han att kämpa. Ondskan rörde sig fortfarande. Ondskan lät fortfarande. Men ömkligt. Han insåg att hans goda gärning var nästintill fullbordad. Det gav honom förnyad kraft. Hans bröst fylldes med luft och spändes. En doft av lagerblad. Nej, det var inbillning, men segern var nära. Så nära att han nästan kunde höra bleckblåsinstrumentens fanfarer. Ett slag till. Ett till. Smärtan i knogarna var ingenting längre. Han visste att han skulle klara det . Han skulle utplåna ondskan.
Jag har en Dyson sladdlös dammsugande som jag är väldit nöjd med, men den har ett par år på nacken och batteriet i den börjar bli trött. Dyson säljer förvisso själva ersättningsbatteri men de har varit slut i deras web-shop ett tag nu, så om/när det går att beställa från dem är osäkert. Dessutom finns det andra tillverkare som gör ersättningsbatteri till min Dyson modell, som har högre kapacitet än Dysons egna och till lägre pris, så jag beställde ett sådan från den billigaste leverantören i Sverige jag kunde hitta.
När batteriet kom var det stort och klumpigt och jag fick modda den väggmonterade laddningsstationen för att kunna ladda batteriet med dammsugaren hängande ... dessutom var det glapp i kontakten i själva batteriet så dammsugaren startade bara då och då efter otaliga knapptryckningar, så det blev retur och utbytesbatteri. De skickade då ett annat batteri med samma kapacitet och mindre formfaktor (så jag kunde modda tillbaka min laddare) och batteriet fungerade ... allt var frid och fröjd ... ett par veckor ... tills jag satte dammsugaren i laddaren precis på samma sätt som jag gjort tusen gånger tidigare ... men denna gång startade dammsugaren av sig själv och gick inte att stanna igen på annat sätt än att skruva ur tre skruvar och montera ur batteriet.
Det konstaterades att det var fel på även detta batteri ... ny retur, denna gång med pengarna tillbaka, tack.
Så nu har jag beställt detta batteri från
De verkar seriösa, har kort leveranstid alltid med fri frakt som ett alternativ, och verkar ha bra produkter. De "brandar" vissa produkter som sina egna, och sätter BATTERIEXPERTEN som tillverkare. Detta är en sådan produkt, så jag hoppas att det borgar för att de säkrat kvaliteten på batteriet!
Jag har hört och sett flera uttalanden och inlägg, både i sociala medier och mer traditionella, som hävdar att åsiktskorridoren i Sverige har blivit smalare. Det som sägs är att man får inte säga vad man vill, att allt har blivit så djävla politiskt korrekt.
Jag upplever det helt annorlunda. Jag tycker att varenda kotte har och tar sig utrymme att uttrycka sina åsikter. Visst, vissa är vid offentliga uttalanden / inlägg noggrannare med retoriken än de kanske hade varit om de bara omgav sig med likasinnade men likväl trycker de ut sin åsikt där de kan. Jag själv inkluderad.
Är detta något dåligt då?
I min mening, NEJ, absolut inte, det är jättebra att så många har möjlighet att, och vågar, ventilera sina åsikter. Det gör att vi tänker över vad vi verkligen tycker och ges en möjlighet att omvärdera det vi ser som sanningar.
Varifrån kommer då bilden av att åsiktskorridoren blivit smalare?
Jo, det är när de, ibland befängda, ofta med rasistisk eller anti-demokratisk, våldsbejakande uttalanden blir motsagda, eller om det framläggs eller efterfrågas fakta, som det kommer, ofta i någon av de nedanstående formerna:
"Man får ju för fan inte säga vad man vill i detta landet längre!"
"Varför måste man vara så djävla P.K. hela tiden för att få säga något?"
"Vi har ingen demokrati längre, det finns ingen yttrandefrihet!"
MEN HALLÅ!
Du har precis uttryckt din åsikt! Nu uttrycker någon annan sin, från din skilda, åsikt. Det är i högsta grad demokratiskt. Det som inte vore demokratiskt och gjort åsiktskorridoren smalare vore om din åsikt fått stå oemotsagd, om det bara var din åsikt som fick förmedlas.
Har ni försökt kommentera eller göra inlägg i debatten i viss av den så kallade fria press (de som inte kvalificerar sig för mediastöd) som finns med en annan åsikt än den som normalt förmedlas där så vet ni vad jag talar om. De är hårt modererade och endast kommentarer som ger medhåll släpps igenom. Det har inte förvånat mig. Vad som däremot förvånat mig och har gjort detta beteende mycket mer tydligt för mig är splittringen i frågan huruvida Folkhälsomyndigheten och Sveriges nu styrande Politiker gjort ett bra jobb eller inte under rådande pandemi. Folk som får fakta som motsäger vad de just delat eller på annat sätt blir motsagda i kommentarer till sina inlägg blockerar genast den som kommenterat. Endast medhåll godkänns. Även i "fria/öppna" diskussionsforum är det som om de bara innehöll likasinnade, som om det vore två, eller fler, olika forum där bara de som håller med varandra är med, eftersom de blockerat alla som har en annan åsikt.
Jag anser inte att åsiktskorridoren blivit smalare, alla verkar häva ur sig precis vad de känner för, med eller utan fakta och referenser som underbygger det. Det som jag upplever blivit sämre är vårt diskussionsklimat. Folk accepterar inte längre att någon annan tycker annorlunda eller att någon annan kan visa att det de just sagt inte är sant. Om någon gör det så hävdas genast att åsiktskorridoren blivit smalare, att de inte får säga vad de vill. Men det är ju precis tvärtom. Åsiktskorridoren blir bara bredare av att folk kan och får säga emot dig.
När du omger dig av enbart likasinnade som du vet har samma åsikter som du, visst är du trygg då?
Vore det inte bra om hela vår nation var sådan? Att alla i Sverige var, tänkte och tyckte precis lika och hade samma åsikter och höll fast vid dessa över tid, inte ändrade mening? Det skulle ge en oöverträffad nationell trygghet! ALLA skulle vara trygga hela tiden!
Vore det inte perfekt om vår stolta nation hade en ledning med mod nog att se till att det blir så?
En ledning som vågade säga som det är och inte acceptera en massa tjafs som sade emot det!
En regering som arbetade för statlig kontroll av vad som är rätt och fel i vår nation så att vi alla kan få samma värderingar & åsikter och bli trygga!
Det finns det ett riksdagsparti som gör!
Vi vill ge staten mer makt bland annat genom att utöka polisens befogenheter att slå ner på de som stökar till det i vårt samhälle. Den föreslagna utökade nödvärnsrätten kommer i förlängning möjliggöra bättre kontroller av demonstrationer och andra stökiga sammanslutningar som motsätter sig vårt rikes värderingar och vår trygghet!
Polisen kommer i ännu större utsträckning få bära vapen också utanför tjänst så de snabbt kan agera och träda in i tjänst. Olikheterna vilar aldrig, så det kan inte vi heller göra! Tryggheten måste kunna garanteras överallt, hela tiden!
Vi vill hålla fast vid det trygga traditionella Svenska och göra det tydligt vad som är rätt och fel inom kultur och konst genom riktat stöd till det som är Nationalistiskt och Nordiskt och dra in stöd för farliga influenser från andra kulturer. Lika är tryggt!
Fler kulturellt missanpassade individer skall lämna Sverige än som kommer hit. Detta skall vi åstadkomma genom att inte låta personer som lyckas nästla sig in här få hit sina familjer och genom att strypa deras tillgång till vår välfärdsstat. Det ger en ökad trygghet för oss som hör hemma här!
De som trots de försämrade levnadsvillkoren väljer att stannar här skall assimileras. De skall bli som oss fullt ut för att få vara här. Eftersom integration innebär en process som leder till att skilda enheter förenas, att de olika delarna bidrar med något och tillsammans bildar en större enhet är den farlig för vårt samhälle. Vi behöver inte influenser utifrån, vi måste assimilera de som kommer hit, införliva dem, få dem att överge sin identitet, kultur och särart för vår! Möjligtvis då kan de stanna, för då kan de bidra till, istället för att motverka, vår trygghet!
Vi vill se till att nationen förblir trygg genom att införa en civilkuragelag som gör det tvingande att, och straffbart att inte, anmäla de som bryter mot nationens intressen och lagar. Hjälp till att hålla vårt samhälle tryggt! Håll koll på grannen, man vet aldrig var faran lurar!
Utökad polisiär kameraövervakning kompletterar civilkuragelagen för att identifiera oroshärdar och enskilda individer som utgör ett hot mot vår nationella trygghet!
Vi är det enda riksdagsparti som fullt ut arbetar för din trygghet!
Det enda vi begär är att du ger upp din frihet och röstar på oss.
Vi kommer definiera, försvara och värna de korrekta svenska värderingarna och åsikterna! Vi kommer göra dig trygg!
Rösta på oss!
Efter det politiska utspelet för någon vecka sedan med krav på att avskeda experter, ansvarsutkrävande av politiker, etc, har jag sett ganska många ifrågasätta Sveriges Corona-strategi, och ställa frågor angående hur man kan stödja och tycka att en sådan strategi, med idag 5053 rapporterade dödsfall (vilket är ca 2,7 gånger fler personer än de som dör i säsongsinfluensa under EN vecka varje år enligt FHMs Rapport 2018: https://bit.ly/3dtcnyl ) är bra när våra grannländer haft så många färre dödsfall.
Men det är en konstig fråga. Sverige har haft samma övergripande Strategi som i princip hela resten av världen och i synnerhet som våra nordiska grannländer ... plana ut kurvan och håll sjukvården fungerande genom pandemin.
Skillnaden är hur man implementerat den. I Sverige valde vi att plana ut kurvan och hålla den nedanför den kritiska "linjen", där vi kan hålla sjukvård och samhälle igång, genom att införa åtgärder och rekommendationer i olika faser till stor del baserat på frivillighet, och vänta med att stänga ner helt tills situationen verkligen krävde det (vilket den ännu inte gjort), medan våra nordiska grannländer valde att hugga av kurvan tidigt i respektive lands smittspridningsförlopp, långt nedanför den kritiska linjen. Med den svenska varianten, givet att vi inte kan göra en massvaccinering tidigt i förloppet, torde tidsperioden tills det att kurvan når botten igen vara kortare än om man planar ut den för tidigt. Att vi dessutom lyckats hålla samhället igång torde minska de långsiktiga negativa konsekvenserna och minska det totala lidandet och antalet dödsfall i sviterna av pandemin.
Några sådana negativa konsekvenser av ett totalstängt samhälle jag kan se och som vi inte kommer att ha, mellan länder jämförbar, statistik på förrän om många år är t.ex. självmord bland unga (som tappat den sociala ventil som skola och annat socialt umgänge innebär) och andra isolerade och/eller folk som förlorat jobb, företag, etc, våld i hemmet, alkoholism och annat missbruk, allmän psykisk ohälsa, långsiktigt försämrad välfärd på grund av sämre samhällsekonomi efter lång nedstängning, etc, etc.
Sverige har, i min mening, gjort långt ifrån allt perfekt och borde till exempel ha fokuserat hårdare och tidigare på att skydda riskgrupperna, t.ex. de äldre på särskilda boende. Men det var inte del av strategin att inte skydda riskgrupperna, snarare tvärtom, vi har bara inte varit tillräckligt bra på det, men det gör inte själva strategin mindre sund, utan borde kanske vara en ögonöppnare för att börja omvärdera hur vi bedriver äldrevård i Sverige.
Det som skulle kunna påverka huruvida vår variant av strategin är bättre eller mindre bra än andra länders varianter sett till antalet insjuknande och antalet dödsfall med Covid-19 över hela pandemin (vilket vi ännu verkar vara långt ifrån slutet av) är om, och i så fall när i pandemin, vi får ett fungerande vaccin som kan stoppa smittspridning, och hur snabbt vi kan göra en massvaccinering. Med en snar vaccinering kan Sveriges variant av strategin visa sig vara sämre än våra grannländers. Måste vi leva med Covid-19, såsom vi lever med den snarlika sjukdomen Vattkoppor, så har Sverige ett försprång på hur vi långsiktigt kan hantera det (precis som WHO konstaterar i det delade filmklippet).
Inte ens de Europeiska länder som fick massor av samtidiga fall och tvingades stänga ner tidigt, helt enkelt för att sjukvården inte klarade trycket (Italien och Spanien, t.ex.) har kommit längre längs kurvan (om man ser till andelen av befolkningen som har antikroppar) och ser man till våra Nordiska grannländer som valde att stänga ner väldigt tidigt och plana ut kurvan långt under den kritiska linjen har ännu mycket längre kvar på sina kurvor om det inte kommer ett vaccin.
De flesta (alla Europeiska?) länder som stängde ner, öppnar nu upp igen och försöker hitta sätt att hålla samhället igång utan att få toppar som går över den kritiska linjen, något som Sverige lyckades göra utan att alls behöva göra någon totalnedstängning. Därför kan man se den svenska varianten av strategin som, än så länge, framgångsrik. Jag tror vi är bättre rustade inför hösten och framtiden än vi varit om vi också hade stängt ner helt.
Trots det har jag funderingar över vissa beslut och rekommendationer som förmedlats och tror att en hel del saker kunde gjorts bättre. Jag gillar dock att man valt en linje där man visar en tilltro till befolkningens förmåga att ta ansvar. För att det skall fungera är det viktigt är att vi har full transparens och får förklarat syftet med de olika besluten och rekommendationerna.
Jag hyser en stor rädsla för att den som riskerar att drabbas allra hårdast av denna kris är demokratin. Nationalister runt om i världen verkar se en möjlighet att stänga gränser och registrera och införa kontroller av befolkningen och vad som tillåts rapporteras, allt i Corona-krisbekämpningens namn. I Europa var Ungern nog snabbast ut och har kanske dragit det längst, men trenden med utegångsförbud och påtvingade restriktioner och kontroller av befolkningen sträcker sig över många fler länder.
Trots detta känns det hemskt att ta upp en ideologi och jämföra den med människors direkta lidande och potentiellt för tidiga död samt att diskutera döda i olika åldersgrupper som siffror och statistik. Varje liv som släcks är en tragedi för någon. Jag är glad att jag inte är en av dem som måste fatta prioriteringsbeslut och behöva leva med dem om de visar sig vara felaktiga, men jag är också glad att vi har människor som är beredda att ta det ansvaret. Utan någon form av prioritering i krissituationer tror jag resultaten blivit än värre.
Jag förstår att det finns ett visst tryck att utkräva ansvar, MEN från var jag sitter kan jag inte se att det funnits några illvilliga intentioner bakom de beslut som fattats, inte heller några uppenbara fall av inkompetens. Snarare har politikerna (för en gångs skull?) förlitat sig på experter som gett de bästa råd de kunnat i situationen och politikerna har haft mod nog att följa dem utan prioritera sin egen politiska agenda över dem. Detta ser visserligen ut att ha ändrats en del nu och det verkar efter att SD-Åkesson, lägligt nog när förtroendet för sittande regering var på nedgång, för att vinna missnöjesröster gick ut och började kräva avgångar av experter, etc, som om det politiska spelet fått högre prioritet igen, kanske till och med högre än den faktiska krishanteringen. Jag hoppas bara på bibehållen öppenhet och transparens, samt att man fortsatt lyssnar till experterna.
För övrigt, om vi nu skall jämföra med våra grannländer, ser jag idag tidningsrubriker om att nöjesfälten i Sverige klagar på att de inte får undantag från folksamlingar på mer än 50 personer samtidigt som jag i inkorgen har reklam från Bakken, ett av Danmarks största nöjesfält som tar in tusentals samtidiga besökare, som stolt säger att de är helt öppna igen med alla åkattraktioner igång .... vår tillämpning av strategin är kanske inte är så dum ändå ... om man vill hålla samhället fungerande är kanske inte nöjesfält det viktigaste att prioritera just denna sommar?
Jag har sett en hel del lustiga facebookinlägg om att klippa av bildäcksventilerna (antennerna) för att hindra den farliga 5G-strålningen, men egentligen inte stött på någon som på allvar tror att 5G-strålning är jordens undergång och det som orsakar Covid-19 ... förrän idag när jag på omvägar såg och läste ett inlägg av en person som delade ett av Strålskyddsstiftelsen's inlägg. Det gjorde mig nyfiken på Strålskyddsstiftelsen.
Strålskyddsstiftelsen är en intressant organisation.
De arbetar med att sprida rädsla för strålning bland teknikokunniga och försöker svartmåla de myndigheter och forskare som lägger fram slutsatser baserade på resultat av forskning och stora seriösa vetenskapliga studier.
Strålskyddsstiftelsen grundades 2012 och är registrerade som en insamlingsstiftelse med F-skattsedel sedan 2015 (vilket går att se på bla Ratsit och Allabolag). En insamlingsstiftelse är en stiftelse som, för något ändamål, försöker eska pengar från till exempel allmänheten. Detta visar sig också tydligt på deras hemsida, facebook-sida och andra ställen där de är synliga. Det första man får reda på när man försöker hitta kontaktuppgifter till dem är deras bankgiro- och swishnummer. De har en postbox-adress i Adelsö men ingen besöksadress står någonstans att finna.
Enligt deras hemsida består styrelsen av tre kvinnor, en författare med civilekonomexamen som på sin egen hemsida även kallar sig journalist men som inte verkar vara publicerad på annat sätt än genom egenutgivning av en bok och på sin egen blogg, en civilingenjör och en IT-konsult/civilekonom/jurist. Jag har inte hittat information om huruvida det finns andra som arbetar för stiftelsen.
Denna stiftelse erbjuder en att köpa och betala för deras skrämselpropaganda i form av printade A5-flyers och fyrasidiga A5-pamfletter ... eller de använder inte termen "köpa" utan de säger att man får deras "informationsmaterial" i ett visst antal exemplar om man donerar ett visst antal kronor till dem. De vill kanske inte göra det så komplicerat på den där F-skattesedeln.
I sina texter behandlar de allt från den, enligt dem, farliga strålningen som allt som går på el, liksom elledningarna själva, avger, WiFi strålningens påstådda skadlighet för människor, liksom farligheten av andra radiovågor, i synnerhet av all mobildata och för tillfället med fokus på den, enligt dem, oerhört farliga strålning som 5G innebär. De kallar detta "FAKTA" och använder i mycket av sin "information" termer som fastslår att vissa nivåer av strålning i dessa frekvensområden är skadliga och orsakar cancer och en mängd andra problem. Detta säljer de in som "sanning" och skriver ofta saker som "Dela till alla du känner så att människor får veta sanningen!".
De hävdar i ett otal inlägg och texter det helt saknas forskning som visar att denna strålning är ofarligt. De använder någon slags omvänd logik alltså. Det är farligt för att den forskning som försökt påvisa att det är farligt inte säger att det är ofarligt. Det har i realiteten forskats mycket på detta område och det har inte lyckats att lägga fram några bevis för att det skulle vara farligt med icke-joniserande strålning (vilket är den typ strålning de varnar för), men det nämner de inte. Bara att dessa rapporter och denna forskning som misslyckats med att bevisa att det är farligt, inte uttrycker att det är ofarligt. Det använder de som något slags bevis för att det är farligt.
Strålskyddsstiftelsen ger väldig sällan direkta referenser till den forskning de nämner och använder som "bevis" i sina texter. Istället har de en lång lista med länkar till olika artiklar och forskningsrapporter på sin hemsida, vilket gör det svårt och tar tid att hitta precis det de använder som "bevis" till en viss text. Men för några år sedan gick Christer Hellbergs På spåret igenom 100 stycken av de "vetenskapliga rapporter" de länkar till och kunde inte i en enda av dem hitta något bevis för det som Strålskyddsstiftelsen hävdar. Läs gärna hans inlägg om detta här: https://bit.ly/2Y3FQui
Vidare är de snabba på att nämna "omfattande forskning", "stora mängder vetenskapliga rapporter visar", eller "ett stort antal forskare över hela världen är överens om" när det i verkligheten rör sig om en litet urval av den samlade forskningen, och/eller ett relativt sett litet antal forskare inom fältet och som enligt Christer Hellbergs undersökning dessutom aldrig lyckats bevisa den påstådda farligheten.
Strålsäkerhetsmyndigheten ( https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/ , en legitim svensk statlig myndighet som har till uppgift att pådrivande och förebyggande skydda människor och miljö från oönskade effekter av strålning, nu och i framtiden) har flera gånger behövt bemöta och dementera det som Strålskyddsstiftelsen gått ut med som sanningar och rekommendationer, bland annat när de gjorde direkta utskick till förskolor och varnade dem för att installera trådlösa nätverk.
Så innan ni delar Strålskyddsstiftelsen skrämselpropaganda, läs gärna, hos myndigheter, i dagspress och seriösare vetenskapspublikationer, om ovanstående, och andra, tokigheter som Strålskyddsstiftelsen sysslat med genom åren och bedöm trovärdigheten i det Strålskyddsstiftelsen skriver och gör er en uppfattning om vad denna insamlingsstiftelses egentliga syfte är först:
Persiennerna i det kala sovrummet silar det bleka ljuset av juninattens småtimmar. De helvita väggarna vägrar svälja den minsta antydan till morgon. Reflekterar utan reflexer. Sänder tillbaka den extremt tidiga morgonen in i rummet som en blekgrå dimma. Målar rummets fördragna natt svagt grå. Skumrask.
Min rygg omfamnas av sängens mjuka madrass. Duntäcket delar mitt sovutrymme som en hopknölad hög vid min sida. Sval. Jag tror att jag fryser. Ingen knottrig hud kan bekräfta obehagets ursprung så jag känner efter igen. Jag försöker ändra liggställning. Vrida mig för att lägga mig på sidan istället. Ryggslutet signalerar vitt till hjärnan. Bländande vit skärande smärta. Som ett tunt vitt skrivpappersarks rakbladsvassa kant. Ingen pappersyta som skaver eller repar, endast kant som skär. Inget rakblad som glider, bara egg som skär. Det är vad de nedersta kotorna i min rygg berättar att de måste umgås med om jag skall hålla på så där. Jag ger mig. Stannar i min ställning. Sjunker en aning djupare, eller kanske bara tillbaka. Obehagets ursprung är kartlagt. Molandet som ersätter vitt bekräftar det.
Utan vridning, med kotor, som individuellt i förhållande till varandra, hålls så stilla som det går, hasar jag mig på rygg mot sängens befriande kant. Min fot är utanför. Fortfarande hittar inget skärande vitt upp till min hjärna. En liten seger. Långsamt längre ut. Vaden svävar. Lite till. Knävecket böjs över den mjuka madrasskanten. Fotsulan svalkas behagligt i kontakten med det lena trägolvet. Igen blir det tydligt att obehagsimpulsen vid uppvaknandet feltolkades. Något som dess egentliga natur obarmhärtigt bekräftar när jag försöker få också andra foten i golvet.
Vitt, vitt, vitt!
På rygg med båda fötterna i sängen välkomnar jag värken som ersätter vitt igen. Jag vet inte riktigt hur foten som tidigare nått golvet kom tillbaka upp i sängen. Jag vet bara att vitt drogs sig tillbaka från smärtcentrum och igen molande lurar i ländryggen. Men nu ligger jag så nära räddaren, sängkanten, att min ena arm hänger utanför. Spänner muskler medan ryggen hålls rak, rullsätter mig upp. Vitt skymtar. Blixtrar till, men bara hastigt. Rumpan sjunker ned i madrassen och får mig att att ofrivilligt kompensera genom att en aning kröka ryggen. Ändå inget vitt. Bara två skrovliga stenar som långsamt, mellan sig, mal ned min sitta-upp-vinst till de vassa småbitar som skramlar runt bland mina nedersta kotor. Jag får dem att stanna upp i sin dans genom att på rumpan glida framåt så att ryggen kan rätas helt igen. Värkande lättnad under vilken jag bereder mig på en ytterligare blixt av vitt som jag vet kommer att komma nu. Den är ok. Jag är förberedd. Jag vet att den snabbt infinner sig, men lika snabbt avlägsnar sig när jag väl har fått all min tyngd på raka ben, fast planterade via fotsulornas golvkontakt.
Jag hasar mig ut i köket och uppsöker mina just nu bästa, men ack så långsamma, vänner Ibuprofen och Paracetamol. Nikotin gör oss sällskap. Hon är snabbare än de andra, men inte lika direkt. Nikotin skulle aldrig kunna hjälpa mig genom att mota bort vitt såsom mina bästa vänner långsamt gör. Hennes metod är istället att få mig att inte umgås lika intensivt med vitt. Pocka på mig, locka mig, och ge mig något annat som min uppmärksamhet kan fokuseras på.
Vi sätter oss i soffan, mina vänner och jag. Kudden bakom ryggen hjälper till att stabilisera umgänget och ge de långsamma i sällskapet den tid de behöver för att komma upp i varv. När de nästan nått fram till sin gemensamma historias höjdpunkt så tröttnar jag och söker mig tillbaka till det ännu ihopknölade täckets sällskap, men tar med mig de vita vännernas umgänge. Låter täcket omfamna mig medan jag med slutna ögon väntar på att resten av sällskapet äntligen skall komma till poängen så att de blir självkörande och jag omärkligt, med slutna ögon, kan lämna dem till sitt.
Där bakom ögonlocken är skumrasket mörkare. Men jag är inte där. Jag har inte lyckats låsa in mig utan svävar fritt. Utan att se. Jag känner att jag är skild från den bergskedja min kropp utgör. Jag, mina tankar, snurrar i små små snäva cirklar, som inte alls passar ihop med den gigantiska jättes kropp som är min. Jag borde ha sega långsamma tankar som sakta arbetar sig mot en insomnande slutsats, men istället snurrar de snabbare och i tightare loopar än kullagerna i en downhillåkares skateboardhjul vid toppfart.
Jag provar att flytta ett ben en aning, bara för att se om det alls i detta tillstånd går att styra det bergsmassiv som inte på något sätt borde få plats i min säng. Det känns som om jag får en världsdel att ändra läge trots att min kropp säger att benet böjer sig precis som det skall. Jag har fortfarande full kontroll över det. Men att jag kan styra mitt ben gör inte att jag känner mig som del av min kropp. Jag får liksom inte, trots att den är min, kontakt med den.
Mina andetag, liksom mina tankars cirklar, verkar vara så små och snabba. Jag säger åt mina Valhalla-dimensionerade bälgar till lungor att fyllas, att dra in så mycket luft det går. För att ögonblick är jag rädd att det skall orsaka ragnarök. Att all luft i världen skall ta slut av detta beslut. Men fysiskt känns andetaget helt normalt. Som när jag förenad med min normala kropp drar ett djupt andetag bara. Inget mer. Som när jag är människa. Det stämmer inte alls. Denna vidsträckta jättevarelses kropp som jag, på distans, styr och har kontroll över, kan omöjligt klara sig med människoandetag. Men trots det verkar den fungera helt normalt.
Jag slår upp mina ögonlock. Försöker få verkligheten att bryta tankarnas tighta kurvor innan de helt spårar ur. Jag ser det vita taket i de nu sena småtimmarnas reflekterade gråa dimljus. Det ser verkligt och normalstort ut. Det borde överhuvudtaget inte kunna finnas något tak ovanför mig, ens när jag ligger ner. Mina ögon borde vara högt ovanför staden och bara se den oändliga rymdens vidsträckthet. Så stort är mitt fysiska jag fortfarande. Jag blickar nedåt över täcket mot det böjda ben som sticker ut. Helt avslappnat har låret flutit ut en aning. Men min syn berättar för mig att det ligger där i sängen. Lätt böjt. Det har inte byggt någon bro över över vidsträckta oceaner vilket jag känner att det borde vara stort nog att kunna göra.
Nu skiter jag i det här. Det funkar inte att ha tankarna farande i små snabba cirklar utan ände och slutsats samtidigt som jag försöker fylla den största av jättekroppars lungor med vanliga människoandetag.
Utan vitt sätter jag mig försiktigt upp på sängkanten. Jag hittar in i mig igen. Reser mig utan att ens nudda taket som bara ynka två och en halv meter upp från golvet fortfarande är ovanför mitt huvud. Bakom laptopens tangentbord slutförs föreningen mellan sinne och nu normalstora kropp. Jag är jag igen. Junimorgonens jätte i det grå skumrasket är bortskriven.
... eller kanske ni inte vet förresten?
Det kanske bara är jag? :-O
Vi är sedan någon vecka, nyinflyttade, och i detta läge blev det extra tydligt för mig.....
Jag vet var saken jag letar efter är (i mitt fall, just nu, en rulle vit högtalarkabel, men den/det kan vara precis vad som helst), men jag undviker att leta på platsen (i flyttlådan) som saken är på (i). Jag kollar alla andra platser där den potentiellt och logiskt skulle kunna vara, men inte där jag vet att den rent faktiskt finns.
Trots att jag vet i vilken, av mängden av, flyttkartonger min högtalarkabel ligger, så undviker jag medvetet och noggrant att titta i just den kartongen. Jag liksom sparar just den kartongen till allra sist. Som en sista utväg. Istället letar jag vilt efter den på alla andra ställen den möjligen och logiskt skulle kunna befinna sig.
Varför är det så?
..... min teori är att man (jag) gör så för att jag inte vill ha fel i något. Inte ens för mig själv. (Jag gav till slut upp och gick för att hämta kabeln där jag visste att den fanns, MEN i den lådan fanns fan inte någon högtalarkabel!!!)|
Om man långt innerst inne är osäker på det man "vet" men ändå inte vill erkänna för sig själv att det man "vet" kanske inte är en absolut sanning, spelar man ett spel så länge det går. Håller fast vid sin bild av verkligheten och undviker att slutgiltigt överbevisa sig själv. Så länge inget annat, eller ingen annan, har kunnat visat motsatsen, är det jag vet (tror / tycker) det riktiga, och jag kommer ta mig fan inte vara den som får mig att ha fel! .... typ så!
Det märkliga letandet av högtalarkabel fick mig att undra vad mer jag också hårdnackat argumenterar för / håller fast i, som jag kanske, innerst inne, vet att jag inte är fullt övertygad om att jag har rätt i ... en inte helt behaglig fundering!?!
I en demokrati välkomnar man debatt, men i Skurup ser det ut som om man försöker tysta meningsmotståndare.
Bakgrund
SD, som är största parti i Skurup, lade förra året en motionen om slöjförbjud i Skurups kommun och det klubbades igenom i December. Förbudet har dock inte implementerats än och är således inte i kraft ännu. En rektor har protesterat mot förbudet och menar att det på flera sätt strider mot grundlagen. Skolverket har gett honom stöd i detta. Detta har många skrivit om, bland annat jag, som i ett inlägg visade på ett av sätten som förbudet strider mot grundlagen: https://blog.ordflod.se/2020/02/sjojforbud-i-skurup-och-rektorns.html
Avstängningen
Rektorn upptäckte detta innan påsk när kollegor till honom hörde av sig och undrade varför hans e-postadress inte fungerade. Hans fackliga ombudsman har efter detta fått reda på att man spärrat hans e-postkonto och DN har fått uppgifter om att övriga anställda på skolan skall informeras om att rektorn är avstängd först idag, första arbetsdagen efter påsk.
Än så länge har inte han eller facket fått reda på varför han stängs av. "Arbetsgivaren utreder olika saker som man ser allvarligt på. Men jag har inte fått anklagelserna ordentligt presenterade för mig" säger rektorns fackliga ombudsman, men ledande politiker i kommunen har sagt till media att rektorn agerar ”oerhört dåligt och omdömeslöst” när han kritiserar slöjförbudet, och "Han behöver inte uttala sig."
Rektorn själv säger "Skol- och utbildningsutskottets ordförande har i klartext sagt att jag ska passa mig noga och fundera över vilket klimat jag vill ha. Via min förvaltningschef har politikerna förmedlat att jag inte ska uttala mig i medier."
Han och hans familj har hotats efter att han kritiserat slöjförbudet och han säger: "Jag har blivit mordhotad. Jag har fått filmer skickade till mig där kvinnor stenas ihjäl. Folk har gett sig på mina barn."
Min rädsla
Att slöjförbudet i sig själv är ett grundlagsmotstridigt avsteg från vår demokrati är hemskt nog, men att Skurup verkar ytterligare fortsätter montera ner demokratin genom att försöka tysta meningsmotståndare gör det än vidrigare.
Jag är, inte minst i Corona-virusets spår där Europeiska stater stänger gränser och plockar in all makt till staten (som t.ex. i Ungern), rädd för vartåt vår värld är på väg. Att det dessutom kan ske så här tydliga avsteg från demokratin i Sverige gör mig livrädd.
Nu börjar vi i verkligheten, inte bara teoretiskt, se positiva effekter av att vi får immuna i samhället. Deras blod innehåller antikroppar som förhoppningsvis kan hjälpa dem i riskgrupperna att komma igång och producera egna anti-kroppar ifall de blir smittade:
I Sverige är man straffmyndig från 15 års ålder och kan dömas till ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård.
