Satt med alla partiers kommunalvalsedlar i ett fönster och googlade namn i ett annat för att hitta kommunalpolitikerbloggar i Vellinge, vilket det för övrigt verkar vara väldigt skralt med, när jag tröttnade och halkade in på bloggtoppen.se.
Top-fem bloggarna som tillsammans haft över två och en halv miljoner unika besök under måndagsdygnet är alla skrivna av "tjejer" och fyra av fem är tonårs- / nedre-tjugorna-tjejer som mest skriver om mode (även om de kallar det sina liv). I top-fem ligan är det bara Katrin Schulman's blogg "Fuck you right back" som sticker ut lite, men inte särskilt mycket. Trots sina trettiotre år skriver hon mest som en arg sextonåring som inte vet om hon är vuxen eller barn. För mig är det häpnadsväckande att det finns ett så gigantiskt intresse för mode och tonårstjejsliv, men jag antar att jag som fyrtioårig svensk man är ganska udda i bloggläsarsammanhang :-)
Nåväl, sjätteplatsen var, till en början, en positiv överraskning. "Politiskt Inkorrekt" är titeln på bloggen, och det visade sig att den inte handlade om politiskt inkorrekt klädsel, utan faktiskt om politik. I de två första inläggen jag råkade klicka på kändes det som om författarna verkade försöka hålla texten formaliserat objektiv och saklig och mer beskrev händelser än lade fram egna åsikter, trots detta upplevde jag att de hade en ton jag tyckte kändes obehaglig.
Efter att ha läst ytterliggare ett par inlägg, med varierande kvalitet på faktainnehåll, blev det tydligt att den till synes påtvingade objektiviteten inte höll och hatet började allt klarare lysa igenom. Efter omläsning av några artiklarna blev det uppenbart att även de hade en väldigt nedlåtande ton mot specifika folkgrupper (muslimer, romer, etc) där små billiga uppenbara språkliga trick för att uttrycka tvivel och belysa något som oseriöst används. Till exempel används "så kallat" flitigt om allt som annars skulle kunna uppfattas som positivt från dessa folkgrupper. De har kommit med "ett så kallat förslag", "deras så kallade förening", etc, etc.
Efter att med växande avsky fortsatt läsa inlägg efter inlägg visade sig att även direkta påhopp, etc förkommer i artikeltexterna, men värst av allt är nog kommentarerna. Jag kan inte tro annat än att dessa modereras starkt, för alla är uttalat positiva till inläggen, de flesta har rasistiska undertoner och många är nedlåtande rasistiska skämt.
Mest tragikomiskt av allt är bloggens "regelsida" där det påminns om språkbruk och annat. Bland annat står det uttryckligen på denna:
"Vi vill ha en intressant seriös nyhetssida som klarar av att hålla balansen mellan er frustration och informationsflödet.
[...]
Skriv därför inte följande oavsett hur ilskna ni må vara: ”Pack, negerjävel, nigger, ut med skiten, skjut dem, blattar, drägg, soptippen Somalia, slödder” osv."
Det som gör mig mest mörkrädd är deras sjätteplacering på bloggtoppen, med över fyrtiofyratusen besök under måndagsdygnet. Förhoppningsvis är majoriteten sådan som jag som förfasas över sidan, och jag önskar innerligen att de också ger uttryck för sin avsky i andra medier där de inte blir modererade.
tisdag 24 augusti 2010
måndag 23 augusti 2010
Dålig film(-smak)?
Tina knoppade av tidigt igår kväll, och jag kände att jag också behövde en hyfsat tidig kväll, men beslutade mig för att först lägga mig på soffan och avverka ett par kapitel till i min de sista åren ständige följeslagare, Robert Jordan's The Wheel of Time.
Hur som helst kom TV:n på för att kolla lite nyheter och väder, men fjärrkontrollens makt grep tag i mig och bläddrandet började. TV4 var halvvägs in i första halvan av No Country for Old Men vilken jag inte sett. Den verkade hyffsad så för att undvika risken att fastna i den och "tvingas" bli uppe till midnatt så bläddrade jag vidare. Några kanalvarv, med ofrivilliga(?) kortare stopp i "No Country for Old Men", senare började Tomcats på TV6.
Det tog inte så många minuter innan (det vill säga redan före första reklamavbrottet) jag klassificerat filmen som en sexistisk, banal och förutsägbar teen-movie, förpackad så målgruppen snarare verkade var 25 åriga män som inte växt upp, än tonåringar. Några få ansikten bland skådespelarna kände jag faktiskt igen, dock var jag oförmögen att sätta namn på dem, så "fylld av B-skådisar" lades snabbt till i klassificeringen.
När första reklamavbrottet kom, kändes det som om jag just slösat bort 15 minuter av mitt liv, och funderade så smått på varför jag inte bara stängt av och börjat läsa ännu. Men vad händer? Efter att ha bläddrat igenom alla kanaler ett par gånger till (fantastiskt vad reklamen är synkroniserad ca 22:15) så sitter jag där och fortsätter titta på den film jag efter 15 minuter totalsågat i min egen mentala snabbtittsrecension.
De nästa ca 90 minuterna fortsatte på ungefär samma sätt. Jag sitter och spyr, tyst för mig själv, galla över hur dålig filmen är i 15-20 minuters intervall och bläddrar och tjuvkikar på "No Country for Old Men" i reklampauserna. Den filmen däremot verkade vara riktigt bra.
Den stora fråga som idag studsar runt i huvudet kretsar kring vad det var som fick mig att fastna i den dåliga filmen. Visst, det händer emellanåt att jag, i brist på ork eller bättre sysselsättning, sitter och slökollar film jag inte tycker om. Men igår kväll var det något annat som drev mig. Jag hade både min bok, vilken jag med säkerhet uppskattar, och en film som verkade betydligt bättre, att välja på. Likväl lägger jag två timmar på att sitta och beklaga mig över vilken dålig film jag håller på att titta på.
Troligen var det en kombination av saker. Tröttheten gjorde antagligen att boken inte var lika lockande som det enkla matandet av rörliga bilder och dåliga skämt med sexistisk ton.
"No Country for Old Men" verkade så bra att jag gärna vill se den från början till slut utan reklamavbrott. Jag hade ju dessutom missat första halvtimmen. Men mitt ständiga "smygtittande" har ju också förstört halva nöjet med att hyra eller gå och köpa den :-(
Det faktum att jag inte heller är helt oemottaglig för "dumb comedy", vilket nog är vad filmskaparna själva skulle klassificera "Tomcats" som, och uppskattade tex Wayne's World på den tiden det begav sig, spelade antagligen också in. Trots bristen på riktigt välkända skådespelare och det taskiga manuset var Tomcats hyfsat välspelad på ett "dumb comedy" sätt och det var ofta bra timing i skämten även om själva skämten sällan var särskilt roliga. Filmen hade tok för mycket slapstick och billiga sexistiska skämt för att på något sätt vara, i mitt tycke, särskilt underhållande. Så även om jag anstränger mig för att se ljusglimtarna, och faktiskt kan se några, så är totalintrycket att filmen är urusel. Istället för att stanna uppe och se något jag antagligen hade haft någon behållning av, alternativt följt planen och läst en timme och sedan gått och lagt mig, satt jag nu uppe till midnatt och fastnade i något som endast lämnade mig med en obehaglig krypande känsla vars ursprung inte kan vara något annat än min egen dumhet.
Underligt hur man kan lura sig själv...
Hur som helst kom TV:n på för att kolla lite nyheter och väder, men fjärrkontrollens makt grep tag i mig och bläddrandet började. TV4 var halvvägs in i första halvan av No Country for Old Men vilken jag inte sett. Den verkade hyffsad så för att undvika risken att fastna i den och "tvingas" bli uppe till midnatt så bläddrade jag vidare. Några kanalvarv, med ofrivilliga(?) kortare stopp i "No Country for Old Men", senare började Tomcats på TV6.
Det tog inte så många minuter innan (det vill säga redan före första reklamavbrottet) jag klassificerat filmen som en sexistisk, banal och förutsägbar teen-movie, förpackad så målgruppen snarare verkade var 25 åriga män som inte växt upp, än tonåringar. Några få ansikten bland skådespelarna kände jag faktiskt igen, dock var jag oförmögen att sätta namn på dem, så "fylld av B-skådisar" lades snabbt till i klassificeringen.
När första reklamavbrottet kom, kändes det som om jag just slösat bort 15 minuter av mitt liv, och funderade så smått på varför jag inte bara stängt av och börjat läsa ännu. Men vad händer? Efter att ha bläddrat igenom alla kanaler ett par gånger till (fantastiskt vad reklamen är synkroniserad ca 22:15) så sitter jag där och fortsätter titta på den film jag efter 15 minuter totalsågat i min egen mentala snabbtittsrecension.
De nästa ca 90 minuterna fortsatte på ungefär samma sätt. Jag sitter och spyr, tyst för mig själv, galla över hur dålig filmen är i 15-20 minuters intervall och bläddrar och tjuvkikar på "No Country for Old Men" i reklampauserna. Den filmen däremot verkade vara riktigt bra.
Den stora fråga som idag studsar runt i huvudet kretsar kring vad det var som fick mig att fastna i den dåliga filmen. Visst, det händer emellanåt att jag, i brist på ork eller bättre sysselsättning, sitter och slökollar film jag inte tycker om. Men igår kväll var det något annat som drev mig. Jag hade både min bok, vilken jag med säkerhet uppskattar, och en film som verkade betydligt bättre, att välja på. Likväl lägger jag två timmar på att sitta och beklaga mig över vilken dålig film jag håller på att titta på.
Troligen var det en kombination av saker. Tröttheten gjorde antagligen att boken inte var lika lockande som det enkla matandet av rörliga bilder och dåliga skämt med sexistisk ton.
"No Country for Old Men" verkade så bra att jag gärna vill se den från början till slut utan reklamavbrott. Jag hade ju dessutom missat första halvtimmen. Men mitt ständiga "smygtittande" har ju också förstört halva nöjet med att hyra eller gå och köpa den :-(
Det faktum att jag inte heller är helt oemottaglig för "dumb comedy", vilket nog är vad filmskaparna själva skulle klassificera "Tomcats" som, och uppskattade tex Wayne's World på den tiden det begav sig, spelade antagligen också in. Trots bristen på riktigt välkända skådespelare och det taskiga manuset var Tomcats hyfsat välspelad på ett "dumb comedy" sätt och det var ofta bra timing i skämten även om själva skämten sällan var särskilt roliga. Filmen hade tok för mycket slapstick och billiga sexistiska skämt för att på något sätt vara, i mitt tycke, särskilt underhållande. Så även om jag anstränger mig för att se ljusglimtarna, och faktiskt kan se några, så är totalintrycket att filmen är urusel. Istället för att stanna uppe och se något jag antagligen hade haft någon behållning av, alternativt följt planen och läst en timme och sedan gått och lagt mig, satt jag nu uppe till midnatt och fastnade i något som endast lämnade mig med en obehaglig krypande känsla vars ursprung inte kan vara något annat än min egen dumhet.
Underligt hur man kan lura sig själv...
onsdag 18 augusti 2010
Politiskt ställningstagande
Den 19 september närmar sig och snart är det dags att bestämma sig var man skall lägga sin röst.
Jag har alltid ansett att för mig skall grundläggande värderingar och den övergripande politiken i de stora frågorna vara framförallt avgörande för hur jag lägger min röst. Efter att ha bott och mestadels verkat i Sverige i snart 40 år har man väl en ganska god bild av de stora partiernas övergripande politiska linjer och hållningar, eller jag ansåg i varje fall det inför valet 2006 och bestämde mig följaktligen för att rösta på det parti jag ansåg stämde bäst överens med mina personliga åsikter. Men när man står där i båset med valsedeln i handen och inte känner igen något av kommunalpolitikernas namn i det parti man tänker rösta på, känner man sig ganska dum. Idag har de flesta politiker bloggar där de förhoppningsvis uttrycker sina åsikter, så man borde på ett ganska enkelt sätt kunna bilda sig en uppfattning om individerna också.
De flesta kommunalpolitiker uttalar sig främst i lokala sakfrågor, vilket för mig känns lite problematiskt. Jag anser inte att ställningstagandet över huruvida det lokala fotbollslaget skall få en grusplan mer eller inte, eller till och med i vilket väderstreck den skall ligga, är särskilt avgörande för vem som skall driva politik och i sista ände, delvis bestämma över mitt och min familjs liv de nästa fyra åren. Men jag inser att för många väljare är de lokala sakfrågorna som direkt påverkar deras liv väldigt viktiga, och politikernas uttalanden i de samma ger i många fall, trots allt, en indikation om värderingar och personliga hållningar.
Alla människor har sina egna ideal, eller borde i varje fall, i min mening, ha det. Jag anser att av de formaliserade politiska ideologierna jag känner till så ligger mina egna värderingar närmast liberalismen, och antagligen, av realistiska skäl, närmre socialliberalismen än nyliberalismen.
Jag tycker den individuella friheten och personliga integriteten är några av de allra viktigaste frågorna. Jag värderar högt rätten att göra vad jag vill av mitt eget liv och tycker att alla människor borde ha den rätten. Jag anser dock att staten är nödvändig (ett nödvändigt ont?) som en mekanism för att hjälpa till att upprätthålla samhället, se till att de mänskliga rättigheterna såsom religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet upprätthålls.
En annan viktig fråga för mig är medmänskligheten. Dock inte på det klassiskt socialistiska sättet som baserar sig i att jämlikhet definieras i termer av att alla skall ha lika mycket resurser (pengar) och makt, och att en statligt styrd omfördelning av de samma, är sättet att visa medmänsklighet på. Medmänsklighet för mig är att se till alla människor har lika rättigheter och möjligheter att göra det mesta av sin situation. Att alla skall ha rätt att leva, bo och verka var de vill. I min utopi är alla gränser helt öppna och samhället välkomnar och verkar för att ta hand om de som vill in, medan statens funktion är mer övergripande, och ansvarar för upprätthållande av ordning och lagar som bevarar medmänskliga rättigheter och tillhandahåller samhället de byggstenar det behöver för att fungera.
Den verklighet vi lever i gör mig dock tveksam till om Utopin någonsin är uppnåbar, i varje fall inte i några korta steg. Därför är min uttalat politiska hållning mer socialliberal och jag tror det under oöverskådlig framtid nödvändigt med till exempel skattefinansierad välfärd.
Baserat på dessa personliga värderingar borde det vara ganska enkelt att hitta ett parti att lägga sin röst på. Men lokalt (kommunalt) vill jag hitta personer som jag tror kan bibehålla dessa värderingar och grunda även de lokala besluten i dessa. Det är lätt att man stirrar sig blind på personlig påverkan i enskilda sakfrågor och bortser från värderingarna för att för tillfället gynna eller själv gynnas. Visst, lokala sakfrågor har en direktpåverkan och man måste kunna avvika från den utstakade vägen där det ger mening (Frihet!) men trots allt ser jag det som politikernas uppgift att bevara och leva upp till de värderingar och ideologier som de representerar. Jag vill med gott samvete kunna sätta kryss framför de namn som står bakom detta och inser att jag antagligen måste spendera lite tid på bloggläsande och aktivt sökande av information för att kunna göra det.
Också min röst i riksdagsvalet är besvärlig. Här kan man tänka sig att en-fråge-partier (i mitt fall PiratPartiet) bäst representerar de ideal jag håller högst. Men avsaknaden av bredare politik skrämmer mig. Det är inte säkert, eller ens sannolikt, att företrädarna har samma, i praktiken socialliberal, syn som jag på saker som ligger utanför integritetsfrågorna. Om de, mot förmodan, skulle hamna i en vågmästarroll kan jag se framför mig "kohandel" i betydande frågor. Är det värt att riskera att potentiellt viktiga frågor avgörs genom "deals" för att få igenom eller avslå beslut som påverkar integriteten? Kanske, jag har inte riktigt kommit överns med mig själv i denna fråga.
Jag har alltid ansett att för mig skall grundläggande värderingar och den övergripande politiken i de stora frågorna vara framförallt avgörande för hur jag lägger min röst. Efter att ha bott och mestadels verkat i Sverige i snart 40 år har man väl en ganska god bild av de stora partiernas övergripande politiska linjer och hållningar, eller jag ansåg i varje fall det inför valet 2006 och bestämde mig följaktligen för att rösta på det parti jag ansåg stämde bäst överens med mina personliga åsikter. Men när man står där i båset med valsedeln i handen och inte känner igen något av kommunalpolitikernas namn i det parti man tänker rösta på, känner man sig ganska dum. Idag har de flesta politiker bloggar där de förhoppningsvis uttrycker sina åsikter, så man borde på ett ganska enkelt sätt kunna bilda sig en uppfattning om individerna också.
De flesta kommunalpolitiker uttalar sig främst i lokala sakfrågor, vilket för mig känns lite problematiskt. Jag anser inte att ställningstagandet över huruvida det lokala fotbollslaget skall få en grusplan mer eller inte, eller till och med i vilket väderstreck den skall ligga, är särskilt avgörande för vem som skall driva politik och i sista ände, delvis bestämma över mitt och min familjs liv de nästa fyra åren. Men jag inser att för många väljare är de lokala sakfrågorna som direkt påverkar deras liv väldigt viktiga, och politikernas uttalanden i de samma ger i många fall, trots allt, en indikation om värderingar och personliga hållningar.
Alla människor har sina egna ideal, eller borde i varje fall, i min mening, ha det. Jag anser att av de formaliserade politiska ideologierna jag känner till så ligger mina egna värderingar närmast liberalismen, och antagligen, av realistiska skäl, närmre socialliberalismen än nyliberalismen.
Jag tycker den individuella friheten och personliga integriteten är några av de allra viktigaste frågorna. Jag värderar högt rätten att göra vad jag vill av mitt eget liv och tycker att alla människor borde ha den rätten. Jag anser dock att staten är nödvändig (ett nödvändigt ont?) som en mekanism för att hjälpa till att upprätthålla samhället, se till att de mänskliga rättigheterna såsom religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet upprätthålls.
En annan viktig fråga för mig är medmänskligheten. Dock inte på det klassiskt socialistiska sättet som baserar sig i att jämlikhet definieras i termer av att alla skall ha lika mycket resurser (pengar) och makt, och att en statligt styrd omfördelning av de samma, är sättet att visa medmänsklighet på. Medmänsklighet för mig är att se till alla människor har lika rättigheter och möjligheter att göra det mesta av sin situation. Att alla skall ha rätt att leva, bo och verka var de vill. I min utopi är alla gränser helt öppna och samhället välkomnar och verkar för att ta hand om de som vill in, medan statens funktion är mer övergripande, och ansvarar för upprätthållande av ordning och lagar som bevarar medmänskliga rättigheter och tillhandahåller samhället de byggstenar det behöver för att fungera.
Den verklighet vi lever i gör mig dock tveksam till om Utopin någonsin är uppnåbar, i varje fall inte i några korta steg. Därför är min uttalat politiska hållning mer socialliberal och jag tror det under oöverskådlig framtid nödvändigt med till exempel skattefinansierad välfärd.
Baserat på dessa personliga värderingar borde det vara ganska enkelt att hitta ett parti att lägga sin röst på. Men lokalt (kommunalt) vill jag hitta personer som jag tror kan bibehålla dessa värderingar och grunda även de lokala besluten i dessa. Det är lätt att man stirrar sig blind på personlig påverkan i enskilda sakfrågor och bortser från värderingarna för att för tillfället gynna eller själv gynnas. Visst, lokala sakfrågor har en direktpåverkan och man måste kunna avvika från den utstakade vägen där det ger mening (Frihet!) men trots allt ser jag det som politikernas uppgift att bevara och leva upp till de värderingar och ideologier som de representerar. Jag vill med gott samvete kunna sätta kryss framför de namn som står bakom detta och inser att jag antagligen måste spendera lite tid på bloggläsande och aktivt sökande av information för att kunna göra det.
Också min röst i riksdagsvalet är besvärlig. Här kan man tänka sig att en-fråge-partier (i mitt fall PiratPartiet) bäst representerar de ideal jag håller högst. Men avsaknaden av bredare politik skrämmer mig. Det är inte säkert, eller ens sannolikt, att företrädarna har samma, i praktiken socialliberal, syn som jag på saker som ligger utanför integritetsfrågorna. Om de, mot förmodan, skulle hamna i en vågmästarroll kan jag se framför mig "kohandel" i betydande frågor. Är det värt att riskera att potentiellt viktiga frågor avgörs genom "deals" för att få igenom eller avslå beslut som påverkar integriteten? Kanske, jag har inte riktigt kommit överns med mig själv i denna fråga.
fredag 13 augusti 2010
Arbetsglädje, Frihet och Förändring
I stort har jag alltid trivts bra med mina anställningar, men behöver min frihet och söker ständigt förändring. Som utvecklare på Axis arbetade jag till mig en ganska fri position där jag körde mer enmansprojekt än något annat. Dock så kände jag efter några år, snaran dras åt, och projekten jag fick, gick i en riktning jag inte ville utvecklas.
Då sökte jag mig in i IT-avdelningsträsket som utvecklande systemadministratör med inriktning på nätverk och säkerhet. Utbildning, erfarenhet och mentalitet gjorde att OpenSource-tänket som redan fanns i avdelningen passade mig som handen i handsken. Efter några år under vilka företaget vuxit mycket och började bli mer "corporate" ville ledningen naturligtvis ha mer strikta jourscheman än "Ring runt till oss på IT avdelning så är det alltid någon som kan och har tid att fixa det", vilket jag då tyckte begränsade min frihet för mycket.
Precis i denna veva trillade det, i en mailinglista jag är medlem av, ned ett mail från ett litet Danskt spelföretag med väldigt lågt i tak. De sökte en erfaren IT man, gärna med utvecklar- och OpenSource- bakgrund som kunde bygga upp en fungerande IT struktur. Ibland har man tur! Jag slängde iväg ett mail och åkte någon dag senare på anställningsintervju. Jag minns när min blivande chef, under intervjun undrade om jag spelade mycket datorspel. Jag svarade sanningsenligt att jag överhuvudtaget inte spelade längre, men hade gjort det mycket när jag var yngre. Jag var ganska nöjd med mitt svar, då det visade att jag inte hade något emot spel, men minsann inte spillde arbetstid och nätter på att sitta och spela. Morten (den blivande chefen) blev dock nästan förargad och förklarade att ett av kriterierna för att börja jobba vid IO, oavsett position, var att man älskade datorspel och gärna spelade mycket. Man ville ha den kulturen och de anställda skulle tänka, leva och andas datorspel. Mina övriga kvalifikationer måste dock har varit tillräckliga för redan innan jag kommit tillbaka till Sverige samma kväll ringde mobilen och jag hade nytt jobb, med betydligt bättre lön, så fort som jag bara kunde börja. "Det kan kun gå for langsamt!" sa min blivande chef, något han genom åren ofta, nästan dagligen, upprepade om allt möjligt.
De drygt åtta år jag arbetat vid IO Interactive har bjudit på en makalös resa. Från starten hade vi i ett par kvadratmeter stort serverrum, ett par hemmabyggda servrar, ihophållna av silvertejp och vädjan. Jag var visserligen "IT Ansvarlig" men vi var bara två heltidsanställda IT människor och några stora strategier, etc var där inte tid att lägga mellan brandsläckningarna, så titeln betydde nog mer att jag skulle få skulden om det gick helt åt helvete, än att jag var chef. Men efter något år, då vi kämpat på för att bygga upp säkerhet, funktionalitet och tillförlitlighet i systemen samtidigt som vi med hjälp av en tredje kille supporterade den växande skaran anställda blev Hitman 2: Silent Assassin en dundersuccé och företaget fick på kort tid bättre likviditet än någonsin. IT fick plötsligt resurser att vidareutveckla koncepten vi arbetat på, få in riktiga switchar och servrar, etc, etc.
Några chefer och flera år senare befinner sig IO i en position där vi blivit uppköpta i flera led, och ägs idag av ett stort Japanskt holdingbolag i nöjesbranschen. Alla de västerländska IT avdelningarna runt om på de olika studiorna har ett bra samarbete där vi samordnar, driver större projekt, etc, etc. ... och jag börjar bli chef på riktigt.
Till en början ansåg jag att det som gjorde mig till chef var personalansvaret, med allt det innebär från nyanställningar, avskedanden, utvecklingssamtal, löneförhandlingar och ibland bara tillhandahålla en skuldra att gråta mot. Men efter att nu ha haft den rollen i några år, och blivit bekväm i den, så inser jag att det bara är en liten del av vad mitt chefsansvar innebär. Att "komma upp i helikoptern" och skaffa sig överblick, kunna lägga strategier och se hur de skall implementeras, att tänka mer finansiellt (eller Business Minded) än tekniskt, etc, etc är delar av chefskapet som jag fått arbeta mycket mer med. Att ha gått från att vara "stjärnan" som med hjälp av gediget tekniskt kunnande och kreativt problemlösande hjälpt till att bygga upp IO, till att bli nybörjare i sin anställning kan emellanåt kännas ganska tungt. IO och även jag själv har på många sätt blivit mycket mer "Corporate" ... ehh förlåt, "Professionellt" ;-) ... än Axis var när jag slutade där.
Även personalflödet har ändrats en hel del. Från att i flera år bara anställa mängder av människor har vi numera en viss personalomsättning och varit tvungna att göra nedskärningar. Folk kommer och går i mycket högre utsträckning. Detta har dock vissa fördelar, för numera har man före detta kolleger runt om i Köpenhamn som vet vem man är. En av dessa har varit med och byggt upp ett företag till den position där IO ungefär var då jag började där. Skillnaden är att de är finansiellt i en mycket bättre position än IO var när jag började där, och har en framtid som inte kan bli annat än ljus. Nu var de intresserade av att bygga upp IT strukturen och tyckte jag var rätt man för jobbet.
Härligt, här skulle jag med bättre resurser från starten än på IO, och massor av erfarenhet och kontakter i bagaget få chansen att göra allt rätt från början. Dessutom lockade bättre pensionsvillkor, optioner och annat. De ända, från början, synliga nackdelarna var 20 minuters länge pendling.
Men så började jag fundera. Varför ville jag egentligen hoppa på det erbjudandet? Grunden var nog att jag varit på samma företag i så många år, och ville uppleva något annat. Förändring! ... just det förändring, ja ... men hepp här var jag på väg att ta en anställning och göra samma saker jag gjort de senaste åtta åren. Samma resa, möjligen på något annorlunda vägar med bättre beläggning, men egentligen inget för mig revolutionerande nytt.
Efter åtskilligt velande, bestämde jag mig för att inte ta jobbet. Det var ett svårt beslut, som tvärtemot vad man skulle kunna tro baserade sig i en lust att uppleva något nytt. För mig kändes det som om det vore mer tryggt att bytta anställning och ta ett steg tillbaka, än att fortsätta samma jobb med samma människor som jag jobbat tillsammans med i åtta år. Märkligt men sant ... eller kanske inte sant egentligen ... jag sitter just nu och väntar på planet hem från en veckolång konferens (därav bristen på blogginlägg sista veckan) med folk från runt om i världen jag dagligen samarbetar med. Hälften av dem hade jag inte träffat förut, och ingen av dem är samma som jag arbetat med i åtta år. Vi lägger strategier och planer för riktigt spännande och världsomspännande saker som berör dels koncernen med ca 8000 anställda, men också de miljontals användare/kunder vi gemensamt har över hela världen. Detta är utmaningen. Jag gör något jag för fyra år sedan inte kunde drömma om. Något jag ännu inte är stjärna på ... men förhoppningsvis blir ;-)
Den dag det andra företaget blir uppköpt och optionerna löses in till flera hundra gånger värdet kommer det kanske svida lite att jag inte hoppade på det jobbet, men just nu känns det som om jag valt helt rätt i att "fega ur" jobbytet. Det känns inte som jag sitter fast i den malande jobbkvarnen, snarare som det är den som driver mig. Men det är kanske bara den nyliga semestern som talar :-)
Då sökte jag mig in i IT-avdelningsträsket som utvecklande systemadministratör med inriktning på nätverk och säkerhet. Utbildning, erfarenhet och mentalitet gjorde att OpenSource-tänket som redan fanns i avdelningen passade mig som handen i handsken. Efter några år under vilka företaget vuxit mycket och började bli mer "corporate" ville ledningen naturligtvis ha mer strikta jourscheman än "Ring runt till oss på IT avdelning så är det alltid någon som kan och har tid att fixa det", vilket jag då tyckte begränsade min frihet för mycket.
Precis i denna veva trillade det, i en mailinglista jag är medlem av, ned ett mail från ett litet Danskt spelföretag med väldigt lågt i tak. De sökte en erfaren IT man, gärna med utvecklar- och OpenSource- bakgrund som kunde bygga upp en fungerande IT struktur. Ibland har man tur! Jag slängde iväg ett mail och åkte någon dag senare på anställningsintervju. Jag minns när min blivande chef, under intervjun undrade om jag spelade mycket datorspel. Jag svarade sanningsenligt att jag överhuvudtaget inte spelade längre, men hade gjort det mycket när jag var yngre. Jag var ganska nöjd med mitt svar, då det visade att jag inte hade något emot spel, men minsann inte spillde arbetstid och nätter på att sitta och spela. Morten (den blivande chefen) blev dock nästan förargad och förklarade att ett av kriterierna för att börja jobba vid IO, oavsett position, var att man älskade datorspel och gärna spelade mycket. Man ville ha den kulturen och de anställda skulle tänka, leva och andas datorspel. Mina övriga kvalifikationer måste dock har varit tillräckliga för redan innan jag kommit tillbaka till Sverige samma kväll ringde mobilen och jag hade nytt jobb, med betydligt bättre lön, så fort som jag bara kunde börja. "Det kan kun gå for langsamt!" sa min blivande chef, något han genom åren ofta, nästan dagligen, upprepade om allt möjligt.
De drygt åtta år jag arbetat vid IO Interactive har bjudit på en makalös resa. Från starten hade vi i ett par kvadratmeter stort serverrum, ett par hemmabyggda servrar, ihophållna av silvertejp och vädjan. Jag var visserligen "IT Ansvarlig" men vi var bara två heltidsanställda IT människor och några stora strategier, etc var där inte tid att lägga mellan brandsläckningarna, så titeln betydde nog mer att jag skulle få skulden om det gick helt åt helvete, än att jag var chef. Men efter något år, då vi kämpat på för att bygga upp säkerhet, funktionalitet och tillförlitlighet i systemen samtidigt som vi med hjälp av en tredje kille supporterade den växande skaran anställda blev Hitman 2: Silent Assassin en dundersuccé och företaget fick på kort tid bättre likviditet än någonsin. IT fick plötsligt resurser att vidareutveckla koncepten vi arbetat på, få in riktiga switchar och servrar, etc, etc.
Några chefer och flera år senare befinner sig IO i en position där vi blivit uppköpta i flera led, och ägs idag av ett stort Japanskt holdingbolag i nöjesbranschen. Alla de västerländska IT avdelningarna runt om på de olika studiorna har ett bra samarbete där vi samordnar, driver större projekt, etc, etc. ... och jag börjar bli chef på riktigt.
Till en början ansåg jag att det som gjorde mig till chef var personalansvaret, med allt det innebär från nyanställningar, avskedanden, utvecklingssamtal, löneförhandlingar och ibland bara tillhandahålla en skuldra att gråta mot. Men efter att nu ha haft den rollen i några år, och blivit bekväm i den, så inser jag att det bara är en liten del av vad mitt chefsansvar innebär. Att "komma upp i helikoptern" och skaffa sig överblick, kunna lägga strategier och se hur de skall implementeras, att tänka mer finansiellt (eller Business Minded) än tekniskt, etc, etc är delar av chefskapet som jag fått arbeta mycket mer med. Att ha gått från att vara "stjärnan" som med hjälp av gediget tekniskt kunnande och kreativt problemlösande hjälpt till att bygga upp IO, till att bli nybörjare i sin anställning kan emellanåt kännas ganska tungt. IO och även jag själv har på många sätt blivit mycket mer "Corporate" ... ehh förlåt, "Professionellt" ;-) ... än Axis var när jag slutade där.
Även personalflödet har ändrats en hel del. Från att i flera år bara anställa mängder av människor har vi numera en viss personalomsättning och varit tvungna att göra nedskärningar. Folk kommer och går i mycket högre utsträckning. Detta har dock vissa fördelar, för numera har man före detta kolleger runt om i Köpenhamn som vet vem man är. En av dessa har varit med och byggt upp ett företag till den position där IO ungefär var då jag började där. Skillnaden är att de är finansiellt i en mycket bättre position än IO var när jag började där, och har en framtid som inte kan bli annat än ljus. Nu var de intresserade av att bygga upp IT strukturen och tyckte jag var rätt man för jobbet.
Härligt, här skulle jag med bättre resurser från starten än på IO, och massor av erfarenhet och kontakter i bagaget få chansen att göra allt rätt från början. Dessutom lockade bättre pensionsvillkor, optioner och annat. De ända, från början, synliga nackdelarna var 20 minuters länge pendling.
Men så började jag fundera. Varför ville jag egentligen hoppa på det erbjudandet? Grunden var nog att jag varit på samma företag i så många år, och ville uppleva något annat. Förändring! ... just det förändring, ja ... men hepp här var jag på väg att ta en anställning och göra samma saker jag gjort de senaste åtta åren. Samma resa, möjligen på något annorlunda vägar med bättre beläggning, men egentligen inget för mig revolutionerande nytt.
Efter åtskilligt velande, bestämde jag mig för att inte ta jobbet. Det var ett svårt beslut, som tvärtemot vad man skulle kunna tro baserade sig i en lust att uppleva något nytt. För mig kändes det som om det vore mer tryggt att bytta anställning och ta ett steg tillbaka, än att fortsätta samma jobb med samma människor som jag jobbat tillsammans med i åtta år. Märkligt men sant ... eller kanske inte sant egentligen ... jag sitter just nu och väntar på planet hem från en veckolång konferens (därav bristen på blogginlägg sista veckan) med folk från runt om i världen jag dagligen samarbetar med. Hälften av dem hade jag inte träffat förut, och ingen av dem är samma som jag arbetat med i åtta år. Vi lägger strategier och planer för riktigt spännande och världsomspännande saker som berör dels koncernen med ca 8000 anställda, men också de miljontals användare/kunder vi gemensamt har över hela världen. Detta är utmaningen. Jag gör något jag för fyra år sedan inte kunde drömma om. Något jag ännu inte är stjärna på ... men förhoppningsvis blir ;-)
Den dag det andra företaget blir uppköpt och optionerna löses in till flera hundra gånger värdet kommer det kanske svida lite att jag inte hoppade på det jobbet, men just nu känns det som om jag valt helt rätt i att "fega ur" jobbytet. Det känns inte som jag sitter fast i den malande jobbkvarnen, snarare som det är den som driver mig. Men det är kanske bara den nyliga semestern som talar :-)
fredag 6 augusti 2010
En blog är en blog är samma blog fast med nytt namn
De sista dagarna har mycket av min tankeverksamhet under min lediga tid tagits upp av funderingar kring min nya blog. Kanske inte så kul att läsa om, och ganska fantasilöst att skriva om. Men denna gång resulterade det i lite tekniska konsekvenser som "drabbar" min (förhoppningsvis ännu) enda läsare som följer bloggen via Bloglovin och som eventuellt behöver "omfölja" under nya namnet då bloggen numera ligger under en annan primär URL och annat ID hos dem.
Anledningen till namnbytet kom sig av att jag startade morgonen, vilken med tanke på gårdagens inlägg var ovanligt smärtfri, med att gå och irritera mig på att jag valt att kalla min blog för "Ordbajs". Jag insåg att jag smygande hade kommit bli mer pretentiös än jag menat, och trodde att jag skulle bli. En inte helt behaglig tanke, men irritationen över namnet stannade kvar.
En snabbsökning på Bloglovin visade att namnet inte en gång var särskilt unikt. Också mina andra från början tänkta namn "Skriverier" och "Skrivlust" gav en uppsjö av träffar. Jag tycker fortfarande att det blir ganska mycket text i förhållande till innehållet när jag skriver, men ser egentligen inte det som något negativt. Jag behöver många ord när jag försöker förmedla en stämning och/eller få "flow" i texten. I detta forum vill jag att texten skall flyta som i en bred flod med mycket vatten, inte sippra som i Twitter-bäcken. Det nya namnet känns därför lika talande, men uttrycker bättre vad jag gärna vill att min blog skall vara.
Hoppas ni håller med och inte enbart ser mig som en överpretentiös skitstövel!
Anledningen till namnbytet kom sig av att jag startade morgonen, vilken med tanke på gårdagens inlägg var ovanligt smärtfri, med att gå och irritera mig på att jag valt att kalla min blog för "Ordbajs". Jag insåg att jag smygande hade kommit bli mer pretentiös än jag menat, och trodde att jag skulle bli. En inte helt behaglig tanke, men irritationen över namnet stannade kvar.
En snabbsökning på Bloglovin visade att namnet inte en gång var särskilt unikt. Också mina andra från början tänkta namn "Skriverier" och "Skrivlust" gav en uppsjö av träffar. Jag tycker fortfarande att det blir ganska mycket text i förhållande till innehållet när jag skriver, men ser egentligen inte det som något negativt. Jag behöver många ord när jag försöker förmedla en stämning och/eller få "flow" i texten. I detta forum vill jag att texten skall flyta som i en bred flod med mycket vatten, inte sippra som i Twitter-bäcken. Det nya namnet känns därför lika talande, men uttrycker bättre vad jag gärna vill att min blog skall vara.
Hoppas ni håller med och inte enbart ser mig som en överpretentiös skitstövel!
torsdag 5 augusti 2010
Har man sagt A ...
Förra helgen och i början av veckan sprudlade idéerna, jag hade så mycket att berätta, så mycket jag vill dela med mig av och jag var så skrivsugen. Idéen om min egen blog som legat slumrande länge förverkligades. Äntligen har jag ett forum där jag kunde få utlopp för allt det där, och material för flera veckors dagliga inlägg kändes det som! Medvetet höll jag igen, och lät givetvis det första inlägget bli en introduktion, och, hepp, några få lässugna gav faktiskt respons. Skitkul! Tack!
I morgon skall jag skriva mitt första fantastiska inlägg, tänkte jag, när jag om kvällen kollade av bloggen en sista gång efter en hektisk dag på jobbet.
Nu är det i morgon. Alla de där idéerna som jag var så full av ... var är de? Skrivlusten är det inget fel på, det bokstavligen kliar i fingrarna. Gårdagen var full av händelser som jag, av en massa olika anledningar, omöjligt ännu kan skriva om, och det verkar som om de trängt undan allt annat mitt huvud varit fullt av den senaste tiden. Men med nyskapad blog känns det nästan som ett tvång att få ner någonting läsvärt dag två. Rent intellektuellt inser jag att det antagligen är bättre att vänta en dag till och ha något som faktiskt berör och känns (åtminstone för tillfället) viktigt, än att komma med ännu en dag av massa ordbajsande. Men jag kan inte låta bli! Detta är ju, trots prestationsångesten, så kul! Även om jag i efterhand nästan ångrade den skarpt oseriösa titeln på bloggen så måste jag medge att än så länge har den varit alltför träffsäker.
Ett, för mig, ständigt aktuellt ämne har jag dock, så det kanske är lika bra att avhandla det direkt medan bloggen ännu är ung.
Morgnar! De kommer varje dag. Ibland är de dåliga, ibland är de värre. Dagens morgon var av den mindre dåliga sorten, och därför kändes inte ämnet solklart. Med dålig morgon menar jag inte att jag inte mår bra, har ont eller är olycklig, för inget av föregående känner jag på morgonen. Inte ens det faktum att jag i princip alltid, när jag vaknar eller blir väckt, är fruktansvärt trött, och helst bara skulle vilja sova vidare, är i huvudsak det dåliga. Tröttheten är det pris jag medvetet och gladeligen betalar för att hålla min, vad Babben Larsson kallar lakansskräck, vid liv. Men att beskriva det underbara med sena kvällar och nätter sparar jag till en annan gång jag har idétorka, och forsätter istället med försöka reda ut vad jag upplever som så dåligt med morgnar.
Det är avtrubbningen och lättretligheten jag inte står ut med. Dessa infinner sig oavsett hur mycket eller lite, hur bra eller dåligt, jag sovit den gångna natten. Den typ av avtrubbning jag upplever på morgonen är för mig betydligt värre och obehagligare än till exempel den som uppstår när man intagit en aning för mycket alkohol. Jag är oförmögen att utföra verksamheter som kräver någon som helst kreativ eller intellektuell insats på morgonen. Jag är bara en maskin som förprogrammerat utför rutiner likt en industrirobot. Om någon eller något stör dessa rutiner buggar programmet ur, och roboten går istället in i försvarsläge. Inget försvar i världen skulle dock vilja ha den roboten, ty den uppfattar allt och alla som ett hot och agerar därefter. Moteld skjuts genast, fast det störande elementet inte en gång har öppnat eld. Jag är kort sagt otrevlig (eller i verkligheten antagligen vidrig) mot min omgivning, och jag hatar det.
Efter snart 40 år, är jag dock fullt medveten om hur jag fungerar och kan numera oftast behärska mig. I varje fall om störningsmomenten inte är för plötsliga, utan byggs upp. Om någon till exempel vänligt pratar med mig om inget särskilt, och samtalet endast behöver ett fåtal svar av ja/nej typ från min sida, så byggs irritationen långsamt upp mot attackläge och jag känner igen vart det är på väg. Jag inser att det är inget hot utan bara jag som uppfattar det så, och kan göra något åt saken. Jag kan till och med, i och med att jag tvingats bli medveten om min dvala och dess övergång mot försvarsläge, börja ta mig ur den och bli lite trevligare och på bättre humör av detta. Om någon däremot plötsligt, utan att bereda vägen, kräver att jag skall vara konstruktiv eller komma med förslag, om till exempel färg på en vägg som vi inte helt bestämt om vi verkligen skall måla om ännu, är det betydligt svårare. I bästa fall kan jag då behärska mig, och inte gå till attack utan på ett, vad jag hoppas är inte alltför ovänligt, sätt ta mig ur situationen och skjuta upp diskussionen.
Morgonfasen tar, olika morgnar, olika lång tid att ta sig ur och det är nog hur lång denna tid är som gör om jag upplever morgonen som dålig eller värre. Vissa knep som betydligt snabbar upp processen används flitigt. Det som verkar fungera allra bäst är långa varma duschar. Gärna med föregående och/eller samtidigt nikotin- och koffeinintag för en extra boost till effekten. Dock är det duschen i sig som är den förlösande faktorn. Värmen och den konstanta lätta beröringen av vatten mot huden, liksom låser upp knutarna i hjärnan som börjar fungera igen, och kan ta sig ur det låsta rutinprogrammet en annan väg än via försvarsläget.
Vissa störningsmoment, framför allt min snart 5-årige son Vincent, gör att jag har mycket lättare att behärska mig och på så sätt medvetandegöra mig själv om vilken fas jag är i och ta mig ur den. Det är ett helt klart mer plågsamt sätt, men förkortar morgonfasen väsentligt och får mig till normal människa betydligt fortare.
För att återknyta till rubriken, så vet jag inte ens vilken blodgrupp jag tillhör A / B / AB eller 0 (men tänker göra något åt det genom att försöka bli blodgivare snart ... men det är ett annat blogginlägg), men jag vet med säkerhet att jag är en typisk B-människa, antagligen med en tvist. Enligt föregående länk är en majoritet av befolkningen mer eller mindre starka B-människor. Jag finner det därför ganska märkligt att nackdelarna med A-människor känns mycket mer accepterade i samhället än B-människornas tillkortakommanden. Det känns till exempel som om den allmänna hållningen är att det inte är lika illa att vara socialt inkompetent om kvällarna, och till exempel somna i soffan varje vardagskväll, som att vara lite frånvarande om morgnarna.
Dessutom låter det så trist med "B-människa". Som om man vore en andra klassens människa. Men man kan ju alltid trösta sig med att även B-människor platsar i A-laget ;-) ... dock torde mina morgonbesvär bli ännu värre av att vakna bakfull på en parkbänk? Så jag lovar istället att fortsätta arbeta vidare med att hitta metoder att ta mig ur morgonfasen så fort som möjligt, om ni A-människor där ute lovar att försöka hålla er vakna i TV-soffan :-)
onsdag 4 augusti 2010
Min Blog
Så har jag frivilligt dedikerat mig till att spendera tid, jag inte har, på att skriftlig formulera mina tankar och funderingar till allmän beskådan.
Varför det? Söker jag bekräftelse?
Kanske det. Den får jag i och för sig nog med på FaceBook, Twitter, etc, där mina inlägg och kommentarer antagligen har många fler läsare än denna blog någonsin kommer att få.
Vad jag dock återupptäckt, via framförallt Facebook, är hur roligt det är att skriva. Att formulera tankar i skrift. Notisformatet i FB känns allt för otillräckligt för att riktigt tillfredsställa den återfunna skrivlusten. På FB skall det gå kvickt och gärna vara snabba lustiga inlägg och kommentarer för att kännas riktigt rätt. I detta forum kommer jag däremot att tillåta mig eftertanke och att lägga tid på att formulera mig på det sätt jag gärna vill.
Först hade jag tänkt skriva på engelska. Jag tycker om att skriva på engelska! Språket är mångfasetterat och ibland känns det, trots att det är ett för mig främmande språk, lättare att exakt uttrycka det man vill. Men vid en andra fundering kom jag fram till att tankarna helt klart får större spelrum på modersmålet och enklare trillar ut i skriftlig form på det samma. Jag har, i sann jantelagsanda, inte heller några större förhoppningar om en så vid läskrets att det skulle rättfärdiga att låta mig begränsas av Internetspråket nummer ett.
Svenska alltså! Men innehåll då?
Med min bakgrund, arbete och intresse var det först frestande att göra en facklig blog inriktad mot IT-nätverk och/eller säkerhet, eller kanske tom lite vågat vidare, "En IT-Chefs Vardag". Snacka om att begränsa sig! Särskilt då om jag valt att också skriva på engelska! I så fall kunde jag lika bra jobba över den tiden jag kommer lägga här!
Nej, jag har istället valt att över huvud taget inte begränsa mig till något ämne eller inriktning. Vad än som för dagen känns inspirerande, roande, sorgligt, eller upptar tillräckligt av min tankeverksamhet och/eller genererar tillräckligt starka känslor kommer att plitas ned. Jag är dock av naturen ganska privat av mig så jag kommer högst troligt inte vända ut och in på mig själv och spilla hela mitt liv över dessa sidor. Naturligtvis kommer blogen att ta utgångspunkt i mig själv och mina funderingar och tankar. Det är ganska naturligt i en blog, och rent av syftet med en blog.
Förkortningen "blog" syftar till "web log" eller "weblog", som började användas i projekt av människor över Internet för att hålla varandra uppdaterade, etc. Enligt halvbekräftade källor (Wikipedia) myntade Peter Merholz förkortningen när han, i april eller maj 1999, skämtsamt delade upp "weblog" i "we blog". Jag anser också att om man vill ha en personlig weblog där man ensam författar är det helt naturligt att stryka "we"-delen. :)
Kort sagt kommer min blog att handla om allt som faller mig in att skriva om. Risken / möjligheten att en del inlägg blir av teknisk natur är uppenbar, men inte given. Syftet för mig med denna blog är att få utlopp för den återfunna skrivlusten. En massa tekniskt mumbojumbo skriver jag redan på jobbet.
Namnet då?
Några tänkbara titlar på min blog dök upp, födda ur lusten att skriva: "Skrivlust" eller det kanske lite mindre pretentiösa "Skriverier" var starka kandidater. Men efter att ha plitat lite på just detta inlägg som ni nu läser blev det uppenbart: Ordbajs! I varje fall detta inlägg består ju mest av ordbajsande från min sida, vilket nog de flesta som orkat ta sig ända hit inser. Trots det hoppas jag att någon kanske hittar tillbaka hit, så därför önskar jag er hjärtligt välkomna till min blog "Ordbajs".
Tillägg:
Ganska omgående blev jag mer pretentiös och bloggen bytte namn till Ordflod.
Varför det? Söker jag bekräftelse?
Kanske det. Den får jag i och för sig nog med på FaceBook, Twitter, etc, där mina inlägg och kommentarer antagligen har många fler läsare än denna blog någonsin kommer att få.
Vad jag dock återupptäckt, via framförallt Facebook, är hur roligt det är att skriva. Att formulera tankar i skrift. Notisformatet i FB känns allt för otillräckligt för att riktigt tillfredsställa den återfunna skrivlusten. På FB skall det gå kvickt och gärna vara snabba lustiga inlägg och kommentarer för att kännas riktigt rätt. I detta forum kommer jag däremot att tillåta mig eftertanke och att lägga tid på att formulera mig på det sätt jag gärna vill.
Först hade jag tänkt skriva på engelska. Jag tycker om att skriva på engelska! Språket är mångfasetterat och ibland känns det, trots att det är ett för mig främmande språk, lättare att exakt uttrycka det man vill. Men vid en andra fundering kom jag fram till att tankarna helt klart får större spelrum på modersmålet och enklare trillar ut i skriftlig form på det samma. Jag har, i sann jantelagsanda, inte heller några större förhoppningar om en så vid läskrets att det skulle rättfärdiga att låta mig begränsas av Internetspråket nummer ett.
Svenska alltså! Men innehåll då?
Med min bakgrund, arbete och intresse var det först frestande att göra en facklig blog inriktad mot IT-nätverk och/eller säkerhet, eller kanske tom lite vågat vidare, "En IT-Chefs Vardag". Snacka om att begränsa sig! Särskilt då om jag valt att också skriva på engelska! I så fall kunde jag lika bra jobba över den tiden jag kommer lägga här!
Nej, jag har istället valt att över huvud taget inte begränsa mig till något ämne eller inriktning. Vad än som för dagen känns inspirerande, roande, sorgligt, eller upptar tillräckligt av min tankeverksamhet och/eller genererar tillräckligt starka känslor kommer att plitas ned. Jag är dock av naturen ganska privat av mig så jag kommer högst troligt inte vända ut och in på mig själv och spilla hela mitt liv över dessa sidor. Naturligtvis kommer blogen att ta utgångspunkt i mig själv och mina funderingar och tankar. Det är ganska naturligt i en blog, och rent av syftet med en blog.
Förkortningen "blog" syftar till "web log" eller "weblog", som började användas i projekt av människor över Internet för att hålla varandra uppdaterade, etc. Enligt halvbekräftade källor (Wikipedia) myntade Peter Merholz förkortningen när han, i april eller maj 1999, skämtsamt delade upp "weblog" i "we blog". Jag anser också att om man vill ha en personlig weblog där man ensam författar är det helt naturligt att stryka "we"-delen. :)
Kort sagt kommer min blog att handla om allt som faller mig in att skriva om. Risken / möjligheten att en del inlägg blir av teknisk natur är uppenbar, men inte given. Syftet för mig med denna blog är att få utlopp för den återfunna skrivlusten. En massa tekniskt mumbojumbo skriver jag redan på jobbet.
Namnet då?
Några tänkbara titlar på min blog dök upp, födda ur lusten att skriva: "Skrivlust" eller det kanske lite mindre pretentiösa "Skriverier" var starka kandidater. Men efter att ha plitat lite på just detta inlägg som ni nu läser blev det uppenbart: Ordbajs! I varje fall detta inlägg består ju mest av ordbajsande från min sida, vilket nog de flesta som orkat ta sig ända hit inser. Trots det hoppas jag att någon kanske hittar tillbaka hit, så därför önskar jag er hjärtligt välkomna till min blog "Ordbajs".
Tillägg:
Ganska omgående blev jag mer pretentiös och bloggen bytte namn till Ordflod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)