fredag 13 augusti 2010

Arbetsglädje, Frihet och Förändring

I stort har jag alltid trivts bra med mina anställningar, men behöver min frihet och söker ständigt förändring. Som utvecklare på Axis arbetade jag till mig en ganska fri position där jag körde mer enmansprojekt än något annat. Dock så kände jag efter några år, snaran dras åt, och projekten jag fick, gick i en riktning jag inte ville utvecklas.

Då sökte jag mig in i IT-avdelningsträsket som utvecklande systemadministratör med inriktning på nätverk och säkerhet. Utbildning, erfarenhet och mentalitet gjorde att OpenSource-tänket som redan fanns i avdelningen passade mig som handen i handsken. Efter några år under vilka företaget vuxit mycket och började bli mer "corporate" ville ledningen naturligtvis ha mer strikta jourscheman än "Ring runt till oss på IT avdelning så är det alltid någon som kan och har tid att fixa det", vilket jag då tyckte begränsade min frihet för mycket.

Precis i denna veva trillade det, i en mailinglista jag är medlem av, ned ett mail från ett litet Danskt spelföretag med väldigt lågt i tak. De sökte en erfaren IT man, gärna med utvecklar- och OpenSource- bakgrund som kunde bygga upp en fungerande IT struktur. Ibland har man tur! Jag slängde iväg ett mail och åkte någon dag senare på anställningsintervju. Jag minns när min blivande chef, under intervjun undrade om jag spelade mycket datorspel. Jag svarade sanningsenligt att jag överhuvudtaget inte spelade längre, men hade gjort det mycket när jag var yngre. Jag var ganska nöjd med mitt svar, då det visade att jag inte hade något emot spel, men minsann inte spillde arbetstid och nätter på att sitta och spela. Morten (den blivande chefen) blev dock nästan förargad och förklarade att ett av kriterierna för att börja jobba vid IO, oavsett position, var att man älskade datorspel och gärna spelade mycket. Man ville ha den kulturen och de anställda skulle tänka, leva och andas datorspel. Mina övriga kvalifikationer måste dock har varit tillräckliga för redan innan jag kommit tillbaka till Sverige samma kväll ringde mobilen och jag hade nytt jobb, med betydligt bättre lön, så fort som jag bara kunde börja. "Det kan kun gå for langsamt!" sa min blivande chef, något han genom åren ofta, nästan dagligen, upprepade om allt möjligt.

De drygt åtta år jag arbetat vid IO Interactive har bjudit på en makalös resa. Från starten hade vi i ett par kvadratmeter stort serverrum, ett par hemmabyggda servrar, ihophållna av silvertejp och vädjan. Jag var visserligen "IT Ansvarlig" men vi var bara två heltidsanställda IT människor och några stora strategier, etc var där inte tid att lägga mellan brandsläckningarna, så titeln betydde nog mer att jag skulle få skulden om det gick helt åt helvete, än att jag var chef. Men efter något år, då vi kämpat på för att bygga upp säkerhet, funktionalitet och tillförlitlighet i systemen samtidigt som vi med hjälp av en tredje kille supporterade den växande skaran anställda blev Hitman 2: Silent Assassin en dundersuccé och företaget fick på kort tid bättre likviditet än någonsin. IT fick plötsligt resurser att vidareutveckla koncepten vi arbetat på, få in riktiga switchar och servrar, etc, etc.

Några chefer och flera år senare befinner sig IO i en position där vi blivit uppköpta i flera led, och ägs idag av ett stort Japanskt holdingbolag i nöjesbranschen. Alla de västerländska IT avdelningarna runt om på de olika studiorna har ett bra samarbete där vi samordnar, driver större projekt, etc, etc. ... och jag börjar bli chef på riktigt.

Till en början ansåg jag att det som gjorde mig till chef var personalansvaret, med allt det innebär från nyanställningar, avskedanden, utvecklingssamtal, löneförhandlingar och ibland bara tillhandahålla en skuldra att gråta mot. Men efter att nu ha haft den rollen i några år, och blivit bekväm i den, så inser jag att det bara är en liten del av vad mitt chefsansvar innebär. Att "komma upp i helikoptern" och skaffa sig överblick, kunna lägga strategier och se hur de skall implementeras, att tänka mer finansiellt (eller Business Minded) än tekniskt, etc, etc är delar av chefskapet som jag fått arbeta mycket mer med. Att ha gått från att vara "stjärnan" som med hjälp av gediget tekniskt kunnande och kreativt problemlösande hjälpt till att bygga upp IO, till att bli nybörjare i sin anställning kan emellanåt kännas ganska tungt. IO och även jag själv har på många sätt blivit mycket mer "Corporate" ... ehh förlåt, "Professionellt" ;-) ... än Axis var när jag slutade där.

Även personalflödet har ändrats en hel del. Från att i flera år bara anställa mängder av människor har vi numera en viss personalomsättning och varit tvungna att göra nedskärningar. Folk kommer och går i mycket högre utsträckning. Detta har dock vissa fördelar, för numera har man före detta kolleger runt om i Köpenhamn som vet vem man är. En av dessa har varit med och byggt upp ett företag till den position där IO ungefär var då jag började där. Skillnaden är att de är finansiellt i en mycket bättre position än IO var när jag började där, och har en framtid som inte kan bli annat än ljus. Nu var de intresserade av att bygga upp IT strukturen och tyckte jag var rätt man för jobbet.

Härligt, här skulle jag med bättre resurser från starten än på IO, och massor av erfarenhet och kontakter i bagaget få chansen att göra allt rätt från början. Dessutom lockade bättre pensionsvillkor, optioner och annat. De ända, från början, synliga nackdelarna var 20 minuters länge pendling.

Men så började jag fundera. Varför ville jag egentligen hoppa på det erbjudandet? Grunden var nog att jag varit på samma företag i så många år, och ville uppleva något annat. Förändring! ... just det förändring, ja ... men hepp här var jag på väg att ta en anställning och göra samma saker jag gjort de senaste åtta åren. Samma resa, möjligen på något annorlunda vägar med bättre beläggning, men egentligen inget för mig revolutionerande nytt.

Efter åtskilligt velande, bestämde jag mig för att inte ta jobbet. Det var ett svårt beslut, som tvärtemot vad man skulle kunna tro baserade sig i en lust att uppleva något nytt. För mig kändes det som om det vore mer tryggt att bytta anställning och ta ett steg tillbaka, än att fortsätta samma jobb med samma människor som jag jobbat tillsammans med i åtta år. Märkligt men sant ... eller kanske inte sant egentligen ... jag sitter just nu och väntar på planet hem från en veckolång konferens (därav bristen på blogginlägg sista veckan) med folk från runt om i världen jag dagligen samarbetar med. Hälften av dem hade jag inte träffat förut, och ingen av dem är samma som jag arbetat med i åtta år. Vi lägger strategier och planer för riktigt spännande och världsomspännande saker som berör dels koncernen med ca 8000 anställda, men också de miljontals användare/kunder vi gemensamt har över hela världen. Detta är utmaningen. Jag gör något jag för fyra år sedan inte kunde drömma om. Något jag ännu inte är stjärna på ... men förhoppningsvis blir ;-)

Den dag det andra företaget blir uppköpt och optionerna löses in till flera hundra gånger värdet kommer det kanske svida lite att jag inte hoppade på det jobbet, men just nu känns det som om jag valt helt rätt i att "fega ur" jobbytet. Det känns inte som jag sitter fast i den malande jobbkvarnen, snarare som det är den som driver mig. Men det är kanske bara den nyliga semestern som talar :-)

3 kommentarer:

  1. 13 aug 2010, 19:02

    Tack Fredrik!

    Mycket intressant läsning, för nu vet jag ungefär, efter att ha känt dig i över trettio, år vad du jobbar med :-)

    Satt faktiskt och tänkte på detta med ditt nyajobbavhopp i veckan. Du började berätta om det i lördags, men sen (som det ofta är på fester) tog diskussionen en annan riktning. Så nu i veckan så satt jag och funderade på varför jag inte visste mer om det, varför jag inte frågat vidare.....Just det fenomenet händer mig med jämna mellanrum, att en diskussion börjar i ett ämne men sen flyter över i ett annat och sedan bara försvinner.....Ska min själ börja försöka tänka på det!

    En annan sak som slog mig när jag läste ditt inlägg idag var att det finns väldigt stora likheter mellan ditt jobb och mitt. Inte för att vi reser och jobbar world wide direkt. Men just helikopterperspektivet, strategier, de långsiktiga tankarna och personalarbetet - att låta andra vara experterna. IT-chef och rektor, tänk att det skulle finnas så stora likheter i det!

    Jag tycker iaf att du resonerade och beslutade klokt, du lär ju få fler chanser framöver, kanske känns de mer rätt att byta då.

    Tack för dagens inlägg, tycker det är väldigt roligt att läsa!

    Ha en riktigt skön helg, nu kör jag till Halmstad!
    //Johan

    SvaraRadera
  2. 14 aug 2010, 07:47

    Efter cirka 30 sekunders djupdykning i ett mörkt hål av jag-har-inte-lyckats-åstadkomma-någonting-med-mitt-liv inser jag att min resa, min personliga utveckling, sker på det privata planet. Sambon gör karriär.

    Är det likadant i era familjer?
    Translate

    SvaraRadera
  3. 14 aug 2010, 18:18

    Delvis kanske. Både Tina och jag är karriärmänniskor, och får ge och ta för att få ihop vardagen och familjelivet. Dock har nog Tina offrat mer än jag iom att mitt jobb fått bestämma vår geografiska "lokation", vilken inte är perfekt i hennes branch. Iom att jag hela vägen sökt frihet hart jag dock lyckats hålla mina arbetstider ganska självbestämda och på så sätt kunna ge Tina det utrymme, resemöjligheter, etc hon behöver för att utvecklas i sitt jobb.

    SvaraRadera