måndag 23 augusti 2010

Dålig film(-smak)?

Tina knoppade av tidigt igår kväll, och jag kände att jag också behövde en hyfsat tidig kväll, men beslutade mig för att först lägga mig på soffan och avverka ett par kapitel till i min de sista åren ständige följeslagare, Robert Jordan's The Wheel of Time.

Hur som helst kom TV:n på för att kolla lite nyheter och väder, men fjärrkontrollens makt grep tag i mig och bläddrandet började. TV4 var halvvägs in i första halvan av No Country for Old Men  vilken jag inte sett. Den verkade hyffsad så för att undvika risken att fastna i den och "tvingas" bli uppe till midnatt så bläddrade jag vidare. Några kanalvarv, med ofrivilliga(?) kortare stopp i "No Country for Old Men", senare började Tomcats på TV6.

Det tog inte så många minuter innan (det vill säga redan före första reklamavbrottet) jag klassificerat filmen som en sexistisk, banal och förutsägbar teen-movie, förpackad så målgruppen snarare verkade var 25 åriga män som inte växt upp, än tonåringar. Några få ansikten bland skådespelarna kände jag faktiskt igen, dock var jag oförmögen att sätta namn på dem, så "fylld av B-skådisar" lades snabbt till i klassificeringen.

När första reklamavbrottet kom, kändes det som om jag just slösat bort 15 minuter av mitt liv, och funderade så smått på varför jag inte bara stängt av och börjat läsa ännu. Men vad händer? Efter att ha bläddrat igenom alla kanaler ett par gånger till (fantastiskt vad reklamen är synkroniserad ca 22:15) så sitter jag där och fortsätter titta på den film jag efter 15 minuter totalsågat i min egen mentala snabbtittsrecension.

De nästa ca 90 minuterna fortsatte på ungefär samma sätt. Jag sitter och spyr, tyst för mig själv, galla över hur dålig filmen är i 15-20 minuters intervall och bläddrar och tjuvkikar på "No Country for Old Men" i reklampauserna. Den filmen däremot verkade vara riktigt bra.

Den stora fråga som idag studsar runt i huvudet kretsar kring vad det var som fick mig att fastna i den dåliga filmen. Visst, det händer emellanåt att jag, i brist på ork eller bättre sysselsättning, sitter och slökollar film jag inte tycker om. Men igår kväll var det något annat som drev mig. Jag hade både min bok, vilken jag med säkerhet uppskattar, och en film som verkade betydligt bättre, att välja på. Likväl lägger jag två timmar på att sitta och beklaga mig över vilken dålig film jag håller på att titta på.

Troligen var det en kombination av saker. Tröttheten gjorde antagligen att boken inte var lika lockande som det enkla matandet av rörliga bilder och dåliga skämt med sexistisk ton.

"No Country for Old Men" verkade så bra att jag gärna vill se den från början till slut utan reklamavbrott. Jag hade ju dessutom missat första halvtimmen. Men mitt ständiga "smygtittande" har ju också förstört halva nöjet med att hyra eller gå och köpa den :-(

Det faktum att jag inte heller är helt oemottaglig för "dumb comedy", vilket nog är vad filmskaparna själva skulle klassificera "Tomcats" som, och uppskattade tex Wayne's World på den tiden det begav sig, spelade antagligen också in. Trots bristen på riktigt välkända skådespelare och det taskiga manuset var Tomcats hyfsat välspelad på ett "dumb comedy" sätt och det var ofta bra timing i skämten även om själva skämten sällan var särskilt roliga. Filmen hade tok för mycket slapstick och billiga sexistiska skämt för att på något sätt vara, i mitt tycke, särskilt underhållande. Så även om jag anstränger mig för att se ljusglimtarna, och faktiskt kan se några, så är totalintrycket att filmen är urusel. Istället för att stanna uppe och se något jag antagligen hade haft någon behållning av, alternativt följt planen och läst en timme och sedan gått och lagt mig, satt jag nu uppe till midnatt och fastnade i något som endast lämnade mig med en obehaglig krypande känsla vars ursprung inte kan vara något annat än min egen dumhet.

Underligt hur man kan lura sig själv...