Har man sagt A ...

Förra helgen och i början av veckan sprudlade idéerna, jag hade så mycket att berätta, så mycket jag vill dela med mig av och jag var så skrivsugen. Idéen om min egen blog som legat slumrande länge förverkligades. Äntligen har jag ett forum där jag kunde få utlopp för allt det där, och material för flera veckors dagliga inlägg kändes det som! Medvetet höll jag igen, och lät givetvis det första inlägget bli en introduktion, och, hepp, några få lässugna gav faktiskt respons. Skitkul! Tack!

I morgon skall jag skriva mitt första fantastiska inlägg, tänkte jag, när jag om kvällen kollade av bloggen en sista gång efter en hektisk dag på jobbet.

Nu är det i morgon. Alla de där idéerna som jag var så full av ... var är de? Skrivlusten är det inget fel på, det bokstavligen kliar i fingrarna. Gårdagen var full av händelser som jag, av en massa olika anledningar, omöjligt ännu kan skriva om, och det verkar som om de trängt undan allt annat mitt huvud varit fullt av den senaste tiden. Men med nyskapad blog känns det nästan som ett tvång att få ner någonting läsvärt dag två. Rent intellektuellt inser jag att det antagligen är bättre att vänta en dag till och ha något som faktiskt berör och känns (åtminstone för tillfället) viktigt, än att komma med ännu en dag av massa ordbajsande. Men jag kan inte låta bli! Detta är ju, trots prestationsångesten, så kul! Även om jag i efterhand nästan ångrade den skarpt oseriösa titeln på bloggen så måste jag medge att än så länge har den varit alltför träffsäker.

Ett, för mig, ständigt aktuellt ämne har jag dock, så det kanske är lika bra att avhandla det direkt medan bloggen ännu är ung.

Morgnar! De kommer varje dag. Ibland är de dåliga, ibland är de värre. Dagens morgon var av den mindre dåliga sorten, och därför kändes inte ämnet solklart. Med dålig morgon menar jag inte att jag inte mår bra, har ont eller är olycklig, för inget av föregående känner jag på morgonen. Inte ens det faktum att jag i princip alltid, när jag vaknar eller blir väckt, är fruktansvärt trött, och helst bara skulle vilja sova vidare, är i huvudsak det dåliga. Tröttheten är det pris jag medvetet och gladeligen betalar för att hålla min, vad Babben Larsson kallar lakansskräck, vid liv. Men att beskriva det underbara med sena kvällar och nätter sparar jag till en annan gång jag har idétorka, och forsätter istället med försöka reda ut vad jag upplever som så dåligt med morgnar.

Det är avtrubbningen och lättretligheten jag inte står ut med. Dessa infinner sig oavsett hur mycket eller lite, hur bra eller dåligt, jag sovit den gångna natten. Den typ av avtrubbning jag upplever på morgonen är för mig betydligt värre och obehagligare än till exempel den som uppstår när man intagit en aning för mycket alkohol. Jag är oförmögen att utföra verksamheter som kräver någon som helst kreativ eller intellektuell insats på morgonen. Jag är bara en maskin som förprogrammerat utför rutiner likt en industrirobot. Om någon eller något stör dessa rutiner buggar programmet ur, och roboten går istället in i försvarsläge. Inget försvar i världen skulle dock vilja ha den roboten, ty den uppfattar allt och alla som ett hot och agerar därefter. Moteld skjuts genast, fast det störande elementet inte en gång har öppnat eld. Jag är kort sagt otrevlig (eller i verkligheten antagligen vidrig) mot min omgivning, och jag hatar det.

Efter snart 40 år, är jag dock fullt medveten om hur jag fungerar och kan numera oftast behärska mig. I varje fall om störningsmomenten inte är för plötsliga, utan byggs upp. Om någon till exempel vänligt pratar med mig om inget särskilt, och samtalet endast behöver ett fåtal svar av ja/nej typ från min sida, så byggs irritationen långsamt upp mot attackläge och jag känner igen vart det är på väg. Jag inser att det är inget hot utan bara jag som uppfattar det så, och kan göra något åt saken. Jag kan till och med, i och med att jag tvingats bli medveten om min dvala och dess övergång mot försvarsläge, börja ta mig ur den och bli lite trevligare och på bättre humör av detta. Om någon däremot plötsligt, utan att bereda vägen, kräver att jag skall vara konstruktiv eller komma med förslag, om till exempel färg på en vägg som vi inte helt bestämt om vi verkligen skall måla om ännu, är det betydligt svårare. I bästa fall kan jag då behärska mig, och inte gå till attack utan på ett, vad jag hoppas är inte alltför ovänligt, sätt ta mig ur situationen och skjuta upp diskussionen.

Morgonfasen tar, olika morgnar, olika lång tid att ta sig ur och det är nog hur lång denna tid är som gör om jag upplever morgonen som dålig eller värre. Vissa knep som betydligt snabbar upp processen används flitigt. Det som verkar fungera allra bäst är långa varma duschar. Gärna med föregående och/eller samtidigt nikotin- och koffeinintag för en extra boost till effekten. Dock är det duschen i sig som är den förlösande faktorn. Värmen och den konstanta lätta beröringen av vatten mot huden, liksom låser upp knutarna i hjärnan som börjar fungera igen, och kan ta sig ur det låsta rutinprogrammet en annan väg än via försvarsläget.

Vissa störningsmoment, framför allt min snart 5-årige son Vincent, gör att jag har mycket lättare att behärska mig och på så sätt medvetandegöra mig själv om vilken fas jag är i och ta mig ur den. Det är ett helt klart mer plågsamt sätt, men förkortar morgonfasen väsentligt och får mig till normal människa betydligt fortare.

För att återknyta till rubriken, så vet jag inte ens vilken blodgrupp jag tillhör A / B / AB eller 0 (men tänker göra något åt det genom att försöka bli blodgivare snart ... men det är ett annat blogginlägg), men jag vet med säkerhet att jag är en typisk B-människa, antagligen med en tvist. Enligt föregående länk är en majoritet av befolkningen mer eller mindre starka B-människor. Jag finner det därför ganska märkligt att nackdelarna med A-människor känns mycket mer accepterade i samhället än B-människornas tillkortakommanden. Det känns till exempel som om den allmänna hållningen är att det inte är lika illa att vara socialt inkompetent om kvällarna, och till exempel somna i soffan varje vardagskväll, som att vara lite frånvarande om morgnarna.

Dessutom låter det så trist med "B-människa". Som om man vore en andra klassens människa. Men man kan ju alltid trösta sig med att även B-människor platsar i A-laget ;-) ... dock torde mina morgonbesvär bli ännu värre av att vakna bakfull på en parkbänk? Så jag lovar istället att fortsätta arbeta vidare med att hitta metoder att ta mig ur morgonfasen så fort som möjligt, om ni A-människor där ute lovar att försöka hålla er vakna i TV-soffan :-)