Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två

Nedan följer andra dagens reseskildring från vår Barcelona-tripp den nittonde till tjugoandra november. Första delen kan ni hitta här: Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett.
______________________________________________

Efter en härlig ankomstdag vaknade vi på Lördagen till en gråmulen himmel och lite småregn. Kvällen innan hade vi planerat en tur upp på Montjuïc, en liten topp i Barcelona på vilken det ligger bland annat en fin park, några museer och konsthallar. Nere från hamnen går det en linbana, Transbordador Aeri del Port, upp på berget. Vi bestämde att avvakta vädret lite och, istället för att ta linbanan, promenera genom stan bort till baksidan av berget, från vilken en bergbana, som är del av tunnelbanesystemet (Metron) också kan ta en upp till Parc de Montjuïc.

På vägen mellanlandade vi i en stor Desigual-butik där jag bland alla underbart färgsprakande damkappor och andra kläder som står ut, hittade en svart skjorta jag tyckte om :-) .

Efter några fler butiker, en fika, och några fler butiker, så kom vi ut på lite mindre befolkade gator som var tacknämligt fria från klädbutiker och närmade oss Metro-stationen, Paral·lel, som vi siktat in oss på. Regnet hade helt avtaget och solen tittade emellanåt fram genom det uppsprickande molntäcket.

Väl uppe på berget promenerade vi i en slumpmässigt vald riktning och passerade Fundació Joan Miró - Ett Miró museum / konsthall som verkar trevligt, men då vi var hungriga efter allt promenerande gick vi inte in, utan svängde strax efter museet ned i parken. Den var otroligt vacker, men då vädret inte visade sig inte från sin bästa sida och hungern blev allt mer påtaglig stannade vi till på närmsta matetablissemang. Stilen var sydspansk eller till och med kanske mexikansk i mina otränade ögon. Det låg inne i den delen av parken vi befann oss i och såg ganska stängt ut. Men vi välkomnades, som enda gäster, in i bistrodelen då de i den stora festsalen verkade förbereda en större middag. Inspirerade av föregående kvälls dinerande med Cris, beställde vi in några enklare Tappas och varsitt glas cava. Som överallt annars smakade det ypperligt även om servitören, kocken och föreståndarinnan hade hela sin fokus på festförberedelserna. Det verkar, i Barcelona, vara en självklarhet att man snabbt och enkelt slänger ihop en fem-sex smårätter, varav tre-fyra varma, så där i förbigående och ändå får det att bara vara så gott :-) .

Tina framför Lunchställets Port (lägg märke till apelsinerna i trädet tv ... i November!)

Mätta och belåtna gav vi oss ut i snålblåsten igen, men kände att vi var för dåligt pålästa om Montjuïc, och att det var för stort att bara vandra runt på måfå. Vi beslutade oss således för att göra det vi från början gav oss ut för. Få utsikten över Barcelona från linbanan. Vi promenerade tillbaks förbi stationen och efter en förfrågan hittade vi så småningom ned till den plats där linbanan kom upp på berget. Väl där ställde vi oss och njöt utsikten över stan, och kom lite småsnålt fram till att den inte skulle bli bättre från linbanan som såg skraltig ut och sköttes av snorkig personal. Vi bestämde oss för att på egna ben ta oss ned från berget via de slingrande stigarna istället.
Nästa gång jag kommer till Barcelona skall jag definitivt lägga minst en heldag på Montjuïc, och verkligen se det som berget har att erbjuda. Man kan till exempel ta en sittlift ända upp till toppen där det lär finnas någon form av nöjesfält. Det finns massor av museer och vi såg bara en bråkdel av parken och utsidan av den olympiska simanläggningen. Men vi kände oss för tillfället nöjda och påbörjade vår nedstigning.

Det var inte så långt innan vi via stigarna och någon lekplats nådde ned till gatunivå. Kontrasten till de lyxiga hotellen, de fina men turistiska museerna och de vräkiga villorna, bokstavligen skrek till oss i form av trånga gator där putsen börjat falla av i tjocka sjok. Längs gatorna stod slitna och lättklädda damer och frös i snålblåsten medan deras manliga "vänner" glodde surmulet på oss. Jag misstänker jag fått en annan typ av uppmärksamhet om jag gått där ensam istället. Dock undrar jag, om jag nu skulle velat det, verkligen vågat. Vi passerade in i trånga gränder där de människor som rörde sig uteslutande var av arabiskt utseende. Att det var de arabiska kvarteren bekräftades av att butiksskyltarna var på arabiska. Små kaféer trängdes med halal-köttbutiker och kamera-/tv-/elektronikbutiker. Vi kände oss uttittade av alla vi passerade, och inte så lite lättade när vi så småningom kom ut på de fortfarande ganska ruffiga, men något större, gatorna och fick syn på en spansk mamma med några barn samt en turist släpandes på en resväska. Återigen hade Barcelona bjudit på en ny upplevelse :-) .

Medan vi rörde oss tillbaks mot lägenheten gjorde vi självklart några lovar inne i stan och upp via Plaza de Cataluña, ovanför vilket de riktigt fina butikerna ligger. Återigen överraskade jag både mig själv och min käresta med att handla ett par skor trots att det inte var så många år sedan jag sist köpte ett par :-) .

Men mestadels kollade jag in ljudanläggningarna i alla de små klädbutiker som uteslutande hade kvinnokläder vi passerade in och ut ur. Vinnaren av tävlingen "Bäst ljud av Barcelonas mindre kvinnoklädesaffärer" gick oväntat till en liten outletbutik vid namn Espacio de Creadores på Carrer Comptal. De hade en osannolik blandning av olika högtalare, varav Bose, Dali och B&W utmärkte sig. Trots blandningen av visserligen bra, men olika begagnade högtalare, hade de lyckats placera varje element helt rätt och ljudbilden var perfekt oavsett var i butiken man befann sig. Trevligt med någon som bryr sig (eller har haft tur?) och kan göra även en ointresserad mans upplevelse av butiken något angenämare! :-)

Vi hade tidigare talat om att försöka klämma in ett besök på Picassomuseet under dagen, men trodde det skulle vara för sent då klockan redan passerat fem när vi kommit tillbaks till lägenheten. Men icke, lite googlande visade att medelhavsvanorna med sena kvällar även gäller i november. Museet hade öppet till åtta den kvällen, så vi hann med en kortare paus innan vi bytte om och gav oss ut igen med både kulturell och kulinarisk spisning i sikte. Eftersom vi inte var där förrän halv sju trodde vi att det bara skulle vara att kliva in, men icke. Vi fick stå i kö i tjugo minuter för att komma in. Den fasta utställningen går igenom Picassos liv i kronologisk ordning och har många intressanta verk. Den utställning som också fanns då vi var där var av Degas och speglade hur han arbetat parallellt och tillsammans med Picasso. Hur de ofta gjorde verk av samma motiv. Riktigt bra den också.

Efter museet gav vi oss vidare ned längs Carrer de Montcada med Cal Pep i sikte. Cal Pep är en känd tappasrestaurang som är omnämd i de flesta guidböcker och som också Cris talat varmt om. Dessvärre visade restaurangen sig vara stängd. Den är tydligen så populär att de bara har öppet ett par timmar runt lunch på vardagarna och lördag, samt ett par timmar varje vardagskväll. Det var dock inget större problem eftersom Born kryllar av bra ställen att äta på. Vi hamnade denna kväll på La Llavor dels Orígens som har en hård ekologisk profil. Varje rätt är dessutom från en specifik region och har i menyn en trevlig beskrivning. Det samma gäller vinerna. Allt har en ursprungsbeskrivning. De rätter vi åt var utsökta och personalen trevlig. Vi rekommenderar ett besök, och även ett besök på deras hemsida som även har recept på rätterna i menyn och filmer på hur maten tillagas.

Kartbilden är inte helt sann. Vi gick mer på känsla dag två, så den visar bara en uppskattning av hur vår väg såg ut!

______________________________________
Den sista Barcelonadagen skildras snart i en Ordflod nära dig

Nu är inlägget äntligen publicerat: 
Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas 

Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett

För lääänge sedan utlovade jag en reseskildring över vår Barcelonaresa som gick av stapeln den nittonde till tjugoandra november ... nu först kommer den ... bättre sent än aldrig?!?
________________________________________________
Efter att ha plitat en stund på detta inlägg märkte jag hur mycket jag längtar dit igen ... och hur lång denna reseskildring kommer att bli om jag skall få med allt det underbara vi upplevde. I detta inlägg får ni därför nöja er med dag ett, av tre dagars Barcelona-kärlek.
________________________________________________
Mina "goa" svärföräldrar skulle vara barvakter (fast det verkade som om det varit tjuvar i baren likväl ... kunde inte låta bli att ta tillvara denna freudianska(?) felstavning ... barnvakter skall det givetvis vara) för Vincent och Kusin-vitamin när vi var borta. Tidigt(!) på fredagsmorgonen väckte vi således svärfar och han skjutsade oss till Svågertorp för vidare transport med tåg till Kastrup (CPH) där vi skulle med en SpainAir flygning bokad via SAS. Väl där trillade vi genast över en självincheckingsmojt och hade snabbt taggat väskorna och fått boardingkort. Efter det ställde vi oss efter en stunds letande efter bagagedroppen i incheckningskön och svor över att man var tvungen att köa för att lämna in bagaget ... i synnerhet då de flesta i kön, som faktiskt inte var så farligt lång, inte verkade ha checkat in i automaten och det därför tog lång tid. Norwegian, som vi båda flygigt mycket med den sista tiden har samma system, men de tvingar oss budgetresenärer att själva checka in först så då går köandet betydligt fortare. Väl framme var jag precis på väg att kommentera systemet, men den trevliga kvinnan bakom disken förekom mig genom att kommenterar att vi ju redan var incheckade och att vi faktiskt bara kunnan droppa av vårt bagage vid en annan disk. Först då fick vi syn på den gigantiskt stora skylt som skrek ut "SAS Bagage Drop", och helt plötsligt kände man sig precis så där dum som man förtjänar. Det enda som underlättade situationen något var att jag i varje fall inte hunnit gnälla över att vi varit tvungna att köa tillsammans med de som inte själva checkat in!

Säkerhetskontrollen kom vi igenom ovanligt smidigt och efter någon timmes reselektyrshopping, gloende på stängda eller öppnande butiker, en kaffe med obligatorisk SMS i syfte att väcka avundsjuka och allt annat som hör flygplatsväntandet till, satt vi snart på det lyftande planet. Årets första snö hade fallit på vingarna som behövde spolas vilket fördröjde starten något, men på det hela taget så var ditfärden förnämligt bekymmersfri och vi landade i på BCN, endast ca 20 minuter försenade, strax innan halv elva på förmiddagen.

Förväntansfull över resan till en stad jag aldrig tidigare varit i, hade jag skrivit ut en hel hög färgkartor från Google Maps, bland annat tre över hur en bilresa från BCN till vår lägenhet med fördel kunde företagas. Denna visade sig komma väl till pass när taxichauffören som inte talade någon engelska bara ryckte på axlarna och såg frågande ut när vi visade adressen, . När han fick utskriften sken han upp och började babbla på katalanska. Jag svarade, trots att jag inte förstod ett smack, i positiva ordlag på engelska. Ungefär samma procedur upprepades när vi närmade oss och han kollade in en mer inzoomad utskrift av målet han också fått. Det visade sig att lägenheten låg mitt inne bland de gamla gränder där man inte kunde ta sig fram med bil på ett enkelt sätt. Denna gång verkade vi dock, trots de olika språken, förstå varandra bättre och vi blev efter överenskommelse avsläppta vid Grand Hotel Central på Via Laietana, det närmsta han enkelt kunde komma på en större gata.

Här åkte den ytterligare mer förstorade utskrift jag gjort fram och vi såg att vi skulle promenera något kvarter. Det visade sig dock att skalan var så hög att vi missbedömde och flera gånger sprang fram och tillbaka förbi den lite skumma gränd vid namn, Carrer de Massanet, där ingången till lägenheten vi skulle hyra ligger.

Gränden var så trång att man med åt sidorna utsträckta armar bara behövde ta ett par steg åt sidan för att kunna vidröra husväggarna på varje sida. Porten vi till slut kom fram till att det borde vara såg mest ut som en riktigt gammal (tidigt 1800 tal?) gårdsport, och de människor som rörde sig i grändens bortre ände så inte så välbärgade och ganska så ruffiga ut. Min vän Cris hade dock rekommenderat området som perfekt läge och inte så "dodgy" (hennes uttryck) som vissa andra, till exempel det hon själv bor i, så särskilt oroliga var vi väl egentligen inte. Men trots det gick tankarna mot att vi stod som typiska turister med varsin resväska och bara skrek efter att bli rånade. Dessa avbröts dock plötsligt av en glad kvinnoröst som på bra engelska ropade från en balkong. Det visade sig vara Saskia, den tjej jag mailat med om lägenheten och hon bad oss stanna medan hon kom ned och öppnade för oss. Det kändes som en mindre evighet innan vi hörde låset klicka till och den stora porten svängde upp. Anledningen till att det tagit så lång tid var alla lås. Vi fick noggranna förmaningar om att porten alltid skulle hållas låst, liksom ytterdörren på deras privata gård som porten ledde in till ... vidare rekommenderade hon att vi skulle låsa lägenhetsdörren. När vi sedan ställt från oss bagaget, som vi skulle lämna tills lägenheten var färdigstädad, fick vi uppmaningen att lämna pass och andra värdesaker för att det var så mycket ficktjuvar. Men vi hade tidigare blivit varnade av Cris, så vi blev trots allt inte särskilt uppskrämda. Tjejen var trevlig och förslog lite olika bra lunchställen, och vi gav oss ut på vår första upptäcktsfärd i en ny spännande stad!

Det visade sig att första dagen var mina Google Maps utskrifter ovärderliga för att lokalisera sig i Born's trånga gränder. Det är en oerhört genuin och mysig stadsdel, men innan man börjar få pejling så kan vimlet av gränder kännas förvirrande.

 På vår första tur kände vi oss dock ganska turistiska och bestämde oss för att ta oss närmsta vägen till La Rambla - det stora turiststråket i Barcelona. Bara något kvarter i den riktningen passerade vi "Catedral de Barcelona" och bestämde oss för att se insidan. Jag hade aldrig tidigare varit i en Katolsk kyrka och än mindre i en katedral. Byggnaden var imponerande, men framförallt var det kul att studera alla små katalanska tanter som besökte den. Tina som har bra koll på klädstorlekar verkade lite förvånad över att tjejerna inte var kortare än de var i Barcelona. Men jag konstaterade ganska snabbt att om man säljer tantkläder så var det inte så konstigt att ett "Small" klädesplagg verkligen är litet i Spanien. Jag tror inte jag under hela resan såg en inhemsk tant som nådde mig till bröstet i höjd. I vilket fall som helst, så var den i katedralen väldigt, i mina ögon, traditionellt katolskt imponerande interiören, uppiffad med elektriska levandeljusimitationsmaskiner vid varje helgons alkov. Istället för att lägga en peng i en sparbössa och tända ett ljus ploppade man in ett mynt i en automat och ett ljus tändes. Cris förklarade sedan, med viss självironi, att det varit så väldigt länge och att de berodde på att spanjorer var kleptomaner så om de har riktiga ljus stjäls de bara . I vilket fall som helst var Catedral de Barcelona val värt ett besök om man vill se en riktig fungerande katolsk katedral i fullt bruk.

Så småningom letade vi, via Carrer dels Boters, en affärsgata med en massa krimskrams- och klädbutiker av vilka vi obönhörligen mellanlandade i några (faktiskt bara ett fåtal ... puh!), oss ut till övre delen av La Rambla. För första gången sedan vi anlände, insåg vi att Barcelona är ett stort turistmål. Vi var där helt off-season, men medan vi spatserade hela stråket ned mot hamnen hörde vi mer svenska, danska, holländska, engelska och andra språk än katalanska och spanska. Trots det var stämningen ganska mysig och Tivolilik med alla gatuartister och konstnärer. Väl nere vid hamnområdet började vi kännas oss hungriga och tog oss, via "Rambla del Mar", en lång gångbro, ut till en inte särskilt pittoresk, utan mer modern stor restaurang i köpcentret "Maremagnum". Tappasen (mest sea-food) och cavan vi avnjöt var dock utsökta, om än, skulle det senare på kvällen visa sig, inte särskilt billiga.

Mätta, belåtna och lite lätt glada av cavan vi delat, bestämde vi oss för att hitta något mer genuint ställe att dricka kaffe på. Via några klädbutiker tog vi oss ut på andra sidan köpcentret och in mot stan igen. Där hittade vi ett oerhört mysigt hål i väggen vid namn Pisa Morena, som kändes "på riktigt". Trots den modesta värmen (tolv till fjorton grader) tog vi med kaffet ut på det lilla torgets uteservering. Härligt att i slutet av november, i relativt lätta kläder kunna sitta ute. Inte heller en svensk, dansk eller holländsk röst hördes så helt plötsligt började jag få det jag kommit för. En ny upplevelse!

Vi letade oss hemåt genom Borns snåriga gränder och provianterade i den stora fina saluhallen "Mercat Santa Caterina" som visade sig ligga precis bakom vår lägenhet. Jämfört med Sverige var en del saker väldigt dyra, medan andra riktigt billiga i förhållande till kvaliteten. Vi fick sedan förklarat att det var en av de finare matmarknaderna och således lite dyrare. Om man vill besöka en genuin trevlig Mercat med väldigt hög kvalitet där man inte behöver slå sig fram (som man får göra på till exempel den lite ruffigare matmarknaden vid La Boqueria på La Rambla) så ta er till Mercat Santa Caterina!

Väl tillbaka i vår lägenheten, efter att ha låst upp, och efter förbipassage åter låst, alla dörrarna, insåg vi att den verkade vara inredd i en riktigt gammal byggnads lagerlokal. Det var otroligt högt i tak och de hade byggt ett litet badrum som ett rum i rummet och gjort sovloft ovanpå. Pentry, matplats, en soffa och dubbelsäng var inklämt på "bottenplan". Om man, som vi, vill bo enkelt och relativt billigt mitt i Barcelona har jag svårt att tänka mig att man kan hitta något mycket bättre. Läget är rent fantastiskt, mitt i Born, med ett par minuters gångavstånd till väldigt mycket. Området kryllar av kvarterspubar och restauranger som känns riktigt genuina. Trots det finns sevärdheter och små souvenirställen, etc överallt. Lite som gamla stan i Stockholm, om man tar bort hälften av turistskiten och ersätter det med "äkta" ibland lite ruffiga ställen och småaffärer. I de flesta gränder finns också några finare butiker insprängda. En riktigt intressant blandning!

Vi hade till kvällen bestämt "träff" med Cris och hennes svenska pojkvän och dito svärföräldrar för att gå ut och äta tappas på riktigt! När vi i en port tog skydd för en kraftig regnskur träffade vi på hela sällskapet. Medan vi hoppandes mellan vattenpölarna tillsammans tog oss nedför gatan "Carrer de Montcada", en av Barcelonas bäst bevarade i gotisk stil, mot restaurangen, El Xampanyet, förklarade Cris vilken otur vi hade. Det var första gången på evigheter det regnat, och veckan innan hade de haft över 20 grader varmt. När vi närmade oss de immiga rutorna till det lilla stället var Cris lite förvånad över att gatan inte var full med ätande människor. Regnet hade dock skrämt alla inomhus och lokalen var knökfull. Om jag och Tina kommit dit själva hade vi nog konstaterat att det inte var en chans att vi skulle få plats utan gått vidare. Men folkmängden skrämde inte lilla späda Cris som resolut armbågade sig in genom vimlet tills hon fann en halv kvadratmeter obefolkad golvyta inklämd mellan toaletten och köket. Där placerade vi oss och avnjöt några av ställets goda tappas, nedsköljda med ställets hemmabryggda cava. Den typ av "lyx-sea-food-tappas" vi tidigare på dagen fördragit ratas av Cris som istället beställde in del mer traditionella enkla rätter och dels ställets specialiteter. Mest imponerad var jag dock av att servitörerna lyckades hålla reda på vad för fat de gett till vilka människor när de trängde sig fram och kvickt distribuerade delikatesserna.

Efter att ha tagit udden av den värsta hungern tog vi sedan en ganska lång promenad till Barceloneta, där vi trillade in på en annan riktigt genuin tapasbar, El Vaso de Oro. En äkta kvarterskrog där stammisgubbarna hade sina egna ölkrus på hyllor över den extremt långa baren. Vi lyckade tränga oss in och få plats att hänga vid ett hörn på just denna och beställde in flera goda specialiteter. I synnerhet deras peppers var fantastiska, men också anjovisen gick ned med en stor klunk öl :-) Nu började man inse hur socialt och faktiskt trevligt det var att äta på detta sätt, trängandes med en massa främlingar, ropandes och hojtandes. Visst att sitta till bords under mer ordnade former ger en annan, mer ingående, typ av konversation, men detta var riktigt befriande och kul samtidigt som det var fantastiskt gott.

Det sista stället som Cris skulle ta oss till skulle enligt utsago vara helt annorlunda och riktigt kitschigt. Tyvärr var det stängt och något trötta i benen trillade vi in på ett riktigt ruffigt ställe i Barceloneta jag inte minns namnet på. Bara ett fåtal hamnbusar hängde vid några spelautomater i den annars tomma, skitiga, lokalen. Jag skulle aldrig ens fundera på att beställa mat av den flottiga bartendern. Hans förkläde såg ut som om det glömts bort vid förra årets årliga tvätt. Skäggstubben var solid och matchade det stripiga flottiga håret och det fåtal gulbruna tänder han hade kvar. Detta avskräckte dock inte Cris som började chattra om vissa saker på Tapas-menyn med honom. Jag tror han skämtade när han sa att han inte visste vad vissa rätter vad för något utan brukade säga att de var slut, men riktigt säker är jag inte. Här beställde vi in sniglar och musslor i olika former, och till min stora förvåning var allt färskt, nylagat och smakade riktigt bra. Det verkar fanemig som varenda håla till bar i Barcelona har riktigt bra tappas! Så mitt råd är att varken låta sig avskräckas (snarare uppmuntras) av folkfyllda småställen. Mycket folk verkar vara en garanti för att de har en eller flera specialiteter som uppskattas. Inte heller skall man vara rädd för att äta barmaten på skumma ruffiga ställen, även om de är folktomma.

De två första ställena "El Xampanyet" och "El Vaso de Oro" var riktiga upplevelser, både kulinariskt och socialt och rekommenderas varmt. Det sista stället, trots att maten var förvånansvärt bra i förhållande till förväntningarna, kan jag dock inte rekommendera ... hade vi inte varit i katalansktalande sällskap hade vi nog inte vågat slå oss ned där över huvud taget. Men det var också en upplevelse :-)

Kvällen avslutades sedan för vår del på en av de häftigaste cocktailbarer jag varit på. Baren som ligger på Carrer del Rec, var helt omärkt, men så småningom kom vi fram till att det hette Gimlet (Carrer del Rec, 24, Barcelona, Spanien). Framsidan såg ut som en gammal affärslokal. Skulle ha kunna varit en liten frukt och grönsaksaffär som lagts ned några år tidigare. En anonymt vitmålad fasad med fördragna gardiner för ett skyltfönster. Anonym skylt över ingången. Väl inne fylldes största delen av den lilla lokalen av en stor halv-oval-formad bar bakom vilken två bartenders jobbade fokuserat med att blanda drinkar i högt tempo. Trots det tog de sig den tid som behövdes för att försäkra sig om att varje kund fick beställa precis det de ville ha utan att stressa. De hade stenkoll på vems tur det var att beställa och man kände man fick riktigt bra service. Det fanns inga menyer, utan antingen fick man på förhand veta vad man ville ha, eller av bartendern få något rekommenderat utifrån beskrivningen av sin egen smak. Lugn jazz satte stämningen på plats. Kanske den perfekta baren?!?

________________________________________________
Våra resterande dagar i Barcelona kommer redogöras för i en Ordflod nära dig inom en snar framtid ;-)


... så snar var kanske inte framtiden men nu är den här: 
Klicka för att läsa vidare om Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två!

Kränkande Jämställdhet

Jag hörde på radion i morse om en incident på Kvinnokliniken där en manlig läkare blivit slagen och sparkad av manliga släktingar till en kvinna som blödde kraftigt ur underlivet efter en förlossning. Den manliga läkaren hade blivit kallad på och rusade in i rummet för att hjälpa stoppa blödningen. Männen reagerade kraftigt och påtalade att ingen manlig personal fick finnas i rummet överhuvudtaget, varpå de handgripligen attackerade läkaren när han inte genast lämnade rummet. Vakter tillkallades och rummet fick utrymmas på anhöriga innan kvinnan kunde räddas.

Denna incident i sig är, i mina (västerländska?) ögon, ganska obehaglig. I en akutsituation tycker jag personligen att inte kön borde ha någon betydelse, utan att räddandet av liv måste komma i första hand. Kvinnan överlevde, tack vare att den manliga läkaren fanns till hands och kunde hjälpa henne. Det hade hon högst sannolikt inte gjort annars.

Vad som föranleder titeln till detta inlägg är den efterföljande diskussionen och intervjun, där det framkom att kvinnokliniken avvisar alla önskemål om kvinnlig (eller manlig) läkare vid till exempel gynekologundersökningar. Detta med motiveringen att de tillhandahåller medicinsk expertis, oavsett om den kom från män eller kvinnor.

Det vill säga, de tar på ett högst jämställt sätt, inte hänsyn till, i sakfrågan (den medicinska kompetensen), ovidkommande faktorer (könet på läkaren).
Detta är ju, ur ett jämställdhetsperspektiv för läkarna, utmärkt!
Men hur bra är det för patienterna?
Jag kan tänka mig att många kvinnor inte är så roade av att ha en främmande man rotandes i underlivet, oavsett hur professionellt det utförs.

Jag är en stor förespråkare av jämställdhet och tycker resonemanget med att man inte skall lägga vikt vid, i sammanhanget, ovidkommande faktorer såsom kön, sexuell läggning, handikapp, etc, när man tilldelar tjänster eller uppgifter, är alldeles utmärkt, MEN är inte könet en högst relevant faktor när det kommer till gynekologi?

Tiger eller Katt

Jag är ingen kattälskare.

Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot katter, och uppskattar deras närhet när de kommer och vill bli pysslade med, men den tillit och det samspel som man kan få med flockdjur saknas naturligt med katter. Om man skall tillskriva katter ett mänskligt attribut så är de ganska egoistiska jämfört med flockdjur. Dock kan jag se en skönhet i det ensamma starka djuret som har stor egen vilja. I samspelet med människor, kanske beroende på brist av tillit, upplever jag dock katters beteende som räddhågset, och detta fläckar i min mening den vackra bilden av den stolta katten.

Det finns dock ett kattdjur jag älskar och tycker är det överlägset mest magnifika landdjuret i vår värld: TIGERN!

Det har varit så, så länge jag kan minnas. När jag ser en tiger röra sig, ser musklerna spela under huden då den i sakta, men graciöst, mak vandrar framåt och lojt hoppar upp och lägger sig att slappa och sola någonstans så känner jag respekt, nästan till och med vördnad. Ett stort vackert kattdjur, som dock känns mer altruistiskt än många andra kattdjur. Tigern har så många, för mig, tilltalande attribut, både fysiska och beteendemässiga.

Jag minns när jag, inte så många år gammal för första gången såg Jan Lindblads film om de Bengaliska tigerungarna, Lillan och Rani, som de födde upp hemma hos sig. Jag blev helt fascinerad. Det var det mest fantastiska jag någonsin sett. Om någon vet var man kan köpa de två filmerna som gjordes får ni gärna tipsa mig.

Nu, 2010 - Tigerns år, är tigern som art på allvar hotad och WWF kör en "Operation Rädda Tigern", där man kan bli "fadder" för en tiger. I realiteten innebär det att man skänker hundra kronor i månaden till deras arbete för att rädda Tigrarna. När jag såg detta tyckte jag det var utmärkt och blev frestad att genast anmäla mig.

Men så kröp det där egoistiska tvivlet över mig. "Hundra kronor i månaden, varje månad. Vill jag inte göra något roligare för det? Fan det blir tolvhundra kronor om året! Det är ju pengar ... också vet man ju inte vad pengarna går till. Skall jag skänka pengar vill jag veta att de kommer till nytta och inte går till administration, eller förskingras av ohederliga Kinesiska tjänstemän." Efter att lite hycklande ha gjort reklam för kampanjen på min facebook wall så bestämde jag mig således för att själv inte gå med och bidraga.

I morse på väg till jobbet lyssnade jag på P1 och hörde någon tala om hur hans empati minskat med åren. Hur han som barn verkligen kunde ligga sömnlös och leva sig in i andras problem. Han exemplifierade vidare med att han nuförtiden mest blev irriterad över människor som sjöng eller spelade i tunnelbanan för att få ihop en slant, och att han medvetet undvek ögonkontakt med tiggande människor på gatan. Som barn hade han högst sannolikt tyckt det var helt naturligt att dela med sig till de som hade det sämre, men som vuxen, trots betydligt bättre resurser undvek att skänka, till stor del för att inte känna sig lurad. Det har ju framkommit att tiggare organiseras och att det blivit industri av att tigga i Sverige också. Vidare spekulerade han om det egentligen var så farligt om han gav en slant ändå. Han hade råd och potentiellt kunde just hans slant göra skillnad.

Detta fick mig att tänka om. Hundra kronor i månaden, vad är det? En dålig fika på espressohouse! Vill jag inte hellre hjälpa till att bevara det mest magnifika djuret på jorden hellre än att fika en gång i månaden på espressohouse? Va fan? Jag har råd att både fika på espressohouse och skänka hundra kronor i månaden till mina älskade tigrar. Jag behöver inte göra några uppoffringar för att undvara tolvhundra kronor om året, så varför fortsätter jag tveka?

Visst jag är inte bombsäker på vad mina pengar går till. De kanske får sponsra någon sekreterares privatsamtal från WWFs telefoner, eller hamnar i fickan på byxorna som klär någon girig gränsvakt i norra Kina. Men kanske hjälper de till att rädda artens fortlevnad. Kanske min hundra kronor i månaden gör att mina barnbarn kan inspireras till att leka samma lekar jag gjorde som åttaåring, där vi levde tillsammans med imaginära tigrar på skolgården och smygande undvek alla tjuvskyttar i form av rastvakter, fotbollsspelande grabbar och rephoppande flickor. Kanske kommer framtida generationer får se makalösa naturfilmer i ny hänförande teknik där de sibiriska tigerungarna vilt leker och jagar varandra i snön.

Jag tvekar inte längre! Bara möjligheten att för en struntsumma kanske kunna hjälpa till att få dessa underbara varelser överleva är skäl nog.

Tapas of Death in Barcelona

English version below!

Jag och Tina skall på fredag lämna vardagskarusellen för att tillsammans njuta en långhelg i Barcelona! Det skall bli underbart! Reserapport utlovas här!

Jag skrev för ett tag sedan om "The Little Spanish Girl", som övergav oss och flyttade "hem" till Barcelona. Hon har lovat ta ut oss på några bra tapasställen när vi kommer, men efter att ha sett henne i detta vinnande tävlingsbidrag, kanske vi skall fundera på att hålla oss till turiststråken istället 

English version follows!

On Friday, I and Tina are leaving the everyday circus and will together enjoy a long weekend in Barcelona! We are very much looking forward to it! Travel report will be provided here!

A while back I wrote about "The Little Spanish Girl", who abandoned us and moved "home" to Barcelona. She has promised to take us out to some good tapas places, but after having seen her in the above contest winning little film, maybe we should reconsider and stay in the tourist areas instead 

Välkommen till mitt liv! - Vilket liv?

Som märkts så har frekvensen av inlägg fortsatt vara låg och inläggen mest snabba, tråkiga redogörelser av måltider eller gnäll över brist på tid och energi (förutom min ohyggligt långa nostalgi-saknad-tripp av Kia för en vecka sedan då.

Detta beror inte på att det inte finns saker att skriva om ... jag har till exempel massor (inte så vackert) att säga om regeringens datalagrings förslag och (mer positivt) om Indexator's utmärkta jämställdhetsarbete i Mer Kvinnor i Basen projektet ... men väljer istället att bara vräka ur mig min frustration över min egen familjs brist på tid just nu.

På jobbet har den ena tidskrävande katastrofen har avlöst den andra, samtidigt som vårt viktigaste projekt har gått i "Crunch" och folk behöver IT support till nio på kvällarna och på helgerna. Politiska och tekniska problem står på kö. Men tack och lov så bär inte min avdelning ansvar för något av det negativa utan vi är istället räddarna i nöden :-) .

Tina har också haft ett par hektiska veckor med försenade och utdragna säljmöten, etc, etc. Fan vi har bara jobbat och ätit de sista veckorna. En och en annan timmes sömn har det väl i och för sig också blivit, men annars inget.

Men nu skall jag sluta gnälla och faktiskt hålla helg (ända tills i morgon då jag får färdigställa lite rapporter som inte hunnits med de senaste veckorna :-( ), och ta mig en drya innan vi TILLSAMMANS börjar med maten. Jag hoppas det blir tid till ett lite intressantare inlägg i morgon, kanske om något av de ovan länkade till ämnen som jag är sugen på att fördjupa mig mer i.

LCHF Frukost

För många känns frukosten som den mest besvärliga måltiden att få LCHF-riktig. För mig själv har det blivit, åtminstone på veckodagarna, ett lyft för frukostätandet att gå över till LCHF. Tidigare bestod min frukost oftast av ett glas apelsinjuice, en snus och en kopp kaffe på väg till jobbet. Numera får jag ofta i mig något ätbart också, men mer om vad längre ned.

Det som för många gör LCHF frukosten besvärlig är vanan av att äta bröd eller flingor / müsli varje morgon. En rutin där man trycker in samma sak, vid samma tid vareviga vardagsmorgon. Rutiner är svåra att bryta!

För en del är vardagsfrukosten en njutbar stund där man umgås med familjen, eller får en stund för sig själv med tidningen. För andra, som för mig själv, är det mest något som händer av sig själv under dvala. Oavsett vilket så funkar inte, när man går över till LCHF, samma enkla spannmålsbaserade komponenter som tidigare.

Mina helgfrukostarna, som tidigare varit fester, med nybakta bullar, massor av olika pålägg, goda feta (och söta) yoghurtar, frukt, nypressade juicer och kaffe, blev till en början ganska besvärliga att göra LCHF-riktiga. Vi dukade fram som vanligt, och jag tog ett kokt ägg och plockade därutöver mest av påläggen. Det kändes dock inte så kul att bara plocka delar av en tidigare uppskattad måltid. Visst, man kan ställa sig och steka ägg, bacon, etc, men det är inte särskilt ofta jag känner för varm mat på morgonen. Så istället har jag nu hittat en kombination som jag tycker fungerar fint.

Jag blandar Crème fraiche med majonnäs och röd fiskrom. Abbas Mixkaviar med sin dryga två viktprocent kolhydrater är just nu favoriten. Detta används som tillbehör till kokt ägg, en avokado samt skalade räkor och kräftstjärtar.

Vardagsmorgnarna blir dock förenklade ... kaffe och en avokado eller ett kokt ägg ;-)

Tillägg:
Brödälskare, ta en titt här: Fredriks Italienska LCHF Bröd
och här: En söndag framför spisen

Fredrik Vargs Kålspettsade (nästan) LCHF-riktiga Gryta

Lördagsmiddag? Jo den kommer så där en gång i veckan. Om man frågar min femåriga son, Vincent, vad han är sugen på, har svaret, allt sedan skidresan i vintras, blivit "Grillade Revben!". Nu lyckades vi inte få tag på några revben på väg hem efter en eftermiddag in the hell hole (IKEA). Bra nötkött (vilket jag var sugen på) var inte heller tillgänglig i de butiker som uppenbarade sig på vägen, så sista möjliga ställets utbud fick bli basen i vår lördagsmiddag,

Det som såg roligast ut där, var en vakuumpackad, en kilogram stor, köttbit kallad "Biff med Kappa". Jag är inte tillräckligt matkunnig för att kunna avgöra vad biff är för del av en kossa. För mig är en biff något lagat man serverar, inte stycke kött man säljer. Oavsett vilket, blev jag positivt överraskad av steken vi köpt. Den var fin i strukturen, och nästan synd att, som jag planerat, göra gryta på. När man skurit bort svålen ... om det nu kallas svål när det rör sig om oxkött (kappan?), så kunde köttet utan tvekan ha tagits för innanlår.

I övrigt fanns inte så mycket kul LCHF-riktiga (morot går bort) grytingredienser på stället, så vi norpade ett stort huvud spetskål som så fint ut och fick, på Kajsa Vargs vis, för övrigt klara oss med vad som fanns hemma.

Grytan, som gott och väl, hade räckt till 4 vuxna personer gjordes på följande ingredienser:

- En liten gul lök
- En liten rödlök
- Ca 1 kg nötkött
- Ca 1 dl rött vin
- Ca 1 dl South Carolina Mustard Sauce[*]
- Ca 125 gram champinoner
  (men jag hade nog dubblat mängden om jag haft hemma)
- Olivolja
- Smör
- Gröna Oliver
- 1 halvt huvud spetskål
- En skvätt Oxfond
- Ca 1,5 dl Creme Fraiche
- Ca 1 dl vispgrädde

och utfördes enligt följande:

Hacka och värm löken (på svag värme) i olivolja och en rejäl klick smör medan du tärnar köttet i 2x2x2 cm stora kuber.

Krydda köttbitarna rikligt med salt och svartpeppar.
Öka värmen och bryn köttbitarna tillsammans med löken.

Tillsätt vinet, senapssåsen och fonden och låt puttra några minuter medan varje charmpion delas i fyra delar.

Tillsätt championerna och låt puttra ytterligare några minuter.

Tillsätt Creme Fraiche och grädde och låt koka ihop under tiden kålen skärs ned.

Tillsätt kål och oliver och låt puttra ytterligare några minuter.

Resultatet blev en utsökt gryta som hela familjen verkligen njöt av. Vi serverade den med lättkokt grön sparris och ett gott rött vin. Om man inte följer LCHF kan man skippa kålen i grytan och istället servera med till exempel pressad potatis och en grönsallad.

__________________________________________________________
[*] South Carolina Mustard Sauce är en, inte helt LCHF-riktig, senapssås som passar utmärkt till grillat och som jag inför varje grillsäsong lagar en stor byta av:

- 2,5 dl dijonsenap
- 2,5 dl grov senap
- 1,5 dl öl
- 0,5 dl vitvinsvinäger
- 4 msk farinsocker
- 0,5 dl tomatpure (eller 1-2 dl krossade tomater)
- 1 msk worcerster shire sauce
- 0,5 msk cayennepeppar
- 0,5 msk krossad svartpeppar
- 1 tsk salt
- 3 vitlöksklyftor (krossa och finhacka)

Blanda allt och koka upp.
Låt sjuda tills såsen tjocknar.
Förvara i kyl.

Jag mötte Kia

Hjälp jag börjar bli gammal. När jag skrev titeln och tyckte den var klockren, kom jag på att dagens tjugoåringar antagligen inte har en aning om vad jag syftar till. Så för er skull (precis som om jag har mängder av läsare i tjugoårsåldern ;-) ) är här lite referenser till vad som plågade oss 1990:

* Jag mötte Lassie
* Spotify: Lassie
* Ainbusk Singers
* Ainbusk

Hur som helst så är detta inlägg inspirerat av Här går Man 's inlägg om hur de fick sin ena hund. Ett läsvärt inlägg om hur hunden och dess husse fann varandra. När jag läste historien började jag sakna "min" hund Kia som sedan förra augusti inte längre är med oss. Jag hade tänkt skriva en anekdot om hur jag kom att bli Kias husse, men när väl orden började flöda bara ökade stapeln av minnen, och var till slut så hög att det blev en hel krönika med massor av anekdoter ur Kias liv. Så ursäkta om textmassan är massiv i detta inlägg, men Gud vad jag älskade den hunden!

Ett oplanerat lyft
Historien börjar för en massa år sedan när jag nyligen hjälpt min, då blivande, älskling att flytta från sin före detta till den lilla håla jag är uppväxt utanför. Med i flytten följde en ung och (över?)aktiv Rhodesian Ridgeback tik med ett stolt nederländsktklingande namn (hon härstammade från Sydafrika) som ingen använde. Hon kallades kort och gott för Kia.

Efter ett tag började Tina och jag komma varandra närmre, och när jag skulle besöka henne i hennes nya hem, var redan jag och Kia smått bekanta och uppskattade varandras sällskap. Hon var fortfarande överaktiv och glad för att ta sig friheter, antagligen beroende på att hon tidigare haft en husse som (medvetet?) motarbetat allt vad hunduppfostran och ledarskap handlar om. Om Tina förbjudit Kia att gå upp i en soffa, hade han, minuterna efter, kallat upp henne i samma soffa, etc, etc. Tina var därför inte helt villig att lämna henne fritt strövandre runt i lägenheten utan ställde en sida av en gammal barnhage och ett par stolar i ett dörrhål så Kias utrymme skulle avgränsas till köket och hallen medan hon och jag gick ut ett par timmar.

Så snart vi, efter att tagit farväl av Kia, vände oss om för att öppna ytterdörren tog Kia ett graciöst språng över avspärrningen. Jag, som är uppvuxen med jakthundar, ibland 5 stycken av dem samtidigt, reagerade instinktivt, röt till och lyfte resolut tillbaka henne i nackskinnet. Jag tror aldrig jag sett en mer paff hund. Hon blev inte aggressiv, hon blev inte heller skamsen eller underlägsen. Hon blev bara förvånad! Det var precis som om hon tänkte, "Vad nu? Här är någon som står fast vid vad han säger". Kanske också med ett "ÄNTLIGEN!" efter, för från den stunden blev vi verkligen bästisar. Min egen tanke i ögonblicket var dock lite mer osäker. Någonting i stil med "SHIT! Här kommer jag och går in och uppfostrar min förhoppningsvis framtida kärleks hund helt utan tanke på hur hon känner och vill ha det". Men det visade sig att Tina var positiv till mitt agerande.

Den amerikanska tigerhunden
Det året Tina och Kia bodde kvar i lägenheten blev mina visiter där mer frekventa, och nästan dagligen promenerade vi alla tre och ibland jag och Kia ensamma runt i byn. Barnen på gården tyckte givetvis det var spännande med en ny hund så bland de första gångerna gick en av de mer framåt tjejerna fram och frågade vad hunden hette och vad det var för en hund. Rhodesian Ridgeback är ju inte det lättaste att uttala för en svensk sexåring, så vi förklarade att rasen också ibland kallas Afrikansk Lejonhund. Nöjda med det klappade flickan Kia en stund innan vi promenerade vidare. Nästa dag vi kom ut på gården ropar samma flicka stolt till sina kompisar, "Där kommer den Amerikanska Tigerhunden jag klappade igår!" :-)

Soffliggande glassätare
Ibland var jag också hundvakt och Kia sov över hos mig i min studentlägenhet som jag fortfarande bodde kvar i. En av våra absoluta favoritsysselsättningar var att ligga och slappa framför TV:n i min otroligt fula soffa, väntandes på att höra det muntra signalhornet från glassbilen. När vi väl hörde det rusade vi båda till dörren. Båda glada och upphetsade tog vi sedan vårt nyinförskaffade rör med Sundborn Punsch tillbaks till TV soffan. Jag satte i mig merparten av varje portionsförpackning och Kia satt snällt bredvid och väntade på att få slicka ur varje burk. Så fortsatte det tills hela röret var tomt! :-)

Kia Tågresenären
Efter att ha levt landsortsliv ett tag fick Tina jobb i Växjö. Kia följde med, och blev på köpet en erfaren tågresenär. I SJ-vagnarna de hakade på de gamla dieseldrivna lok som trafikerade sträckan fanns det bakom sätena längst fram och bak ett utrymme som antagligen var tänkt att kunna få in en större resväska stående i. Dessa gjorde Kia till sina nästen. När man hoppade i vagnen slängde man bara in hennes älskade täcke bakom stolarna och Kia följde efter och rullade ihop sig och sov hela resan. Mer än en nypåstigen resenär som varit på väg att klämma in sin väska i utrymmet har förskräckt hoppat till när Kia stuckit fram huvudet från under täcket och gett dem en sur blick som verkat undrat vad de höll på med.

Värmen i Växjö
Täcket har för övrigt alltid varit hennes favorit och, förutom husse och matte, största trygghet. Täcket var med överallt där Kia var med, och hon kände sig, om inte hemma, så i varje fall trygg med var hennes plats var, så länge hon hade sitt täcke att ligga på/under. Hon var överhuvudtaget ganska frusen av sig och gillade när det var varmt och mysigt. Hon kunde ligga i den brännande solen en hel dag, med kortare pauser för att gå in och dricka. Vintertid var hon kaminens närmsta vän ... så nära hon kunde utan att bränna morrhåren, där golvet var riktigt varmt och skönt. Men framförallt skulle hon ALLTID ligga helt under sitt täcke. Den eftergiften hade vi från starten gett henne. När hon skulle gå och lägga sig ställde hon sig vid sin korg, rafsade lite med ena tassen i täcket och gnällde tills någon kom och lyfte upp täcket så hon kunde krypa under. Om man av någon anledning inte kunde gå ifrån och hjälpa henne, utan istället sa till henne att lägga sig ovanpå, så gjorde hon det. I tre minuter. Sedan klev hon upp, ställde sig gnällande och rafsa igen. Proceduren upprepades ända tills någon förbarmade sig.


Att dela sängen med antingen hund eller kvinna är helt ok för mig. Men både samtidigt, och i synnerhet i den smala säng Tina hade i Växjö, gick bort. Tina var ännu hårdare och var inte särskilt villig att dela säng med Kia överhuvudtaget. I varje fall inte när hon skulle sova. Detta respekterade Kia, men hade förhandlat sig till en deal. Så fort Tinas klocka ringde, masade Kia sig ur sin korg och gick med trötta släpande steg bort till Tinas säng och hoppade upp i den. Efter en stunds mysande gick Tina upp och Kia kröp ned under täcket.

Kia Dammsugaren
Det var också i Växjö jag fick uppleva hur mycket potentiellt ätbart det finns på en helt vanlig trottoar. När man var ute och gick med Kia, som fortfarande var en aning ungdomligt överaktiv och inte helt lydig, så var det oftare att man liknade den där gubben med hund i koppel på hundbajstunneskyltarna, där hunden med spänt koppel drar sin husse framåt, än något annat. En skillnad var det dock. För Kia drog inte rakt fram utan for fram och tillbaka i sicksack över trottoaren, näsan klistrad vid asfalten på jakt efter något ätbart. Jakten på någon tappad smula, utspottat tuggummi, död fågelunge eller annat som man potentiellt skulle kunna hinna svälja innan husse tog det ur munnen på en var konstant. Även då träningen börjat ge resultat och hon blivit riktigt duktig på att gå fot var man tvungen att vara konstant beredd. Dök något som såg ätbart ut upp så kastade hon sig gärna fram.
Minnet var det heller inget fel på. En helg då jag var på besök och Tina var tvungen att jobba lite extra, bestämde Kia och jag oss för att gå och möta henne. Vi hade gott om tid och gick en väg vi inte brukade gå. Vi närmade oss en trängre passage där trottoaren var ganska smal, med en hårt trafikerad gata på ena sidan och en, cirka en meter hög, mur på andra sidan. Muren var egentligen grunden till en större villas upphöjda gräsmatta som var omgärdad av en tjock häck som gick ända ut till, och bitvis över, muren.

Då jag insåg vi skulle få möte på den trånga delen höll jag in Kia och sa till henne att gå fot, vilket hon också exemplariskt gjorde. Ovanligt duktig var hon och gick tryckt intill mitt vänstra ben i precis min takt, hållandes huvudet högt med blicken riktad rakt fram. Men helt plötsligt exploderar hon i ett hopp rakt upp på muren med huvudet farandes in i häcken. När jag lyckats dra ut henne igen, höll hon käkarna krampaktigt slutna runt en halväten frusen baguette som hon försökt svälja hel.

Det visade sig att Kia och Tina några dagar tidigare gått den vägen och Kia då fått nos på godbiten. Tina hade hållit undan henne och "fyat". Det mindes hon när vi gick, och väntade således in i det längsta med att avslöja sina intentioner.

Motion skall byggas utav lek
Så småningom flytta jag, Tina och Kia ihop i en radhuslägenhet i Lund där banden mellan mig och Kia blev obrytbara. Vi var i närområdet alltid ute tillsammans och tränade lydnad, lekte, fick motion, mm. Kia blev på något år en väldigt lydig hund som aldrig behövde koppel. I princip hade jag henne bara kopplad när det var andra människor i närheten. Inte för att jag inte litade på Kia utan snarare för att ingen i vår omgivning skulle behöva känna sig orolig.

Under denna period hade jag också både tid och ork att löpträna och ville gärna ha med Kia. Kia var dock av en annan uppfattning. I hennes mening var det kul de första fyrahundra metrarna, sedan fick det vara nog, och hon satte i hälarna. Efter att ha släpat henne en bit och så tog jag av kopplet med tanken att hon kommer ju efter om jag springer iväg. Men icke! Hon satte sig resolut ned mitt på spåret och blev sittande. Efter ett hundratal meter försökte jag kalla och locka, men hon blev sittande. Jag fortsatte springa ett hundratal meter till och kunde se en liten mörk helt stilla prick långt bak. Det vara bara att vända och springa tillbaks. På med kopplet och hemåt. Då var det minsann inget problem att springa. Full fart hela vägen så länge det bar hemåt. Väl hemma var hon kvick in under sitt täcke där hon låg och njöt medan jag sprang färdigt "vår" runda. Efter det var det min, och bara min, löprunda.

Trots detta var Kia inte lat. Hon sprang gärna. Men inte bara rakt fram i ett löpspår, i husses takt. Hon var oerhört nyfiken och att lära henna att hoppa upp på saker, balansera, etc var hur enkelt som helst. Hon hade antagligen kunnat bli en utmärkt agilityhund. Vi bodde granne med en skola och klättrade tillsammans på allt möjligt där.

Jakthunden Kia
Att springa var också roligare när husse hade rullskridskor på fötterna så för att få ren motion övergick vi till att träna ihop med mig rullandes. Tina hade sin dåvarande häst i ett stall ett par kilometer bort. I princip hela vägen dit hemifrån fanns det en asfaltsbelagd gammal banvall som vi nästan varje kväll rullade fram och tillbaka på. Kia drog mig gärna när jag hade rullskridskorna på, i varje fall på väg TILL stallet, och sprang sedan på hemvägen, då hon inte var lika pigg, lydigt bredvid. Eftersom jag inte gillade att hon drog i vanligt koppel införskaffade jag en sele till henne, men det var ju inte samma sak, så så snart hon fått selen på slutade hon dra?!?

Nåja, på väg hem från stallet en ljum sommarkväll, med eller utan sele, jag kommer inte ihåg vilket, var hon i varje fall ganska trött och fick springa utan koppel. Hon halkade lite efter så jag saktade farten och hörde hur hon ökade farten och började komma ikapp. Men plötsligt hördes det dessutom ett fasligt kacklande bakom ryggen. Jag vände snabbt och såg att den ökade farten var inte för att komma ikapp mig, utan flocken av lösgående höns på gården jag precis åkt förbi. Några snabba drag åt andra hållet senare fann jag mig själv springande, i mina inlines, på en gräsmatta, ropandes efter Kia bland flygande fjädrar och kacklande höns. Turligt nog tog den höna Kia siktat in sig på vägen mellan mina ben, och så fick jag tag på hunden som då hade munnen full av stjärtfjädrar.

Rasen Rhodesian Ridgeback är framavlad för att jaga lejon med. Deras uppgift är att i flock trötta ut och ställa ett lejon så att jägarna kan komma tillräckligt nära, så viss jaktinstinkt finns det naturligt nog i dem. Vi hade visserligen tränat för att dämpa denna, och normalt sätt kunde jag enkelt med rösten vända henne om hon till exempel gick upp en hare. Varför instinkterna tog helt över just med hönsen den gången vet jag inte, men det hände aldrig igen.

Dock var hon mycket lekfull och jagade gärna till exempel katter så länge de sprang. När/om katten stannade eller Kia kom ifatt den så vek hon bara av, utan att ens försöka röra eller ta den. Katterna i stallet var dock vana vid hundar och brydde sig inte så mycket, så vi fick några goda skratt när Kia fått syn på en av katterna på andra sidan gården och satte full fart mot den. Katten såg Kia komma farande, men totalignorerade henne demonstrativt och satte sig ned och tvättade sig istället. Kia insåg något sent att katten inte skulle komma att springa och tog därför ett graciöst språng rakt över den och galopperade vidare i en vid cirkel, precis som det var den naturligaste sak i världen att hoppa bock med katter.

Kia och Kompisarna
I stallet fanns också en foxterrier vid namn Eli som Kia uppfostrade sedan den var valp. Eli bara avgudade Kia, medan Kia med viss värdighet försökte hålla undan huvudet när Eli studsandes upp och ner försökte slicka henne i ansiktet. Dock jagade de varandra och lekte ofta vilt. Vid en fälttävling fick Kia och Eli syn på varandra tvärs över en äng. Vi släppte hundarna så de skulle få springa och möta varandra. Båda satte full fart rakt mot varandra. Kia antagligen med intentionen att de skulle leka och hon skulle vara den som jagade Eli. Eli var nog mer inne på att de skulle hälsa för hon vek inte av och lät sig jagas. Istället blev den en gigantisk krock där Eli flög upp två meter i luften och landade på rygg. Hon ylade till och tappade luften, men när hon hämta sig var hon lika glad att se Kia som vanligt, och för en gång skull stod Kia ut med, och till och med besvarade, allt pussandet.

Den uppfostrande polisen och vakthunden Kia
En annan, mer tillfällig, gäst i stallet var en liten jackrussellterrier, som var alldeles bortklemad. Ägaren, en yngre tjej, hade skämt bort hunden och gjort den mer eller mindre rädd för allt som rörde sig eller lät för högt, genom att lyfta upp den och daltande trösta den i alla situationer som var nya för hunden. Huden hade dock inte tappat allt självförtroende, utan när matte inte var i närheten var den ganska nyfiken av sig och ibland till och med lite lekfull. När både jag och Tina var inne i själva stallet ville vi inte att Kia skulle spring lös utomhus, så hon hade order att bli inne, vilket hon också mycket lydigt gjorde. Oftast stod hon i den öppna stalldörren och tittade ut. En dag när hon gjorde detta kom "jacken" spatserandre inifrån stallet och var på väg att passera Kia ut på stallgården. Då kom polistakterna i Kia fram och hon föste med tassen in den lilla hunden i stallet igen så den gled flera meter över stallgolvet. "Får inte jag gå ut, får ingen annan heller göra det!" Jackrussellns matte blev givetvis förskräckt och tog genast upp sin gullhund och daltade med den och uppmärksammade hunden på att Kia var farlig, varpå hunden hädanefter varken fick eller verkade vilja umgås med Kia.

Inte långt från vår lägenhet i Lund låg en stor hundrastgård dit vi gick ibland för att Kia skulle få leka av sig med andra hundar. I synnerhet hade hon kul ihop med en bordercollie. En dag var hon dock inte riktigt på humör för deras vanliga "Kia-jagar-medan-bordercollien-försöker-valla-henne-lek" utan gick mest och tjurade. Jag tänkte att jag kanske kunde få fart på dem genom att också springa lite. Bordercollien nappade direkt och började valla mig. I lekens hetta fällde hunden mig och jag stöp som en vante. Då fick Kia fart. Men nu var det inte lek. Hon kastade sig aggressivt fram och under morrningar med uppgragna läppar stötte, med bogen, bort den andra hunden. Husse skulle skyddas till varje pris.

Efter några år flyttade vi från Lund till en häftig lägenhet i centrala Malmö vi inte kunde motstå, och Kia blev stadshund. På samma gård bodde en rottweiler-labrador-annan-stor-stark-hund-blandning som hon också blev kompis med. I normala fall kunde Kia springa från och med snabba vändningar trötta ut vilken hund som helst (arv från lejonjagande förfäderna?), men denna hund var unik. Trots en massiv kroppsbyggnad var han inte bara stark utan också otroligt snabb och dessutom uthållig. När de sprang och lekte tillsammans blev Kia så frustrerad av att han sprang ifrån henne att hon började gena och försökte slå omkull honom med bogen när han kom ikapp henne. Hunden vägde dock betydligt mer än Kia så där hade hon föga framgång, utan studsade bara mot honom. Trots detta gav hon aldrig upp utan det var alltid samma visa varje gång de lekte.

Tina hade tidigare haft med sig Kia på alla sina arbeten, men med ett nytt jobb med längre pendlingar fungerade detta inte länge, så vi blev tvungna att låta vår älskling Kia börja på dagis. Medan vi bodde i Malmö fick hon gå på ett ganska trist ställe ute i oljehamnen. Mycket märkliga hussar och mattar, som nog inte borde ha djur lämnade också sina hundar där. Men när vi alla tre efter ett år tröttnat på stadslivets bekvämligheter och istället köpte ett stort hus mitt på landet, hamnade hon på Hildesborgs Hundpensionat utanför Tygelsjö. Ett underbart ställe där ägarna, som verkligen älskade hundarna, var mycket sympatiska. De hade stora, före detta, ängar som de hägnat in med höga staket och planterat trädridåer och buskage i. Bland detta hade de byggt hundbord som Kia älskade att hoppa upp på för att ligga och slappa i solen. Eric hade hade ofta alla hundarna ute i flock och gick själv ibland dem som flockledare. Lite i stil med Cesar Millan. Kia, som mot slutet av den period hon var "intern" här börjat bli en gammal och bestämd (läs tjurig) dam, fick ofta uppgiften att fostra problemhundar. Om de hade någon besvärlig eller aggressiv hund fick den bo i samma cell som Kia. Hon visade dem bestämt var skåpet skulle stå och hade från de andra hundarna mycket respekt. Bland annat var hon inneboende med en stor rottweilerhane som skällde, morrade och var aggressiv mot alla människor den inte kände. Det var allt lite spännande att komma dit och hämta Kia när man skulle öppna buren till de två. Men efter några gånger lärde man sig att rottweilern mest var osäker och lite rädd, så visade man bara lugn och bestämdhet så var det inga problem. Vi blev till slut också kompisar rotten och jag.

Central position men inget mys
Kia har aldrig varit särskilt gosig av sig. Det var inte särskilt ofta hon kom fram och ville bli klappad och myst med. Hon hoppade gärna upp i sängen eller soffan bredvid en, men i sängen rullade hon helst ihop sig i fotändan. Om hon låg bredvid i en soffa fick man känslan av att hon lät en klappa henne, som en ynnest, snarare än att hon ville det. Dock så accepterade hon att jag eller Tina kom och mös med henne när hon låg i sin korg och älskade då att bli klappad på magen.

Trots att hon inte var uppmärksamhetssökande på "gossättet", så gillade hon att vara i centrum. Hon kunde med all tydlighet visa var hon ville att hennes korg eller täcke skulle placeras i ett rum genom att ställa sig och gnälla på just det mest centrala stället. Golvet gick ju inte att lägga sig på, utan hon väntade med en drottnings värdighet på att någon skulle komma med något mjukt och varmt hon kunde lägga sig på.

När vi så småningom flyttade till nästa hus (ja, jag vet att vi flyttat runt mycket) så gällde i början samma sak där. Hon älskade att vara med och i centrum, men ganska ofta gick hon efter en stund tillbaks till sin plats där korgen i vanliga fall stod och gnällde efter att bli omstoppad där istället. Hon blev lite mer av en ensamvarg på slutet. Hennes yngre års konstanta gränstestande och förmåga att mot bättre vetande ta sig friheter kom också i mindre skala tillbaka. Antagligen ansåg hon att med hon med ålderns rätt kunde göra som hon ville. Vi var också mer överseende och lät bli att banna henne. Hon var älskad och fick ett värdigt slut där hon själv bestämde över sitt liv.

Ordfloden sinat?

Här har varit tyst ett tag ... jag har inte haft tid eller energi att lägga här mellan omstruktureringar (ja, pga nedskärningar :-( ) på jobbet och det dagliga familjelivet.

Ibland är det konstigt att vissas olycka att stå utan jobb innebär så mycket extra arbete för andra. Vi har fått kämpa på, vissa dagar 14 timmar, för att få ihop allt på jobbet. Samtidigt är Tina mitt uppe i säljmöten, etc och haft eländen med uteblivna säljprover, med mera. Så hon är också tvungen att lägga en massa extra timmar. Dessutom har hästhjälpen hoppat av och tid behövts läggas på att ragga och sätta in den nya familjen i stallrutinerna.

All vår lediga tid har därför fått gå till att alternerande lägga på vår son. Jag tror dock att vi lyckats bra och att han inte känt sig åsidosatt, MEN ibland undrar man vad fan man håller på med, och saknar det där diskjobbet jag hade en gång i tiden. Även om jag i vanliga fall är ganska "duktig" på att släppa arbetet när jag kommer hem, har det de sista två veckorna varit omöjligt. När man stod som diskare arbetade man sina timmar, för det mesta funderande på allt annat. När arbetspasset var slut var man ledig. Fan vad gött det var på sitt sätt. Dessa veckor har man så snart Vincent somnat satt sig och arbetat fram till läggdags.

Fast jag skulle nog trots allt inte vilja byta tillbaks. Inte ens om jag fick behålla min nuvarande lön. Jag hade nog blivit fruktansvärt uttråkad och inte så lite frustrerad över den förlorade frihet jag (periodvis) har i mitt nuvarande jobb.

En stor ljusglimt mitt mellan dessa helvetesveckor veckor var dock en mycket trevlig fyrtioårsfest jag var på i lördags. Födelsegrisen hade gjort om sitt hem till en bar med bistro, där utbudet var rikligt, maten suveränt god och hade många bra LCHF riktiga rätter. Så fast jag höll mig undan från pastasallad och hembakat bröd (*snyft*) så njöt jag i fulla drag, och fuskade till det med en Mojito :-) men höll för övrigt drickandet till vin och whiskey ... ja, ja en GT kanske också slank ner då. Sällskapet var ypperligt, och jag kan bara tacka för en trevlig fest som hjälpte till att hålla mig flytande genom dessa veckor ... och dessutom tvingade mig till att ta det lugnt i söndags ... fast huvudvärken kunde jag förstås varit utan ;-)

En Cliffhanger

Massor av saker snurrar i mitt huvud just nu, fast inget jag kan eller vill dela med mig av här just nu. Men "stay tuned" för de spännande inläggen som, via en ordflod, kommer till dig i nära framtid ;-)

Fast, förresten ... jag kan ju alltid skryta med att jag, helt spontant, gav min käraste en "riktig" massage i går kväll. Utan att ens ha några baktankar med det ;-)

Vi har haft en ganska stressig period det sista och den mörka årstiden med långa motorvägspendlingar är ganska jobbig för henne. Eftersom vi inte har så stora möjligheter att påverka vädret och årstiden får man ju försöka ta fram det positiva med den istället. För mig finns det mycket härligt med denna årstiden, men för Tina är den mest tröttande. Jag har i år därför gått in för att hitta metoder för henne att bli piggare och mindre stressad. Vi går numera på D-vitamin kur och i går kväll letade jag fram lite Thai-massage olja Tina fått vid en av sina Kina-resor, riggade lite levande ljus och bjöd in till "hemma-spa". Kändes till en början rätt larvigt, för oss båda tror jag, men efter en fem minuter började hon slappna av ordentligt och kunde njuta av det.

Det verkade som om mycket spänningar släppte och att hon var lite mer utvilad i morse. Får väl göra det lite mer regelbundet de närmsta månaderna :-)

Yttrandefrihetsgrundlagens dagar räknade?

Jag blev uppmärksammad på en artikel som belyser att i dag överlämnar yttrandefrihetskommittén (YFK) sitt del- och debattbetänkande om en ny yttrandefrihetsgrundlag till justitieministern.

I korthet var deras uppdrag att undersöka om det går att ersätta den nuvarande teknikberoende lagstiftningen där grundlagsskyddet är knutet till tekniken, till exempel att något ska vara tryckt (SFS 1949:105 - Tryckfrihetsförordning (TF)), en radio- eller tv-utsändning, etc (SFS 1991:1469 - Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)) med en lagstiftning som är teknikoberoende.

Det låter ju utmärkt. I synnerhet som det var en uttalad utgångspunkt att de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna ”skall ligga fast”. Nu ansåg dock kommittén att det inte var så lätt, så i sitt betänkande lägger fram tre olika modeller som skulle kunna ersätta grundlagarna.

Nu är detta inget förslag på grundlagsändring som läggs fram utan ett delbetänkande som de verka vilja framställa som framförallt ett diskussionsunderlag, MEN likväl så ser jag det som skrämmande.

Alla tre modellerna avser yttranden som är riktade till allmänheten och skall förekomma i massmedier. I två av modellerna verkar skyddet främst vara för professionella ”massmedieföretag”, eller kräver en tydligt uttalat ansvarig utgivare. I den sista modellen skall varje yttrande bedömas utifrån ändamålet och yttrandet skyddas om det har opinionsbildande, journalistiskt, litterärt eller konstnärligt syfte. Även i denna modell är det en förutsättning att yttrandet förekommer i massmedier.

Vad är då så skrämmande med detta?

Jo, visserligen utan att ha läst hela delbetänkandet, så har jag, även om skyddet som ges är i sig lika starkt som det nuvarande, svårt att se hur det kan skydda gemene man lika i lika stor utsträckning som vårt nuvarande skydd (TF+YGL). Det verkar inte täcka lika stor del av möjliga uttalanden, framförallt från privatpersoner. Får privatpersoner inte längre anonymt uttala sig fritt på/genom forum där utgivaren inte tar ansvar för innehållet i yttranden, eller personen själv är utgivare (kommentarer på bloggar, flygblad i brevlådor, etc, etc)? Skall privatpersoner, som av rädsla för att förlora jobbet, bli utfrusen ur en grupp, etc, etc, inte vill kunna bindas till ett uttalande, inte fritt kunna vädra sina åsikter utan att vara rädda för påföljd om det uppdagas vem de är?

Det kan hända att jag målar fan på väggen här. Om åsikterna / uttalanden verkligen är intressanta och ligger innanför de lagar vi har om hets mot folkgrupp, förtal, etc, etc, så borde det ju alltid finnas något forum med en ansvarig utgivare där man kan ventilera sina åsikter, men det verkar som om de allra flesta är överens om att skyddet vi idag har är fullgott och på ett bra sätt fyller sin funktion. TF har till exempel ett helt kapitel om rätten till anonymitet som explicit också låter utgivare av av ej periodisk skrift vara anonym (flygbladsexemplet).

Problemet med de gällande grundlagarna är att de inte täcker alla medier, nuvarande och framtida, vi önskar. Jag kan därför inte släppa funderingarna på vad det är som är så svårt med att bara omformulera vårt nuvarande skydd så det inte blir specifikt för tekniken?!? Jag har skummat texterna och ser egentligen inte problemet. Visst, i TF används begreppet "tryckt skrift" och liknande flitigt, och YFG nämner överföringar med hjälp av elektromagnetiska vågor, radio och television, med mera, ganska ofta. Men, med omformuleringar och några definitioner borde huvudsaken av innehållet kunna dupliceras.

Yttrandefriheten är i min mening en av våra absolut viktigaste rättigheter. Utan den fungerar inte en demokrati. Därför är det extremt viktigt att den täcker ALLA medborgare på ett bra sätt. Jag hoppas och tror att våra folkvalda politiker och av dem tillsatta kommittéer och experter också är fullt medvetna och noggranna med detta. Förhoppningsvis är mina farhågor obefogade och grundar sig i att jag är för dåligt påläst ... men tänkte att det kanske var bäst att ventilera mina åsikter här och nu medan vi fortfarande har en yttrandefrihetsgrundlag som täcker även detta forum och mina åsikter