Massor av saker snurrar i mitt huvud just nu, fast inget jag kan eller vill dela med mig av här just nu. Men "stay tuned" för de spännande inläggen som, via en ordflod, kommer till dig i nära framtid ;-) Fast, förresten ... jag kan ju alltid skryta med att jag, helt spontant, gav min käraste en "riktig" massage i går kväll. Utan att ens ha några baktankar med det ;-) Vi har haft en ganska stressig period det sista och den mörka årstiden med långa motorvägspendlingar är ganska jobbig för henne. Eftersom vi inte har så stora möjligheter att påverka vädret och årstiden får man ju försöka ta fram det positiva med den istället. För mig finns det mycket härligt med denna årstiden, men för Tina är den mest tröttande. Jag har i år därför gått in för att hitta metoder för henne att bli piggare och mindre stressad. Vi går numera på D-vitamin kur och i går kväll letade jag fram lite Thai-massage olja Tina fått vid en av sina Kina-resor, riggade lite levande ljus och bjöd in till "hemma-spa". Kändes till en början rätt larvigt, för oss båda tror jag, men efter en fem minuter började hon slappna av ordentligt och kunde njuta av det. Det verkade som om mycket spänningar släppte och att hon var lite mer utvilad i morse. Får väl göra det lite mer regelbundet de närmsta månaderna :-)
Jag blev uppmärksammad på en artikel som belyser att i dag överlämnar yttrandefrihetskommittén (YFK) sitt del- och debattbetänkande om en ny yttrandefrihetsgrundlag till justitieministern. I korthet var deras uppdrag att undersöka om det går att ersätta den nuvarande teknikberoende lagstiftningen där grundlagsskyddet är knutet till tekniken, till exempel att något ska vara tryckt (SFS 1949:105 - Tryckfrihetsförordning (TF)), en radio- eller tv-utsändning, etc (SFS 1991:1469 - Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)) med en lagstiftning som är teknikoberoende. Det låter ju utmärkt. I synnerhet som det var en uttalad utgångspunkt att de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna ”skall ligga fast”. Nu ansåg dock kommittén att det inte var så lätt, så i sitt betänkande lägger fram tre olika modeller som skulle kunna ersätta grundlagarna. Nu är detta inget förslag på grundlagsändring som läggs fram utan ett delbetänkande som de verka vilja framställa som framförallt ett diskussionsunderlag, MEN likväl så ser jag det som skrämmande. Alla tre modellerna avser yttranden som är riktade till allmänheten och skall förekomma i massmedier. I två av modellerna verkar skyddet främst vara för professionella ”massmedieföretag”, eller kräver en tydligt uttalat ansvarig utgivare. I den sista modellen skall varje yttrande bedömas utifrån ändamålet och yttrandet skyddas om det har opinionsbildande, journalistiskt, litterärt eller konstnärligt syfte. Även i denna modell är det en förutsättning att yttrandet förekommer i massmedier. Vad är då så skrämmande med detta? Jo, visserligen utan att ha läst hela delbetänkandet, så har jag, även om skyddet som ges är i sig lika starkt som det nuvarande, svårt att se hur det kan skydda gemene man lika i lika stor utsträckning som vårt nuvarande skydd (TF+YGL). Det verkar inte täcka lika stor del av möjliga uttalanden, framförallt från privatpersoner. Får privatpersoner inte längre anonymt uttala sig fritt på/genom forum där utgivaren inte tar ansvar för innehållet i yttranden, eller personen själv är utgivare (kommentarer på bloggar, flygblad i brevlådor, etc, etc)? Skall privatpersoner, som av rädsla för att förlora jobbet, bli utfrusen ur en grupp, etc, etc, inte vill kunna bindas till ett uttalande, inte fritt kunna vädra sina åsikter utan att vara rädda för påföljd om det uppdagas vem de är? Det kan hända att jag målar fan på väggen här. Om åsikterna / uttalanden verkligen är intressanta och ligger innanför de lagar vi har om hets mot folkgrupp, förtal, etc, etc, så borde det ju alltid finnas något forum med en ansvarig utgivare där man kan ventilera sina åsikter, men det verkar som om de allra flesta är överens om att skyddet vi idag har är fullgott och på ett bra sätt fyller sin funktion. TF har till exempel ett helt kapitel om rätten till anonymitet som explicit också låter utgivare av av ej periodisk skrift vara anonym (flygbladsexemplet). Problemet med de gällande grundlagarna är att de inte täcker alla medier, nuvarande och framtida, vi önskar. Jag kan därför inte släppa funderingarna på vad det är som är så svårt med att bara omformulera vårt nuvarande skydd så det inte blir specifikt för tekniken?!? Jag har skummat texterna och ser egentligen inte problemet. Visst, i TF används begreppet "tryckt skrift" och liknande flitigt, och YFG nämner överföringar med hjälp av elektromagnetiska vågor, radio och television, med mera, ganska ofta. Men, med omformuleringar och några definitioner borde huvudsaken av innehållet kunna dupliceras. Yttrandefriheten är i min mening en av våra absolut viktigaste rättigheter. Utan den fungerar inte en demokrati. Därför är det extremt viktigt att den täcker ALLA medborgare på ett bra sätt. Jag hoppas och tror att våra folkvalda politiker och av dem tillsatta kommittéer och experter också är fullt medvetna och noggranna med detta. Förhoppningsvis är mina farhågor obefogade och grundar sig i att jag är för dåligt påläst ... men tänkte att det kanske var bäst att ventilera mina åsikter här och nu medan vi fortfarande har en yttrandefrihetsgrundlag som täcker även detta forum och mina åsikter
Jag har för länge sedan tagit ställning till organdonation, och bestämt mig för att mina organ är "up for grabs" när jag inte längre behöver dem. Jag är ganska säker på att jag genom åren då och då har nämnt detta faktum för mina nära och kära i förbigående, men egentligen aldrig gjort något tydligt uttalande om det. Framförallt har jag aldrig fått tummen ur och fyllt i något donationskort. Nu såg jag att Donationsrådet körde en "Donationsvecka-kampanj" och gick lite halvnyfiken in för att kolla om man kunde beställa donationskort. Till min glädje såg jag att man numera kunde anmäla sig elektronisk. Med e-legitimation (BankID) är det allt som behövs. Utan, får man hem ett bekräftelsebrev man måste svara på. Eventuella begravningsarrangemang och annat som följer på min död (vilken förhoppningsvis är lååångt borta ... men man vet ju aldrig) lämnar jag till de som blir kvar. I min mening är alla dessa procedurer till för de efterlevandes skull, och bör därför genomföras på det sätt som de vill. När jag väl är död känns det som om det för mig personligen kvittar hur, om och var jag läggs till den sista vilan, men som en del av ett eventuellt sorgearbete kan det vara viktigt för de kvarlevande. Organdonation däremot vill jag definitivt vara med att bestämma om. Fan här har jag en potentiell möjlighet att hjälpa andra, till och med efter min död. Den vill jag inte missa!
Jag har så länge jag kan minnas älskat hösten. De första lite svalare underbara dagarna med strålande solsken, hög luft fylld med skogsdofter kan nog ingen tycka illa om. Att packa picknickryggsäcken och ge sig ut i skogen dagen efter den första frostnatten och sjunka ned på liggunderlaget man nyss lagt på den mjuka lövbädd som fortfarande uppvisar frost i skuggan, medan man låter den inte för skarpa höstsolen värma en under kaffedrickandet kan inte någon tycka vara fel. Denna höst saknar jag dessa upplevelser. Det har helt enkelt inte varit tid till denna typ av utfärder ... eller de har rättare sagt inte prioriterats i mängden av andra saker vi haft att göra. Det är synd, men hösten har ju också en annan sida som jag också njuter av. De mörka kvällarna! När man kommer efter jobbet har hämtat sonen på dagis och äntligen kommer hem börjar det skymma. Man får skynda sig fylla vedkorgen, eller ta med en lampa ut. Väl inne tänder vi varje kväll en brasa som vi sitter och myser vid. Ibland äter vi till och med vår kvällsmat i full picknickstil framför kaminen. Om regnet smattrar mot rutorna förhöjs bara upplevelsen! Jag har en känsla av att regnet och mörkret är jag mer ensam om att uppskatta. I varje fall min älskade delar inte denna åsikt med mig och ser det betydligt mer negativt än jag gör. Förvisso pendlar hon längre an jag gör med bil, och jag håller med om att även om det kan vara mysigt att till radions toner, eller ljudbokens röst, sitta ensam i bilen en tidig morgon innan vägarna ännu är så fulla av trafik, så är det inte så kul att kryssa mellan lastbilarna som sköljer svallvågor över vägbanan i den hektiska motorvägstrafiken :-( Men även bortsett från den krävande och tröttande höstpendlingen behöver hon mer sömn än jag gör, framförallt under den mörka årstiden. Jag däremot bänkar mig gärna halva natten i favoritfåtöljen framför brasan med en bra bok och något gott att dricka, användandes ursäkten att jag måste sitta uppe tills brasan brunnit ut så jag kan stänga luftspjället. Utomhusupplevelsen är dock större för mig än inomhusmysandet. Min far var viltvårdare och hösten var högsäsong. Mycket jakt, men även mycket vård skulle klaras av under höstmånaderna. De djur man fött upp under vår och sommarmånader behövde stödfodras. Jag var ofta med honom ute i naturen i alla möjliga väder och lärde mig njuta av det. En tjock dimma som isolerar och låter en uppleva det dämpade ljudet av vattendroppar som faller från trädens grenar ned i lövbädden under medan allt annat är tyst runtomkring ger ro för själen. Genom scouterna lärde jag mig också uppskatta att sova ute i alla möjliga väder. Man kommer så mycket närmre naturen om man en klar natt kryper ned i sin snart varma sovsäck och med kall näsa beundrar stjärnorna medan man somnar till spraket från den öppna elden. Att fuktig och kall trängas i ett provisoriskt vindskydd som regnet smattrar mot, kämpandes för att få på sig ett par torra strumpor innan man kryper ned i sovsäcken kanske inte låter så mysigt, men även det har sin charm. I synnerhet när sovsäcken börjar bli varm och du ligger så nära det iskalla regnet att du kan sträcka ut handen i det, men ändå är torr, varm och somnar gott. När man sedan vaknar på morgonen då regnet (förhoppningsvis) dragit förbi doftar skogen så starkt och skönt som den bara kan på hösten. Alla årstider har sin charm och jag tycker om dem alla, men just nu är hösten här i full styrka och jag försöker ta tillvara allt det goda med den innan jag glatt kastar mig in i vinterns i alla underbara upplevelser.
Satt och slökollade "Taking Lives", när jag började fundera på vad det är som gör att jag tycker att en människa är vacker. När det gäller människor man har en personlig relation till är det otroligt många saker som spelar in. Vissa, eller kanske till och med de flesta, faktorerna som avgör hur vacker en sådan person är i mina ögon, är inte utseenderelaterade. Skönhet-kommer-inifrån-köret, ni vet?!? För mig är det helt sant! Jag är helt övertygad om att hur min hjärna tar emot / bearbetar bilden av en person färgas starkt av vad jag, förutom det fysiska utseendet, ser hos personen. Dennes personlighet och värderingar avspeglar sig i nivån av skönhet som personen utstrålar. En annan sida av att inte bara utseendet avgör huruvida man uppfattar någon som vacker eller inte, är ens bild av ett nyfött barn. Nyfödda barn är INTE utseendemässigt vackra! I synnerhet när de precis har lämnat livmoderns trygga värld och drar sitt första andetag ser de anskrämliga ut. En liten, ofta röd-blå-lila, slemmig och blodig klump som är skrynklig och mer liknar något ur en åttiotalsskräckfilm än en människa. Inget som direkt höjer aptiten. Jag har alltid varit av den uppfattningen, och var faktiskt rädd att jag skulle känna likadant när vår älskade Vincent skulle födas. Men nej det där har naturen finurligt nog styrt upp, så att varje barn, i varje fall, varje efterlängtat barn, som föds, är i det ögonblicket, i föräldrarnas ögon, det vackraste någonsin. Så var det också för mig. När den lilla slemklumpen kom ut var han underbar! Men om man bortser från relations- och direkt biologi- / hormonpåverkan i samband med födslar, vad är det i en persons utseende som gör att man tycker personen är vacker? Jag tycker Angelina Jolie är vacker. Jag har ingen som helst personlig relation till henne. Visst jag har sett henne spela ett otal olika roller i en uppsjö filmer, men jag vet i princip ingenting om personen bakom rollerna. Jag har sett henne spela tillräckligt många, och olika, karaktärer för att vara säker på att det inte är en av dessa jag tycker är vacker, utan faktiskt skådespelerskan bakom dessa. Det är kanske inte så konstigt. Angelina Jolie har många av de fysiska attribut som vårt samhälle lär oss uppskatta som vackra, men jag tycker ändå inte det är helt uppenbart. Hon har (naturligt?) fylliga läppar, men jag är inte någon "sucker" för breda munnar och fylliga läppar. I så fall uppskattar jag mer med det som händer med hennes ansikte när hon skrattar eller ler. Då får hon väldigt markerade drag, linjerna från näsan ned till skrattgroparna blir markerade och hennes höga kindkotor förstärks. Det tilltalar mig, men är inte hela anledningen till att jag uppfattar henne som vacker. Hon har, eller framställs i varje oftast med, en intensiv blick. Hennes ögon är förstärkta med makeup och välansade ögonbryn. En blick att drunkna i? Nja, jag vet inte det. Det är inte det heller som tippar lasset för mig. På bilder av henne tagna rakt framifrån, blir fylligheten i hennes läppar tydligare, man ser de markerade dragen som ytterligare förstärks av leenden bättre. Man får den intensiva blicken riktad rakt mot sig. Trots detta tycker jag Angelina Jolie är snyggare i profil än rakt framifrån. Vilka attribut framhävs då mer i profil? Hennes oftast(?) smala midja och inte underdimensionerade barm framträder tydligt i profil. Visst, kvinnliga kurvor är vackert, men jag tycker inte hennes proportioner är perfekta, utan föredrar egentligen lite mindre (mer hanterbart ;-) ) av det goda. I profil får man också en tydligare bild av öron och näsa. Angelina Jolies öron har karaktär, och drar på inget sätt ned hennes utseende. Men det är inte heller de som gör henne vacker. Ungefär det samma gäller hennes näsa, som inte står ut särskilt mycket. Den är relativt nätt och inte för bred, men kan faktiskt ge ett lite platt intryck. Särskilt i profil. Visst, hon är ingen plattnosad bulldogg, men det är inte heller näsan som lyfter henne till de vackras nivå. Kombinationen och proportionerna av allt ovan bidrager i all väsentlighet till att jag uppfattar Angelina Jolie som vacker. Helheten ger bilden så att säga, MEN utan hennes perfekta käklinje som kontrasterar med en vacker hals och nacke skulle jag nog inte se henne som så vacker som jag gör. Från hakspetsen längs hela käkens nederkant går en vackert formad linje som i perfekt vinkel skarpt böjer av mot och fortsätter upp till öronsnibbarna. Den smäckra och ganska långa halsen lyfter upp och förstärker intrycket. Med annan hals och utan den rena käklinjen hade nog intrycket av Angelina Jolie blivit mer kompakt och satt. Nu får hon ett stänk av bräcklighet över sig, och det är den som gör att jag tycker hon är vackert. Det var en ny upplevelse för mig att fördjupa mig så här mycket i utseendemässig skönhet och försöka identifiera vad jag tycker är vackert. Det känns ganska ytligt, och inte så lite dissekerande. Det hela kommer sig nog av min djupgående nyfikenhet. Jag vill förstå hur och varför allting hänger samman ... en nyfikenhet som ibland kan ta sig konstiga former. Man borde kanske ibland öva på att bara luta sig tillbaka och njuta av verklighetens skönhet. Om man bara accepterar sakers natur och istället låter sig förundras så får man ju mycket mer tid till att njuta av det förundransvärda. Men det är inte MIN natur. Jag vill veta hur och varför. Visst höstlöven som skimrar i alla färger är underbara. Skogen doftar underbart. Men vad är det som gör att löven ändrar färg. Vad är det egentligen som luktar? Om frågorna besvaras blir mitt njutande större sedan.
Min älskling kom igår, fredag, hem från en tio dagar lång resa till Hong Kong. Vår nyss fyllde femårige son och jag har längtat efter henne, och såg fram emot denna helg då vi äntligen skulle kunna umgås lite. Men, som vanligt är vi fullbokade. Tina är idag iväg på hästtävling som support till den 16-åriga tjej som rider en av hennes hästar, medan jag är hundvakt till min mammas mans dvärgschnauzerhundvalp. Vincent har en grannkompis här och de leker medan jag förbereder för kvällens middag. Det är svärföräldrarna som kommer ned för att stanna över natten, och de tar med sig Vincents jämnåriga kusin. Imorgon kommer även kusinens föräldrar och syskon samt min bror, mor och hennes man för att, lite i efterhand, fira Vincents femårsdag med släkten. Inget av det är särskilt betungande och faktiskt ganska kul. Problemet är bara att det ibland känns som om hela vårt liv ser ut så här. Inte full av familj, men fullt planerad. Vi måste avsätta och planera in tid då vi inte gör något särskilt, om vi skall få sådan. Om vi inte medvetet gör det, har vi alltid en miljon saker i kalendern, och även om vi avsätter tid för att bara umgås, eller tid för att inte göra något särskilt, så kryper ett dåligt samvete över mig, då jag vet att det finns saker som man "borde" göra istället. Saker vi redan har planerat att göra. Min olust över detta, baserar sig antagligen på att jag av naturen gillar att ta dagen som den kommer, och lösa problem efterhand som de dyker upp. Tina däremot kan bli stressad av att inte veta vad som komma skall. Dock är vi lika i det att vi har svårt att inte göra någonting. Framförallt jag är en ganska rastlös, och brukar alltid ta mig för något när vi inte hade något inplanerat. Att komma på saker man kunde hitta på var ett ganska angenämt problem, och att ta dagen som den kommer var aldrig något problem i sig. Numera är det ett icke-existerande problem. Det känns som om det inte finns någon tid att att bara ta sig för något oplanerat. Även den oplanerade tiden är fylld av måsten. Med familj, barn och hus, finns det alltid en prioriterad lista av saker som redan borde vara gjorda. Det finns alltid något som redan är planerat som man kan ta tag i. När jag var yngre, mycket yngre (!), kunde jag ibland sitta och ha tråkigt därför att man inte hade något att göra. Jag saknar att sitta och ha tråkigt! Jag får väl planera in en dag att ha tråkigt på! Undrar hur långt fram i kalendern jag måste bläddra för att hitta en lämplig dag?!? ;-)
Vi fick för en dryg vecka sedan en hel bärkasse med blå plommon av en granne. Eftersom jag för närvarande försöker undvika kolhydrater och Tina smet iväg till Hong Kong, så insåg jag att de skulle bli sura / börja mögla innan de blev uppätna. Eftersom granngubbens generositet med största sannolikhet grundade sig i att han inte kunde med "slöseriet" att kasta det de själva inte gjorde åt eller redan gett till närmre vänner, så fick jag för mig att hedra detta genom att inte bli den som kastade hans plommon. Även om jag själv inte kan njuta det för tillfället, så uppskattar jag mycket en söt-syrlig chutney till tex grillat ... och en chutney som innehåller mycket socker och syra håller sig ju också i så där en evighet i kylskåpet. Så med tanken "Ingen risk att plommonen kastas på grund av de blivit dåliga om de hamnar i en chutney" googlade jag fram ett recept som såg trevligt ut och lät mig inspireras av detta. Receptets instruktioner är väldigt tydlig med att man INTE skall ta bort kärnorna innan man kokar dem. Det lät ju enkelt och bra, så den instruktionen lades på minnet. Receptet är också tydligt med att man skall räkna plommonen, men det var ju inte lika enkelt och bekvämt så, min vana trogen, sket jag, av lathet, i det ^^. När plommon kokat sönder var det dags att fiska upp kärnorna. Vilket skitjobb! Hålslev, durkslag och andra metoder funderade jag inte ens på. Den relativt tjocka röran med skal i skulle bara fastna och sätta igen. Bästa metoden verkade vara att, lutad över kastrullen med varma plommonångor brännande i ansiktet, röra med en träslev och plocka upp de kärnor som kom upp till ytan med en vanlig matsked. Efter ett tag avtog "klonkandet" av kärnor mot kastrullkanten, men fortfarande dök en kärna upp då och då. När jag kände mig nöjd, var jag mycket glad över att jag inte räknat plommonen. Jag hade då med största säkerhet bara irriterat mig på att jag inte hittat alla kärnor, och stått och räknat om de kladdiga kärnorna ett flertal gånger för att för försäkra mig om att jag inte räknat fel. Jag får väl istället märka burken med: "OBS! Kan innehålla spår av hela plommonkärnor!" ;-) . Jag undrar vad det är för sjuk själ, helt säkert med sadistisk läggning, som kommit på tanken att ge intryck av det skulle vara lättare att räkna, koka, fiska medan man räknar, räkna om, svära över att man inte hittat alla kärnor, börja tvivla på att man räknat plommonen rätt från början, och till slut få en att, gråtande, krypa ihop i en hörna nedanför spisen med allt självförtroende förlorat? Nej, lita på de där nedbrytande recepten utan följ istället mitt husfarstips: Skit i alla instruktioner som säger att man skall räkna stenfrukter och fiska kärnor. Det tar inte så mycket längre tid, att istället för att räkna dem, när du ändå sköljer dem, lägga ett snabbt snitt och ta ur kärnan innan de hamnar i kastrullen. Fast lättats av allt hade det förstås varit att bara slänga ned plommonen hela i en burk och hälla på sprit efter eget val. Jag kan tänka mig att vodka, ljus rom eller grappa skulle funka fint! :-)
Visst finns det en hel del 40+ sk8are, men det är nog inte så ofta en trettionioåring börjar med hobbyn / sporten. Vincent önskade sig en skateboard i femårspresent och fick sin önskan uppfylld av sin farmor, samma person som strängeligen förbjöd mig att åka skateboard när jag var i nioårsåldern med hänvisning till hur farligt det är :-/. Han testade lite grann samma kväll och redan nästa dag satt första tricket :)
Jag insåg hur lite jag kan om sporten och kulturen, och hur lite behjälplig jag därför kan vara honom i detta intresse. När vi i går köpte en bättre hjälm till honom så flög satan ^^ i mig och jag köpte min alldeles egna första skateboard. Sedan mitten av tonåren har jag varje år spenderat flera veckor på slalomskidor i alperna, och åkt massor av inlines, dock främst för att transportera mig och har inte trickåkt och hoppat en massa. Dessutom har jag klippklättrat, tränat kampsport och annat som ger bra balans så jag tänkte, "Hur svårt kan det vara?" . Om Vincent redan har skateboardintresse lär det ju inte dröja förrän han överger skidorna för bräda i backen också, och då lär ju jag också behöva kunna lite av det, så att öva på hjul utan bindning först, borde ju inte vara någon nackdel. Ganska naivt att som trettionioåring tro att det skall vara lätt när jag tidigare aldrig stått på en skateboard i mer än fem minuter en eller två gånger när jag var elva - tolv år. Jag kan numera berätta hur svårt det är. :oops: Känner mig rätt patetisk! Men likväl, idag har jag för första gången i livet spenderat en eftermiddag på brädan. Framför allt med att på plan mark få till två övningar (samt lite lek och bus givetvis). Det borde ju vara enkelt att slänga runt brädan 180 grader i en rörelse (V-sväng?) ... det sitter hyffsat nu, men jag vill också kunna hoppa över saker och försöker således få den satans brädan till att släppa alla fyra hjulen från marken medan jag fortfarande har kontroll på den. I teorin borde man ju kunna får brädeländet att lyfta genom att först lägga tryck bak och släppa upp framändan, för att sedan omfördela vikten framåt och släppa upp bakändan... Hmmm, om någon riktig skater läser detta gapflabbar de säkerligen åt mina lama nybörjarförsök ... men ni får gärna komma med tips ... och även om jag inte har några ambitioner att bli någon ny Tony Hawk så skall jag nog fasiken få till åtminstone grunderna! Min son däremot är jag som vanligt imponerad av. Han hittade omedelbart balansen och började experimentera. Lite mer böjda knän kunde man väl önska ibland, men det kommer nog. Första gången vi var ute skulle han genast leta upp en trottoarkant så han kunde hoppa(!) ... det fick fega pappa dock avstyrt då, men nu har jag inga betänkligheter längre. Han är familjens blivander Sk8erBoy! :)
I onsdags, på vår sons femte födelsedag, passade Tina på att "överge" oss för en jobbresa till Hong Kong. Tilläggas bör väl att vi på morgonen, innan hennes avfärd, firade födelsedagen med väldigt uppskattade presenter och en riktig mysfrukost :-) Dock så fick jag på egen hand försöka göra eftermiddagen / kvällen trevlig för Vincent. Han och jag hade redan beslutat oss för att bjuda med hans bästa kompis på restaurang, så jag hämtade upp dem på dagis och vi åkte hem och smidde planer på vilken krog vi skulle göra osäker. McDonald's såg ett tag ut att stå som segrare (damn vad de är duktiga på att marknadsföra sig till barn) men dryga trettiofyra års längre träning i manipulation lönade sig, och barnen kom på (nästan) helt egen hand fram till att den i somras uppfräschade lokala krogen var ett mycket roligare alternativ :-) Således stod jag tillsammans med två femåringar och bankade på dörren när de öppnade klockan fem på eftermiddagen. Den trevlige servitören, som bryter ganska kraftigt på engelska, blev genast bombarderad av en uppsjö frågor, bland annat vilket språk han talade, men tog det hela med gott humör. Ganska så snabbt kom vi fram till att barnen ville ha hamburgare. Vincent visste redan hur goda de var på denna restaurang och vännen, som varit den största McDonald's, förespråkaren övertalades snabbt av honom. Nu visade sig att de inte hade färdiggjorda hamburgare i barnstorlek. Jag förstod inte riktigt problemet då det är hemgjorda nötfärsburgare där man själv kan välja hur stekt man vill ha den, borde det ju bara vara att dela en, och forma om den till två mindre, vilket jag trodde var vad servitören menade när han sa att han skulle be köket fixa det genom att dela en vuxenburgare. Mitt i stöket av barn som, på femåringars vis, bombarderade servitören med frågor samtidigt som vi alla fyra försökte komma fram till vilka tillbehör som skulle på vilka burgare, hur delningen av burgare skulle ske, vad barnen ville ha att dricka, ett akut toalettbesök mitt upp i allt ihop, etc, etc, så skulle jag ju också beställa. Så snabbt, utan att egentligen tänka efter beställde jag också en burgare med alla tillbehör och en mellanöl. Efter en förnämligt kort väntetid fylld av diskussioner om vad som fanns och inte fanns "förr i tiden", hur ångbilar och dito tåg egentligen fungerade, utläggningar om hästkrafter förr (framför vagnar) och nu (i sportbilar), kom så våra burgare. Det visade sig att kökets definition på en delad vuxenburgare var just det. En färdig hamburgare delad på mitten. Den med vuxna ögon sett härligt höga nötfärsbiffen var dock omöjlig för femåringar att med någon större framgång hålla mellan bröden och bita över. Men båda barnen var, tack och lov, helt nöjda med att få den skuren i bitar och äta med gaffel.
När allt detta var arrangerat gav jag mig också i kast med min burgare. Den var perfekt stekt, klyftpotatisen var krispiga och perfekta, tillbehören välvalda. Allt var utsökt, men ändå kändes något fel! Knappt halvvägs genom måltiden slog det mig. Det var nästan exakt en månad sedan jag senast ätit så här många kolhydrater på en gång. Jag hade haft så fullt upp med barnen och beställningen att jag inte ens reflekterat över att jag ju numera (fortfarande temporärt) lever efter LCHF. Jag har vid varje måltid den senaste månaden alltid ratat alla delar som innehåller mycket kolhydrater. Jag har, till mig själv, lagat separata versioner av våra måltider hemma när Tina och Vincent velat ha pasta, potatis, nachos, etc. Jag har inte ätit någonting med tillsatt socker eller en enda frukt sedan jag bestämde mig för att testa LCHF ... inte en gång en vindruva, och här sitter jag och med välbehag vräker i mig hamburgare med bröd och potatisklyftor och gulpar ner öl till det. Det var liksom för sent att ändra beställningen så jag bestämde mig för att detta fick vara en syndens dag! Jag blev dock så proppmätt efter bara några tuggor till att jag ratade det resterande brödet och potatisen, men ölen halsade jag snabbt innan jag ångrade mig :-) Gud vad god den var ... och den fick mig att reflektera. Jag är ganska imponerad av mig själv eftersom jag lyckats stå emot alla större frestelser i en hel månad. Har utan någon större ansträngning förlorat 4-5 kg och är tillbaka på samma vikt som innan sommaren och räknas inte längre, enligt BMI, som överviktig. Nu är det bara en 6-7 kg fett till som skall bort eller omvandlas till muskler innan jag ger upp det här experimentet :-) Dock tror jag nog att jag även i framtiden kommer att i största möjliga mån undvika produkter med tillsatt socker. Jag saknar dem inte. Dock saknar jag frukt, rotfrukter och en hel del spannmålsbaserade produkter som pasta och öl. Om jag får tummarna ur och kommer bättre igång med den påbörjade löpträningen så kanske jag kan fira min älsklings hemkomst om en dryg vecka med att lägga av den strikta LCHF dieten och i hennes sällskap njuta en riktigt god öl :-) Fast å andra sidan är ju en mysig räkmiddag med champagne, trots att den är mycket mer LCHF riktig, inte heller fel att fira med ... Fan jag kan ju inte förlora hur det än går. Life is good! :-)
Utbildad datalog, med över 12 års arbetslivserfarenhet inom lågnivå- och nätverksprogrammering, IT administration och som IT chef, dessutom med ett stort intresse av teknik behöver inte nödvändigtvis vara en fördel när man sysslar med "data". I synnerhet inte när man inom detta område också har en hög nivå av "pedanteri" och kontrollbehov (kanske för att kompensera allt slarv och "ta-dagen-som-den-kommer-mentalitet" jag praktiserar i resten av mitt liv), och således inte "nöjer" sig med det som är allmängiltigt tillgängligt, utan själv vill implementera och ha kontroll på allt som publiceras under mitt namn. Exempelvis går det ju absolut inte att sätta upp sin blog under någon av de hundratals gratis och användarvänliga tjänster som tillhandahålls publikt av proffsiga företag. Nä, en egen server, med ett OpenSource framework skall det såklart vara. Bort med all reklam och annan skit. Så långt allt väl, och ganska kul att sätta upp och få att fungera, och pedanterisidan säkerställer också att det faktiskt fungerar när det väl publiceras för första gången. Det är sedan problemen kommer! Läser någon annans blog och ser en integration med facebook jag inte ens funderade på att implementera när jag först satte upp bloggen (kommer säkerligen som standard i tex WordPress och andra tjänster). Damn, en sådan vill jag också ha! Det måste gå att hacka in i min server. I det här stadiet är allt pedanteri som bortblåst. Projektet är ju redan avslutat och det är bara en liten feature som så snabbt som möjligt skall in. Således behövs ingen testmiljö, etc. Jag hackar snabbt och lätt in knappen i live-miljön. Sure! Följaktligen kommer, från mig själv, under en lång (test-)period, en massa konstiga "likes" och ompostningar av mina egna gamla inlägg till både FB och BloggLovin. Jag är inte säker på att knappen fungerar lika bra i alla webläsare ... visst den funkar fint i FireFox under Linux, men det finns kanske en och annan användare där ute som använder ett annat Operativsystem eller browser?!? Så ledsen för allt klydd! Jag tror jag skall hålla mig till min ursprungliga intention vad gäller bloggandet, och koncentrera mig på skrivandet! Teknikexperimenterandet får jag fortsätta utsätta min familj för istället. De är ju redan vana vid, att i perioder, vara utan telefon, TV och andra saker som potentiellt går att köra på öppen mjukvara i hemmaservrarna. Det är ju givet att vi måste ha en egen IP-telefonväxel byggd på en egen server körandes den senaste OpenSource IPX:en (FreeSWITCH rockar!) eller ett OpenSource multimediasystem som hanterar allt från TV och Radio via filmer, online och på BlueRay, till musik via Spotify och CD-skivor.
