Store Bededag ... en "rota-i-jorden-dag"

När jag för tio år sedan arbetat i Danmark i nästan ett år inföll för första gången Store Bededag. En dansk helgdag.

Genast förknippade jag namnet med det höstlov vi hade när jag var barn och som på Skånes södraste slätt sades ha införts för att barnen skulle ha tid att hjälpa till med att ta upp sockerbetor  vilket är (var?) en av de största grödorna för skånska bönder. Ett skollov under vilket barnen historiskt förväntades arbeta!?!

Men jag tyckte allt det var märkligt att dagen inföll på våren i Danmark. Jag tänkte att det kanske var för att barnen skulle kunna hjälpa till att sätta, eller så, eller vad det nu heter när det gäller betor, som Store Bededag inföll just denna dag.

Sedan blev jag givetvis utskrattad och fick det klart för mig att "Bede" i "Stora Bededag" betyder bedja. Det är alltså historiskt en dag för eftertanke och bön, inte arbete. Historien som jag fick serverad var att den danske kungen var trött på alla religiösa högtidsdagar och därför gick ut med ett påbud, att nu fick det fanimig vara slut på att folk blev hemma och bad titt som tätt, istället införde han EN dag om året där man skulle klara av alla sina böner och sedan duktigt arbeta resten av året. Den historien är ju lite kul, och det ligger ett korn av sanning i den, men enligt de källor jag hittat idag (bla http://www.historie-online.dk/special/bededag/hvorfor.htm) så var det en dag som infördes av Hans Bagger, Roskildes biskop, och den var inte unik utan det fanns / han införde en uppsjö av dagar då man skulle be, men just Store Bededag, som från början hette "ekstraordinær, almindelig bededag" (= extraordinär allmän bedjedag), var en dag när allt skulle hållas stängt och man inte fick arbeta utan skulle fokusera helt på sitt andliga kristna liv. De andra bedjedagarna är numera avskaffade (därav kornet av sanning i historien om kungen ovan) men just Store Bededag, som i år infaller idag (alltid den fjärde fredagen efter påsk) lever kvar.

Jag kommer spendera dagen närmre vad jag ursprungligen trodde den var till för, genom att gräva ur det sista i trädgården så jag kan börja gjuta plintar och regla upp till trädäcksutbyggnaden sedan så älsklingen kan börja plantera alla träd höga gräs och bambu snart. Mer om det kommer helt säkert i ett eget inlägg längre fram :-)

Påskbrunch på Idala Gård

Med älsklingen nyss hemkommen från Hong Kong, jag och grabben just hemkomna från vår familjegrabbträff med min bror i Stockholm, tog vi en långsam dag igår och bestämde oss för att göra något tillsammans idag istället. Fantasin tröt och vi beslutade oss för att en familjebrunch var lagom aktivitet.

Vi såg att att Marianne Ågren också skulle ha vernissage med bubbel på Idala Gård, ett ställe älsklingen tidigare besökt och då tyckte var trevligt, så vi ringde och bokade bord för en sen (12:30) brunch  där, och såg till att komma dit en dryg halvtimme innan vi bokat bord. Vi blev trevligt mottagna av personalen och välkomnades att titta runt på Mariannes tavlor efter vi hängt av oss.

Matsalen på Idala Gård

Bubblet serverades av ägaren, Hans Nyman, som berättade lite om företaget och deras inställning till vin, mat och kultur. Firman är Dansk-registrerad för att de skall kunna importera sina egna viner. Idala gård är på så sätt deras svenska dotterföretag och man kan där göra beställningar av deras viner som sedan skickas hem. Idala gård har också egna vinstockar som man kan "hyra" för 1500 kronor styck. I det priset ingår en trerättersmiddag  för två, samt inbjudningar till diverse vinfokuserade events på Idala Gård och andra ställen. De företar vinresor till vingårdarna de importerar sina egna viner ifrån, etc, etc.

När pratat färdigt med Hans och titta runt, intog vi våra platser och avnjöt en i min smak perfekt "påskbrunch". Det "påskiga" bestod av några olika sorters inlagd sill, alla väldigt goda, varmrökt och gravad lax och till detta ägg med rom. Precis lagom mycket påsk :-)  

Resten av buffén gick i Italiensk stil, fast med en del typiska svenska råvaror. Underbara rotfrukter i olika former, luftorkade skinkor, salami, mortadella och annat kallskuret, samt en varm karré. Det fanns pasta och en sagolik pesto. Många olika ostar, frukt samt bakverk med doft av Italien, från djupaste choklad till fräschaste citron.

Jag lyckades smaka i princip allt och önskade jag haft större matsäck. Allt var underbart gott. Dessutom var hela buffén framdukad på små fat som ständigt byttes ut vilket gjorde att allt var väldigt fräscht. Det sammantaget med trevlig personal, god mat och bra viner gjorde att Idala gård bidrog till en för oss mycket trevlig långfredagsfamiljebrunch! 

Funderingar över vad "riktiga" vänner är

Jag var igår, för första gången, på HIRL (HangOut In Real Life) ... eller HAFK (HangOut Away From Keyboard), som +Tobias Hellsten föredrar att kalla det... dvs jag träffade några personer jag lärt känna genom Internet (Google+) ansikte mot ansikte. Jag hade inte tidigare träffat någon av dessa personer i den fysiska verkligheten, men har tidigare, på Goolge+, umgåtts en hel del med några av deltagarna. Det var en skön upplevelse. Det kändes som en bekräftelse på allt det jag tidigare tänkt och trott om dessa människor infriades..

Just det sistnämnda är den vinkling jag vill belysa. Det, och skillnaden i hur man förhåller sig till, och ser det som möjligt, att skaffa vänner över nätet.

Under träffen kom det fram att deltagarna i stort hade samma ingångsvinkel som jag, vilket inte var så förvånade (annars hade de ju inte varit där), och/men att många till deltagarna närstående, som inte var med på träffen, också hade liknande, med varandra, hållning som skilde sig avsevärt från deltagarnas. Så frågan är om det är vi som tycker vi känner varandra, utan att ha träffats öga mot öga tidigare, som är märkliga, eller om det är våra respektive som tycker det är märkligt att vilja träffa människor, som man bara känner genom ett socialt media, i verkliga livet... eller kanske till och med att det är märkligt att anse att man kan lära känna människor utan att ha träffat dem fysiskt.

Som oskuld i HIRL-sammanhang var det hela en stor, väldigt trevlig, bekräftelse för  mig. Jag hade en bild av de flesta av deltagarna. Den bilden visade sig vara sann (i varje fall så djupt ned vi kom i den yta vi skrapade på). De människor som kom var precis de människor som jag lärt känna och tycker om. De verkar inte ha dolt några personlighetsdrag som uppenbarades när vi träffades i verkliga livet. Jag blev inte rånad, mördad, antastad eller ens obekväm i sällskapet. :-) Jag trodde mig känna många av personerna, och det visade sig att det gjorde jag verkligen också. Det var som att träffa kompisar man umgåtts med tidigare, vilket jag också anser att jag har gjort.

Men varför var det då så skönt att få denna bekräftelse?
Att få det bekräftat att den bild jag gjort mig av de människor jag "virtuellt" umgås med, är så som jag tror de skall vara. Jag vet inte riktigt. Hade jag varit helt säker i min sak hade denna HIRL bara varit en kul grej (vilket jag också tror att den var för de flesta av deltagarna) men för mig blev det också som en lättnad. Puh ni är riktiga människor, ni är de människor jag uppskattat på många mils avstånd och inga andra. Det var ingen överraskning för mig, snarare var det precis och exakt så som jag förväntat, MEN det var på något sätt ändå en lättnad.

Jag trodde (visste) att det skulle vara just så, men nu blev det bekräftat, och det var på något sätt viktigt för mig.Viktigt, kanske därför att min familj tycker jag är märklig som vill umgås med personer jag inte träffat fysiskt, att jag anser mig ha lärt känna människor som jag inte skakat hand med. På något sätt gav denna träff mig rätt. En rätt att fortsätta utöka min bekantskapskrets och finna nya vänner online och inte bara i den fysiska verkligheten.

Min bror hade igår, innan träffen, en rätt intressant vinkling på det. Han funderade över om dessa människor jag skulle träffa inte var desperata efter att få vänner. Om de inte törstade efter en vänskap de inte lyckats få i verkliga (fysiska) livet utan G+'s hjälp. Han jämförde det med nätdejting och undrade om det inte var risk för att det var folk som skulle klänga sig fast som iglar om de fick en chans ... jag skrattade (och undrade lite för mig själv vilka erfarenheter av nätdejting han har), och skrattar fortfarande. Då skulle ju jag också vara sådan, men jag har vänner i verkliga, fysiska, livet. Jag känner mig inte ensam och utan bekantskaper och vänner (ibland tvärtom (be)lastad av de samma). Men trots det fick han mig att börja tänka i banor jag inte riktigt gillade. Det var skönt att motsatsen bevisades.

Som vuxen verkar det inte vara riktigt accepterat att skaffa sig nya vänner. I varje fall inte sådana som man inte redan har en förbindelse till via gamla vänner. Referenser och introduktioner är på något sätt viktigare än egna uppfattningar. Det känns skönt att på något sätt få en bekräftelse på att jag inte halkat in bland enbart samhällsmissanpassade individer som söker sig till varandra i brist på acceptans från andra ... eller är det kanske just det jag har? ;-) Nej, det är det inte. Alla har sina styrkor och svagheter, men i den grupp jag möte igår verkar inte brist på social kompetens vara en större svaghet :-)

Jag hade verkligen trevligt och kommer inte att tveka att "utsätta" mig själv för erfarenheten igen. Dessutom är jag väldigt sugen på att försöka dra med de nära och kära som tvekar över denna typ av socialt umgänge. Sugen på att försöka förmedla en bild av den vänskap som bevisligen kan byggas bara genom skrivna ord (jag är fortfarande HangOut-oskuld, i varje fall med de människor jag träffade igår) och kanske försöka få in dem i G+värmen den, för mig, omvända vägen. Nu kan ju jag introducera dem till "riktiga" människor som de kan umgås på nätet med utan att vara rädda för att de är sociopater :-) 

Hycklar-Telia - Medbrottsling i Kränkande av Mänskliga Rättigheter

Jag hörde idag, på väg till jobbet, i ett P1-inslag, om hur TeliaSonera, som bland annat i sin egen företagspresentation [1] starkt framhåller att de på koncernnivå har policys för skydda användarnas integritet och väljer att inte verka i sammanhang där de inte kan avhålla sig från moraliskt och medmänskligt tvivelaktiga situationer, hjälper, inte bara pliktskyldigt, utan också aktivt, förtryckande regimer och diktaturer att avlyssna sina medborgare.

De ger till exempel i Vitryssland, myndigheterna inte bara tillgång till deras trafik efter dekryptering, utan tillhanda håller lokaler och ställer personal till rådighet för landets säkerhetstjänst. De följer inte bara passivt lagar i sådana länder där de verkar, de hjälper aktivt förtryckande regimerna som bryter mot mänskliga rättigheter.

Jag mer eller mindre försvarade Ericsson i det att de sålt teknologi till Syrien [2] som kunde användas på liknande sätt, men detta är något helt annat! Telia väljer att aktivt hjälpa till att förtrycka människor. De försvarar sig med inlägg som "Så länge inte FN eller EU har riktat sanktioner mot ett land kan bolaget göra affärer där" (Thomas Jönsson, chef för extern kommunikation på Telia Sonera). Detta går stick i stäv med deras egna policys och uttalande om att de avstår från att verka i medmänskligt tvivelaktiga situationer.

SVT sänder ikväll ett Uppdrag Granskning program om ämnet [3], vilket jag med stort intresse kommer att se!

--
Källor:

[1] TeliaSoneras Företagspresentation
http://reports.teliasonera.com/2010/sv/fp/CorporateResponsibility/Ansvarsfulltforetagandeendeliaffarsstrategin.html

[2] Övervakning som dödar
http://blog.ordflod.se/2011/11/overvakning-som-dodar.html

[3] SVT
http://svt.se/ug/teliasonera-i-hemligt-samarbete-med-diktaturer

Rick Perry for President?

Mia Magnusson gjorde i ett, tyvärr ej publikt, Google+ inlägg mig uppmärksam på Rick Perry's senaste uttalande valkampanjen i form av en liten film upplagd på YouTube.

Egentligen uppmuntrar jag er INTE att titta på den för det är skit, och då menar jag den sämsta sortens skrämmande fundamentalistisk skit, uppviglande religiös propaganda, i och för sig presenterad på ett mer sansat sätt än de fundamentalistiska muslimska ayatollornas kallelser till Jihad, men likväl, eller kanske tack vare det, lika, om inte mer, skrämmande.

I denna korta film hinner Perry båda med att uttrycka att han känner att Amerika håller på att raseras därför att soldater numera öppet får uttrycka sin homosexualitet samt försöka framställa Obama som den som startat krig mot religionen (underförstått den enda religion Perry erkänner, kristendomen) och att han bara vill slå tillbaks.

Jag hade nog mest funnit det hela skrattretande om han inte varit presidentkandidat i ett USA där den kristna konservativa högern faktiskt är stark med mycket kapital bakom.

Jag förslår därför att ni alla går in på YouTube och ger tumme ner för Perry's film, samt även flaggar den som olämplig!

Rick Perry for President?

Nej, det får vi verkligen INTE hoppas!

Övervakning som dödar

Jag har skrivit om detta tidigare. Senast i inlägget Konsten att övervaka sönder en demokrati. I dag får medias vinkling av det som händer i Syrien tjäna som avskräckande exempel på de risker jag försöker lyfta fram.

Om vi inte tar vårt ansvar och ser riskerna med att ständigt vara övervakade, om vi låter den ökande övervakning av oss bli slentrian, om vi inte värnar om vår personliga integritet och frihet utan likgiltigt accepterar att företag och myndigheter i allt högre utsträckning, oinskränkt tillåts bedriva övervakning av enskilda individer tror jag att detta för eller senare kan resultera i missbruk. Missbruk som i värsta fall kan leda till förföljelse och mord av oliktänkande. Alla medier rapporterar idag om det stora antalet dödsoffer i striderna mellan rebeller och militär i Syrien. En del av dessa lyfter också fram vinklingen att av Ericsson utvecklad och såld teknik, i kombination med att alla som som köper mobilkort i Syrien måste legitimera sig, kan ha möjliggjort förföljelse och att oliktänkande kan ha lokaliserats och avrättats. 

Jag är inte emot tekniken i sig. Det är fantastiskt med positioneringstjänster. Även om man kanske kan ha vissa moraliskt grundade åsikter om det är jag inte ens särskilt kritisk mot att Ericsson sålt systemen till Syrien för flera år sedan. De gjorde det helt i linje med gällande regler och rekommendationer och i syfte att tjäna pengar på en fri marknad. Dock är det skedda i Syrien ett utmärkt exempel på hur all teknik och övervakning kan användas i moraliskt vidriga syften.

I Sverige inte bara tillåter vi med FRA lagar och på andra sätt att en infrastruktur för att övervaka enskilda individer byggs upp. Vi protestera inte över att Apple, Google, många (alla?) mobiloperatörer konstant och ständigt övervakar vår fysiska position och det mesta av allt vi söker efter eller surfar till kartläggs med hjälp av cookies och inbäddade javascript. Information om våra vanor och intressen är marknadsekonomins gyllende handelsvara. Men återigen är inte tekniken i sig, eller företagens vinstambitioner problemet här. Problemet är att vi, mig själv inklusive, likgiltigt accepterar det som ett faktum och inte längre ser risken med att vi som individer låter oss bli totalt kartlagda.

Vi kan inte, och jag vill inte, stoppa teknikutvecklingen. Men vi måste, och jag försöker, värna om vår integritet och personliga frihet. Låt det som rapporteras från Syrien idag tjäna som ett dyrköpt och sorgligt exempel på var vi skulle kunna sluta annars.

--
Källor:
DN: http://www.dn.se/ekonomi/ericsson-fortsatter-som-vanligt-i-syrien
SVT: http://Svt.se/2.22584/1.2615769/business_as_usual_for_ericsson_i_syrien
CS: http://www.idg.se/2.1085/1.417924/avslojade-spionkod-i-telefoner--nu-ska-han-tystas

Konsten att rubriksätta

Hej bloggen! Det var ett tag sedan vi sågs, men det kan vi eventuellt diskutera mer om i ett senare inlägg!

Det som fick igång skrivlusten denna gång var ett G+ inlägg (tyvärr ej publikt) av Mattias Davidsson där han kommenterar denna artikel av Kairos Future:
"Var tredje elev vill inte ha mer IT i skolan".

I korthet går artikeln ut på att skolledningen vill att IT skall användas mer i undervisningen medan elever och lärare inte är lika entusiastiska.

MEN VA FAN?!? - Rubriken på detta inlägg kunde lika gärna varit "Konsten att (miss)tolka statistik".

Om man läser rapporten artikeln refererar till ((http://www.kairosfuture.com/sites/default/files/publications/Itiskolan.pdf) (också framtagen av Kairos Future) så ser man genomgående, men tydligast i diagrammen på sida 7 att bland lärare, elever och föräldrar är det mindre än 8% som vill ha mindre grad av IT-verktyg i undervisningen. Rapporten visar också att av eleverna, som rubriken omtalar, är det 92% som tycker att IT användningen är lagom eller bör utökas! 66% av eleverna uttalar att de vill ha mer IT-stöd i undervisningen.

Visst, att 66% av eleverna vill ha mer stöd, kan givetvis generera en rubrik som påpekar att en tredjedel INTE vill ha mer IT stöd. Men det är ju ganska uppenbart att man medvetet valt, både i rapport och artikel, att få detta att låta som om elever är negativa till IT (eller åtminstone utökat IT-stöd).

Min erfarenhet är att människan är i grunden har ett motstånd mot förändring. Man söker trygghet i det man har och vet hur det fungerar. Jag tror alla som bytt jobb, skola eller bara flyttat har haft lite, inte bara förväntansfulla, fjärliar i magen oavsett hur mycket bättre det man är på väg emot verkar. Man vet ju vad man har, men kan inte vara säker på vad man får.

Min tolkning måste således istället bli att det är fantastiskt många (92%) som är positiva till IT stödet som finns och att skolan på ledningsnivå satsar på att föra in utökat IT-stöd, och min rubriksättning hade varit: Överväldigande stöd bland elever för IT satsningen i Skolan !!!

De, Dom & Dem

Aaaaarghh!!!

Nu har jag bitit mig I tungan, och läppen, och kinden, och i hela ansiktet, känns det som. Bitit mig för att hålla käft. Bitit för att hålla käft och inte bli den där besserwissern. Men nu är det nog!

Det kanske vanligaste felet jag ser i skrift (oftast i naiva kommentarer till bloggar ... inte i min blogg dock ... här är alla som kommenterar så duktiga och felfria så ;-) ) är att människor helt felaktigt använder "DEM" istället för "DE". Om inte talspråkets "DOM" hade funnits hade det varit helt obegripligt, men nu blir det oftast pinsamt tydligt varför. Personen formulerar meningen och kommer på att "DOM" är ju inte fint att skriva. För att få mer trovärdighet och verka mer bildad än man uppenbarligen är, skrivs således per automatik "DEM" istället. Resultatet blir bara att ännu mer trovärdighet tappas och att jag (undermedvetet) tänker, kan personen inte ens skilja på "DE" och "DEM" men ändå försöker vara fin i kanten så är nog inte själva innehållet i kommentaren särskilt trovärdig heller.

Språket utvecklas hela tiden och i min mening är det något positivt. Talspråk blir accepterat in i finrummet och blir över tid accepterat i skrift. Det är precis som det skall. Men felaktig användning av språket är ett ofog. I synnerhet när det är tydligt att man försöker skriva "fint" och undvika talspråk i skriften och då istället gör fel!

Poängen, och det jag måste få ur mig, är: 

---

"DEM" är inte samma sak som talspråkets "DOM"!!!
Om du som skribent inte klarar av att skilja på "DE" och "DEM" så använd för fan talspråk istället. Skriv "DOM" där du skulle sagt "DOM" skriv INTE per automatik "DEM"!!!

---

Nu till varför det är så fel.

"DE" är subjektsform, det vill säga det syftar direkt på de som utför eller varit med om något. Förenklat skulle man kunna kalla dem huvudpersonerna i en mening. Andra exempel på subjektsformer är "JAG", "DU", "HAN", "HON" och "VI".

"DEM" är objektsform, det vill säga de som till exempel en handling utförs för eller på. Förenklat skulle man kunna kalla dem mottagare. Andra exempel på objektsformer är "MIG", "DIG", "HONOM", "HENNE" och "OSS".

Att ersätta "DE" med "DEM" är alltså helt felaktigt och om det inte blivit så uppenbart fel riskerar det, i och med att orden syftar till olika roller, ändra betydelsen i meningar där de används felaktigt.

Ett enkelt sätt att bestämma sig för vilket av "DE" och "DEM" som skall användas skulle kunna vara att pröva meningen med "VI" och "OSS" istället. Det tror jag aldrig jag sett någon skriva fel på.

---

Talspråk: Dom fick en lektion!

Testa nu med VI/OSS. Heter det "Oss fick en lektion!" 
eller "Vi fick en lektion!" ?

Just det! "Dem fick en lektion!" är precis lika FEL 
som "Oss fick en lektion!"  !!!

Alltså: DE fick en lektion!

---

Talspråk: Han sprang ifrån dom!

Testa nu med VI/OSS. Heter det "Han sprang ifrån oss" ! 
eller "Han sprang ifrån vi!" ?

Just det! "Han sprang ifrån de!"  är precis lika FEL 
som "Han sprang ifrån vi!"  !!!

Alltså: Han sprang ifrån DEM!

---

Om detta fortfarande är för svårt, så tycker jag verkligen det är bättre att hålla sig till talspråket och skriva "DOM" istället! Då hycklar man inte! Det är, i min meningen, inget fel med att genomgående skriva "dom", men jag inte bara tycker det är fel, utan det ÄR fel,  att skriva "dem" där det borde vara "de"! 

Att inte låta sig skrämmas till tystnad

Läste idag en artikel i DN som tar upp vikten med att för ett fortsatt demokratiskt samhälle våga uttrycka sina åsikter, även om terrordåd försöker skrämma oss till tystnad.


"Det öppna samhället kommer aldrig att kunna skydda sig helt från terrorister. Oavsett om hotet kommer från organiserade grupper eller ensamma galningar vet vi att de någon gång hittar ett hål i säkerhetsnätet.

[...]

Ändå kan vi besegra dem. Vi gör det varje dag. Varje gång vi uttrycker vår åsikt, organiserar ett möte, skriver ett brev till en politiker, röstar i ett val, skriver på en namnlista. Det är små segrar för öppenheten och demokratin. Men segrar likafullt."


Absolut hela artikeln är helt i linje med mina egna åsikter och värderingar, vilket inte är så konstigt då den uttrycker att vi skall värna om det viktigaste fundamentet i vårt samhälle, det fria ordet. Jag tror de flesta som har någon form av liberal ådra i sig håller med. 

Det är lätt att hålla med, men svårare att stå bakom och i verkligheten praktisera. Det kan vara svårt nog för många att ens gå och rösta, än svårare att i en debatt bland vänner stå på sig i egna åsikter om de går emot den dominerande rösten i samtalet. Jag har själv flera gånger, på fester eller i andra sociala sammanhang, bitit mig i läppen och inte kastat mig in i diskussionen om till exempel flyktingpolitik, trots att diskussionen varit full av fördomar och illa grundande "fakta", något som jag hatar. Det som hindrat mig har varit rädsla. Rädsla för att förstöra stämningen och kvällen. Rädsla för att gå emot gruppen.

Nu måste vi vara modiga och stå emot människor som använder sig av bomber maskingevär i diskussionen. I trygga Sverige känns det dock nästan lättare än att gå emot sin vänner, MEN det är likväl viktigt att vi gör det. För demokratins skull är det livsviktigt.


"Det verkliga hotet mot vårt demokratiska styrelseskick kommer inte från extremisterna och fanatikerna. Deras idéer saknar all intellektuell bäring; de vädjar till våra lägsta känslor och visar sig ständigt oförmögna att besvara en enda av tidens frågor.

Den stora faran är i stället apatin och tystnaden."


Artikelförfattaren i DN som trycker hårt på detta har (i varje fall i webbversionen) valt att vara anonym, vilket med tanke på artikelns innehåll kan tyckas märkligt. Artikeln handlar om att våga, men det ser ut som om artikelförfattaren inte vågar publicera sitt namn. Men jag tycker det är ok. Det fria ordet får vara anonymt. Det viktiga är att det hörs, och inte låter sig tystas av bomber och maskingevär. Om vi idag låter oss tystas av terrorism kan vi, på lång sikt, tvingas vi bli riktigt riktigt modiga. Lika modiga som Nelson Mandela i Sydafrika eller Liu Xiaobo i Kina.

Så var nu modiga. Gör er röst hörd. Visa er sympati för de drabbade och er avsky för det som skedde i Norge. Men stanna inte där. Fortsätt att värna om det fria ordet!

-- 
Källa:
DN: http://www.dn.se/ledare/var-inte-radda

Min reaktion på "Oslo attentaten"

Jag, liksom de flesta skandinaver (hoppas jag), känner avsky och fasa över dåden i Oslo i går. Jag tar å det starkaste avstånd. Jag känner medlidande. Men samtidigt är jag inte förlamad på samma sätt som jag var den elfte september tjugohundraett, eller vid nervgasattentatet i Tokyos tunnelbana några år innan.

Varför är jag inte det?

Det var precis som om när jag fick veta att det var en blond norrman som (högst troligen) hade begått dåden, gick någon sorts suck av lättnad genom mig. Jag kan fortfarande skämta. Min egen vardag känns fortfarande viktigare än lidandet i Norge. Så var det inte alls vid de två andra nämnda tillfällen.

Varför är det så?

Jag vet inte riktigt ännu, men jag misstänker att den förmodade avsaknaden av anspänning och uppsving i främlingsfientlighet ett terrordåd av detta slag, baserat i muslimsk fundamentalism hade givit, har har gett mig någon form av lugn. Det kunde ha varit så mycket värre, inte personligt, men politiskt, om dåden hade haft andra gärningsmän och andra motiv.

Jag känner mig nästan omänsklig. Omänsklig mot de drabbade och anhöriga. Men likväl känner jag någon form av lättnad!

-- 
Källor:
SvD: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-handelserna-i-norge-minut-for-minut_6342154.svd
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hogerextremt-manifest-sags-beskriva-attentaten
SDS: http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516334/Gripen-var-med-i-nazistiskt-forum.html

Charterliv

Fritiden börjar komma ikapp och skrivsuget blev plötsligt tillräckligt stort för att ta en paus i livsbatteriuppladdandet.

Efter en osedvanligt hektisk tid såg jag fram emot mina fyraveckorssemester något oerhört. Vår lilla familj hade bestämt att denna semester skulle vi INTE ha några stora projekt utan ta dagarna som de kom, hitta på de små sakerna och TA DET LUGNT!

Efter trevligt traditionellt midsommarfirande trillade första halva veckan således på med lite packande och mycket bokläsande och några småutflykter för att på torsdagen stiga upp mitt i natten och flyga till Gran Canaria för lite seriöst slappnade. :-)

De som känner mig vet att jag inte är någon stor fantast av charterresekonceptet, i synnerhet inte sommarvarianten.

Att i flera timmar frivilligt dela flygplan med skrikande ungar och flygovana turister för att åka till något uppbyggt komplex där alla är skandinaver och man inte omedelbart får någon känsla för landet man besöker. Att bli stekt av solen och i hög värme och luftfuktighet våndas, medan käcka reseledare i knastriga ljudanläggningar skriker glada tillrop till vattengymnastiserande tjocka tanter. Att inte ha något vettigt att hitta på. Att bada i klorfyllda bassänger trots att man bor så nära havet att man kan höra de stora saltdränkta vågorna krascha mot klipporna nedanför poolområdet.

Varför gör man sånt?

Jag tror att svaret är att man flyr från, eller åtminstone vill ta en paus från, sin vardag. Detta är något jag länge förkastat. Jag ville inte primärt åka från något. Jag har alltid velat åka TILL något. Att ha ett mål med resandet. Att uppleva nya saker, eller återuppleva de saker man uppskattar.

Jag har ändrat mig!

Ålder, ökat ansvar både genom föräldraskap och arbete, en ständigt uppbokad vardag, med mera, med mera, har fått mig på andra tankar. Fy fan vad skönt det var att bara sätta sig på ett flygplan och lämna hela karusellen en vecka. Fy fan vad skönt att inte ha några vettiga aktiviteter planerade på en hel vecka. Fy fan vad skönt att bara kunna slappa i skuggan med ett stort glas Sangria och en bra bok, medan Vincent roade sig och skaffade kompisar på Bamseklubben.

Vi valde bort de arrangerade utflykterna och spenderade själva en dag i en förvånansvärt bra Western Stad. Vi vandrade en eftermiddag in till närmsta stad och käkade där. Vi tog en kväll en taxi till Playa Ingles för att få lite stadsliv. I övrigt gjorde vi inte ett skit ... och jag uppskattade det!

Veckan rullade på med god mat och dryck samt långa dagar i skuggan med böcker och drinkar och jag kom tillbaka som en ny människa (om än en kanske lite smått alkoholiserad sådan ;-) ).

LÄNGE LEVE SOMMARCHARTER!

Konsten att övervaka sönder en demokrati

En nylig diskussion om övervakning på prinsessanadia's blogg [1] fick mig att vilja lyfta fram ett, för mig, kärt ämne igen.

Vi lever idag i ett samhälle som blir allt mer övervakat. Kameror sätts upp på gågator och andra offentliga platser i syfte att motverka våld och hjälpa till att ta fast gärningsmän. Lagar har, i syfte att motverka terrorism och droghandel, tillkommit som ger myndigheter och militär rätt att avlyssna vår elektronisk trafik utan misstanke om brott. De flesta större företag loggar frivilligt, eller på grund av lagar och börsregler, så mycket web, chat, mail och annan kommunikationstrafik de kan. Kameraövervakning, inte bara i syfte att avskräcka inbrott, utan också för att bevaka de anställda, blir allt vanligare i företag. Google och Apple monitorerar, med eller utan vår vetskap och medgivande, ständigt var vi är. Reklambanners och dolda javascript på i princip alla webbsidor vi besöker kartlägger våra surfvanor. Exemplen är många på att vi hela tiden är övervakade på något sätt, och trenden är att övervakningen konstant intensifieras. Oftast i brottsbekämpande eller kommersiella syften.

Vad är då problemet med detta?

Om man inte har något att dölja, borde det väl bara vara bra att bli övervakad? Det är mindre risk att jag blir utsatt för brott och större chans att en eventuell brottsling blir fångad och dömd.

Att mina surfvanor och intressen kartläggs, gynnar ju bara mig. Jag får ju riktade erbjudanden som faktiskt intresserar mig.

Om alla hela tiden vet var jag är, och jag vet var de är, blir jag ju inte bara mer trygg utan får också större möjlighet att fysiskt umgås med vänner som befinner sig i närheten.

Alla argument ovan är sådana som flitigt används av förespråkare för övervakning och av de som har kommersiella intressen av att vi alla övervakas, och visst de är inte ovidkommande. Oftast görs ju bevakningen i ett gott syfte och fyller ett ändamål. Jag tycker också det är bra om våldet minskas och att fler brottslingar blir dömda. Jag har inte bara förståelse för, utan håller också med om, att viss bevakning är nödvändig för att bedriva en verksamhet eller för att kunna ta tillvara sina intressen. Sett till enskilda fall där man vill sätta upp bevakning av någon form, ger det ofta mycket god mening.

MEN problemet är bara så mycket större och mer långtgående. Inte långsamt, utan med stormsteg, håller vi på att vänja befolkningen vid att konstant vara övervakad. Vi bygger upp en acceptans för att någon annan alltid, vid varje tidspunkt, vet var vi är, vad vi gör, och i princip också vad vi tänker, eller i varje fall hur vi kommunicerar det vi tänker. Men hjälp av FRA-lagen tillåter vi att en infrastruktur för centraliserad övervakning på laglig väg kan skapas.

Jag tror inte att detta för gemene man i dagsläget är något hot. Jag tror inte FRA har något intresse av att läsa Svenssons privata korrespondens, eller att Google har någon dold agenda utöver att tjäna pengar. Problemet är att folk slutar tänka på den konstanta övervakningen som en risk och istället bara likgiltigt accepterar den som ett faktum. Problemet är att vi möjliggör att en infrastruktur kan byggas upp. En infrastruktur som inte har någon moral eller etik i sig själv. En infrastruktur och allmän acceptans som i framtiden kan komma utnyttjas för helt andra syften än idag.

De tendenser i vårt svenska samhälle som blir allt tydligare, med SDs 5,7% av rösterna i riksdagsvalet [2], med en potentiell urholkning av yttrandefriheten [3], med dåligt politiskt tillrättalagda bloggar som hyser hat [4] i kombination med en befolkning som blir allt mer accepterande och/eller likgiltiga till övervakning och lagar som tillåter att vi skapar infrastruktur för att centralisera denna övervakning, skrämmer mig.

Trots detta inser jag att viss övervakning måste få finnas och fyller funktioner där värdet av övervakningen långt övergår alla risker den presenterar. Men det är, i min mening, av yttersta vikt att man informerar och ger människor möjlighet att göra aktiva val. Ett företag som loggar all mailtrafik, skall informera sina anställda om detta. De måste förklara syftet, exakt vad som loggas, hur länge det lagras, vem som kan komma att se datan, när och i vilka fall / under vilka omständigheter datan kommer att kunna granskas. Den anställde måste ha tillräckligt med information för att kunna göra ett val. Valet behöver inte vara enkelt, "Låt dig övervakas eller säg upp dig!", men det ger åtminstone en möjlighet och individen får ett visst mått av beslutanderätt om sin egen situation.

Det viktiga är att människor inte bara blint accepterar utan faktiskt börjar tänka över konsekvenser. Det borde vara en skyldighet för varje myndighet eller verksamhet som övervakar eller vill börja övervaka att främja dessa tankar, liksom det är en moralisk skyldighet för varje individ att värna om sin personliga frihet och integritet.

För en framtida regim som inte tillåter fria åsikter, motverkar vissa religioner, eller bara i allmänhet försöker uppnå ett monokratiskt styre skulle en utbredd likgiltighet / acceptans av övervakning i kombination med centraliserad infrastruktur för just detta, vara till största gagn.

Om man inte värnar om sin integritet och personliga frihet hjälper man till att ta nästa steg som kan möjliggöra ett potentiellt storebrorssamhälle där det finns möjlighet att helt kontrollera enskilda individer!
-- 
PS
Bara för jag är paranoid, betyder det inte att jag inte är förföljd ;-)

-- 
[1] Inlägget på prinsessanadia's blogg 

[2] Uppsamling av initialla tankar efter valet 

[3] Yttrandefrihetsgrundlagens dagar räknade? 

[4] Mode och Hat 

Utvisad från Livet

Jag hörde i morse på ekot om en barnfamilj som skall utvisas ur Sverige. Pappan är från Azerbadjan och skall utvisas dit, medan mammans hemland är Uzbekistan och hon således skall utvisas dit. Barnen, två pojkar, fyra och två år gamla, är födda i Sverige.

Det som komplicerar situationen, eller i verkligheten gör den helt sjuk!, är att mamman är psykiskt sjuk och benägen att skada sina egna barn. Hon har uttalat tankar om att vilja döda dem. Socialtjänsten har slagit fast att mamman inte får vistas ensam med barnen på grund av risken att hon skadar dem.

Migrationsverket har beslutat att barnen skall utvisas tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma till Uzbekistan! Detta beslut har tagits trots att en utvisning, enligt socialtjänsten, skulle vara förödande och trots att intyg från sjukvården visar att det finns risk att mamman överger barnen!

Familjen har överklagat utvisningen till migrationsdomstolen. Domaren kom fram till att migrationsverkets beslut inte skall ändras, och säger att de kommit fram till att detta är för barnens bästa, och baserat i det medicinska underlag som fanns.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur man tänkte då, kanske något i denna stilen:

Här har vi psykiskt sjuk mamma, där sjukvården dokumenterat att hon är benägen att lämna barnen. Dessutom får hon, enligt beslut från socialstyrelsen, i Sverige inte vistas ensam med sina barn därför att det finns  risk för att hon skadar dem. Fast socialstyrelsens beslut gäller ju inte i Uzbekistan, så det kan vi bortse från, och hon lämnar ju Sverige, och det gör ju barnen också, lämna som lämna liksom. Då är det ju färdiglämnat för mamman. Det blir nog bäst för barnen att följa med någon som redan har tankar på att lämna. Så gör vi! Barnen får följa med mamman och vi skickar pappan på annat håll!

Nu behandlade ekots inlägget inte överhuvudtaget huruvida pappan var lämplig som vårdhavare, eller ens om han har vårdnad om barnen. Men om socialstyrelsens beslut har någon grund överhuvudtaget kan inte rimligen beslutet att skicka barnen ensamma med sin mamma vara i barnens bästa intresse!

Jag kan inte låta bli att undra hur ofta sunt förnuft och medmänsklighet får ge vika för regler, byråkrati och lättja. Vidare måste jag kolla upp vad som ligger i migrationsdomstolens definition av "barnens bästa", om det nu finns någon sådan. Eller är det kanske upp till den enskilde domarens godtycke (och lättja) att definiera vad som är bäst för barnen?
-- 
Källa: SR (också för bild): 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4477895

Robot-Morgon-Mannen har fått sin förklaring

Amerikanska och italienska forskare har genom experiment på råttor kommit fram till att delar av hjärnan kan "sova" trots att vi (till synes) fortfarande är vakna. [1]

Fan, det behövde de inte experimentera på råttor för att komma fram till. De kunde frågat mig ... eller läst min blogg och dragit slutsatsen själva. Ett av mina första inlägg beskrev hur jag likt en robot bara kan utföra rutinsysslor på morgonen. Nu förstår jag varför. Högst sannolikt sover fortfarande 98% av min hjärna när jag stiger upp :). Aktualiserat av de ovan funna rönen kör jag därför en repris på delar av det inlägget:

Morgnar! De kommer varje dag. Ibland är de dåliga, ibland är de värre. Med dålig morgon menar jag inte att jag inte mår bra, har ont eller är olycklig, för inget av föregående känner jag på morgonen. Inte ens det faktum att jag i princip alltid, när jag vaknar eller blir väckt, är fruktansvärt trött, och helst bara skulle vilja sova vidare, är i huvudsak det dåliga. Tröttheten är det pris jag medvetet och gladeligen betalar för att hålla min, vad Babben Larsson [2] kallar, lakansskräck vid liv. Men att beskriva det underbara med sena kvällar och nätter sparar jag till en annan gång jag har idétorka, och forsätter istället med försöka reda ut vad jag upplever som så dåligt med morgnar.

Det är avtrubbningen och lättretligheten jag inte står ut med. Dessa infinner sig oavsett hur mycket eller lite, hur bra eller dåligt, jag sovit den gångna natten. Den typ av avtrubbning jag upplever på morgonen är för mig betydligt värre och obehagligare än till exempel den som uppstår när man intagit en aning för mycket alkohol. Jag är oförmögen att utföra verksamheter som kräver någon som helst kreativ eller intellektuell insats på morgonen. Jag är bara en maskin som förprogrammerat utför rutiner likt en industrirobot. Om någon eller något stör dessa rutiner buggar programmet ur, och roboten går istället in i försvarsläge. Inget försvar i världen skulle dock vilja ha den roboten, ty den uppfattar allt och alla som ett hot och agerar därefter. Moteld skjuts genast, fast det störande elementet inte en gång har öppnat eld. Jag är kort sagt otrevlig (eller i verkligheten antagligen vidrig) mot min omgivning, och jag hatar det.

Efter snart 40 år, är jag dock fullt medveten om hur jag fungerar och kan numera oftast behärska mig. I varje fall om störningsmomenten inte är för plötsliga, utan byggs upp. Om någon till exempel vänligt pratar med mig om inget särskilt, och samtalet endast behöver ett fåtal svar av ja/nej typ från min sida, så byggs irritationen långsamt upp mot attackläge och jag känner igen vart det är på väg. Jag inser att det är inget hot utan bara jag som uppfattar det så, och kan göra något åt saken. Jag kan till och med, i och med att jag tvingats bli medveten om min dvala och dess övergång mot försvarsläge, börja ta mig ur den och bli lite trevligare och på bättre humör av detta. Om någon däremot plötsligt, utan att bereda vägen, kräver att jag skall vara konstruktiv eller komma med förslag, om till exempel färg på en vägg som vi inte helt bestämt om vi verkligen skall måla om ännu, är det betydligt svårare. I bästa fall kan jag då behärska mig, och inte gå till attack utan på ett, vad jag hoppas är inte alltför ovänligt, sätt ta mig ur situationen och skjuta upp diskussionen.

Morgonfasen tar, olika morgnar, olika lång tid att ta sig ur och det är nog hur lång denna tid är som gör om jag upplever morgonen som dålig eller värre. Vissa knep som betydligt snabbar upp processen används flitigt. Det som verkar fungera allra bäst är långa varma duschar. Gärna med föregående och/eller samtidigt nikotin- och koffeinintag för en extra boost till effekten. Dock är det duschen i sig som är den förlösande faktorn. Värmen och den konstanta lätta beröringen av vatten mot huden, liksom låser upp knutarna i hjärnan som börjar fungera igen, och kan ta sig ur det låsta rutinprogrammet en annan väg än via försvarsläget.

Vissa störningsmoment, framför allt min 5-årige son, gör att jag har mycket lättare att behärska mig och på så sätt medvetandegöra mig själv om vilken fas jag är i och ta mig ur den. Det är ett helt klart mer plågsamt sätt, men förkortar morgonfasen väsentligt och får mig till normal människa betydligt fortare.

Jag vet med säkerhet att jag är en typisk B-människa [3], antagligen med en tvist. Enligt föregående länk är en majoritet av befolkningen mer eller mindre starka B-människor. Jag finner det därför ganska märkligt att nackdelarna med A-människor känns mycket mer accepterade i samhället än B-människornas tillkortakommanden. Det känns till exempel som om den allmänna hållningen är att det inte är lika illa att vara socialt inkompetent om kvällarna, och till exempel somna i soffan varje vardagskväll, som att vara lite frånvarande om morgnarna. 

Dessutom låter det så trist med "B-människa". Som om man vore en andra klassens människa. Men man kan ju alltid trösta sig med att även B-människor platsar i A-laget ;) ... dock torde mina morgonbesvär bli ännu värre av att vakna bakfull på en parkbänk? Så jag lovar istället att fortsätta arbeta vidare med att hitta metoder att ta mig ur morgonfasen så fort som möjligt, om ni A-människor där ute lovar att försöka hålla er vakna i TV-soffan :-)

-- 
[1] Mediareferenser
SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/du-sover-nar-du-ar-vaken_6121155.svd 
SVT: http://svt.se/2.22620/1.2407280/forskare_kan_ha_lost_gata
HD: http://hd.se/inrikes/2011/04/27/du-sover-nar-du-ar-vaken/
SKD: http://www.skanskan.se/article/20110427/TTINRIKES/104279748/-/du-sover-nar-du-ar-vaken
GP: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.611995-du-sover-nar-du-ar-vaken
DN: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/du-sover-nar-du-ar-vaken 

[2] Babben Larsson
http://sv.wikipedia.org/wiki/Babben_Larsson

[3] B-människa
http://www.b-samfundet.se/node/112

Kan en uppdiktad person få "riktiga" vänner?

Jag såg en notis i SvD om en person som levde en annan kvinnas liv på facebook. Bilder på kvinnan och hennes familj, samt uppgifter om de samma hade använts på den andra personens facebooksida.

Min första reaktion var "Men herregud vad fantasilöst!". Om det egna livet inte känns tillräckligt och man önskar man kunde vara någon annan, ger ju sociala medier en möjlighet att leva ut drömmarna och tillåter en att vara precis vem man vill. Varför då kapa information från någon redan existerande person? Varför inte gå all-in och skapa sig sin egen drömidentitet?

Men så slog det mig att det antagligen skulle vara ganska svårt att på just facebook dikta upp en person helt utan verklighetsanknytning. Hur fiskar man vänner till en fantasiperson som inte har någon äkta bakgrund och vänner/bekanta i verkliga livet?

Man kan kanske börja spela några av den uppsjö mer eller mindre sociala spel som finns tillgängliga i facebook, och skaffa en första vänkrets genom dessa. Sedan gäller det att skriva så intressanta inlägg att dessa spelvänner börjar läsa och kommentera. Förhoppningsvis lockar det vänners vänner.

Så småningom kanske det skulle vara möjligt att utge sig för att vara en känd person i något icke-existerande märkligt land, eller organisation och på så sätt kunna locka fler som villa ha kändisar i sin vänlista. Vem skulle inte vilja ha prinsen av Kratanga i sin vänlista? ;-)

Man kanske skulle göra ett social experiment ... någon som vill vara med och tävla i antalet facebookvänner man kan skaffa sig med en helt uppdiktad person?