Brist på resenerver

Fyra dagar kvar. Fyra ynka dagar till årets höjdpunkt. Semester, men inte bara semester. Skidsemester! Vi skall till en ort jag aldrig åkt skidor i, eller ens besökt, tidigare. Vi skall till den goda matens land.

Om allt vore normalt, borde mina nerver, på ett positivt sätt, vara på helspänn av förväntan. Jag borde haft stenkoll på väderprognos, snödjup, restauranger och pistkarta redan.

Något är fel! Det är först med detta inlägg jag ens börjat fundera på resan, annat än i rent logistiska termer. Sedan i somras har allt bara rullat på i ett rasande tempo. Jag missade hösten. Var knappt ute i naturen och njöt. :-(

Den första tidiga snön fick mig i och för sig att reagera. Härligt med vinter, och riktig vinter! Men sedan var det helt plötsligt jul, och sedan var den slut. Vart tog den vägen? Jag är visserligen ingen stor julälskare, men brukar spela spelet och driva upp julstämningen med att plåga mina danska arbetskamrater med massa svensk julmusik, etc. I år var julen bara plötsligt där, och sedan lika plötsligt borta.

Halva nöjet med skidresan är ju förväntan. Planerandet. Stenkollen på väder och snöläge. Jämförandet av all olika skidor som går att hyra. Noggrant granskande av pistkarta, för att försöka luska ut var det finns potentiellt bra och lättåtkomlig off-pist åkning. Den pirrande känslan när resan närmar sig.

Nu är det fyra dagar till vi åker, och först nu, när jag tvingar mig själv att fundera över det börjar jag känna förväntan. Fan, jag tänker inte låta det sista halvårets intensiva tempo och konstanta tidsbrist stjäla min efterlängtade förväntan.

Jag vill inte att skidresan bara plötsligt skall dyka upp och vara över igen. Jag vill genom den pirrande förväntan bygga upp stämningen. Jag vill längta. Jag vill att det skall kännas som om tiden går långsamt.

Det är bråttom om jag skall hinna få en nypa av spänningen. Men detta inlägg har definitivt hjälpt. Skit vad kul det skall bli.

En titt på yr.no's långtidsprognos gjorde det inte hellre sämre. Riktigt kallt (dock ingen nederbörd) fram till helgen, och sedan strålande sol och ett par minusgrader i början på nästa vecka när vi är där. :-) Kan bli fint! Önskar bara det kom lite ny fin snö, men med ett snödjup på 170 cm, ny snö igår och kallt väder lär det vara bra ändå när vi kommer dit! :-) Kanske svårt att hitta orörd snö dock. Vi får väl se.

Härligt, nu har pirret i magen infunnit sig! Skit det är bara fyra dagar kvar! HÄRLIGT!

Bildkälla: http://www.rcsw.it

Basilikadoftande Kycklinggratäng à la Fredrik

Jag improviserade ihop ett gott recept idag som jag vill dokumentera till dagar med dålig matinspiration. Det får ni också lida för, i varje fall ni som inte gillar matbloggar, vilket det kanske känns som om denna blogg börjar få en tendens av. Men håll ut, snart övergår den till att bli en skidåkningsblogg. :-)

Till 4 personer behövs följande:

750 gram kyckling(inner)filé
Ca 400 gram Champinjoner
2 mindre Zucchinis
1 Rödlök
Olivolja
Smör
Kryddor
Ca 1,5 dl Vispgrädde
Ca 0,5 dl Vitt Vin
Kycklingfond
Färsk Basilika
250 gram Mozzarella

Skiva och fräs champinjonerna utan fett tills vätskan gått ur och de fått gyllene färg. Ha i lite olivolja och blanda runt. Häll över och fördela i en gratängform.

Skiva Zucchinin tunt och fräs utan fett tills de blir gyllenbruna. Täck svampen med zucchiniskivorna.

Skala, halvera och skiva rödlöken. Fördela över zucchinin.

Skär kycklingfiléerna i rejäla bitar (ca 2,5 cm i sida), krydda och bryn i rikligt med olivolja och smör. Häll i vitt vin, vispgrädde och lite kyklingfond och koka snabbt upp. Slå över och fördela i gratängformen.

Riv färsk basilika över kycklingen.

Skiva och fördela mozzarellan över gratängen.

Gratinera i 220 grader i ca 15 minuter.

Om ni, liksom jag, är rädda för kolhydrater, servera med blomkålsris: Riv ett blomkålshuvud på den grova sidan av rivjärnet. Koka upp en stor kastrull med vatten. Häll i blomkålsrivet och låt ligga kvar i 20 sekunder. Slå av i finmaskig sil. (Vincent, 5 år, kommenterade: Vad är detta för ris? det smakar ju blomkål! innan han glatt satte i sig en stor portion.)

Om jag inte följt LCHF så hade jag nog serverat med jasminris och en tomatsallad.

Fredriks Italienska LCHF Bröd

Jag testade för några dagar sedan att baka lågkolhydratbröd för första gången. Det var kul (mer som matlagning än bakning) och jag kände att det finns utrymme för variation och förbättring. Brödet jag bakade då smakade mycket ost (använde lagrad prästost) och nötter, men fungerar ändå bra som smörgås med pålägg. Idag ville jag ha ett lite neutralare bröd som fungerade bra till en soppa. Eftersom torrvarorna är svåra att variera alltför mycket utan att det blir en massa kolhydrater så ändrade jag lite på grundsmeten också:

3 ägg
125 g Mozzarella Ost
125 g Keso
1/2 dl Olivolja
1/2 tsk salt
2 tsk bakpulver

Var noga med att finfördela mozzarellan. Jag använder rivjärn, lite kladdigt, men funkar. Blanda med de andra ingredienserna. Resultatet skall bli en lös smet.

Ha sedan i torrvarorna. Linfrö bör vara basen eftersom de i princip inte innehåller några kolhydrater alls. Jag ville denna gång hålla nere antalet smaker för att olivoljan och mozzarellan (hur mycket smak den nu ger) skulle få huvudrollen. Jag använde således endast dessa torrvaror:

Krossade linfrö
Sesamfrö - krossa i mortel
Fiberex - krossa i mortel

Jag hade två till tre gånger så mycket linfrö som de andra torrvarorna tillsammans. Degen skall bli fast men inte hård.

Degen formades till en smal lång limpa som penslades med olivolja. Brödet gräddades i varmluftsugn på 200 grader i 16 minuter, och fick därefter stå kvar i eftervärmen i ca 10 minuter. Brödet skall inte vara för hårt, men inte heller kännas "dallrigt" utan snarare lite fast, när du tar ut det.

Brödet blev gott och betydligt neutralare i smaken än det förra jag bakade. Det fick, antagligen av fiberexen, en liten ton av havre(?)/müsli och en ganska grov känsla. Gott!

Smeten flyter ut ganska mycket under gräddningen, så vill du ha ett något högre bröd rekommenderar jag användande av form. Då behöver brödet ca 20 minuter i 200 grader + 15 minuter i eftervärmen.

Vinter igen, fröjd eller helvete?

Jag gillar alla våra årstider, men har gjort mig till förespråkare för framförallt höst och vinter. Dels därför att dessa två årstider verkar vara de som behöver någon som lyfter fram det underbara med dem, och dels för att jag verkligen uppskattar dem. Var mina känslor för hösten kommer ifrån kan ni läsa mer om i inlägget Höstens förespråkare medan min kärlek till riktig vinter nog dels basera sig i att det i en mörk årstid blir ljust och vackert med snö, och dels i de aktiviteter som riktig vinter ger möjlighet till. Skid- och pulkaåkning, snöbollskrig, byggande av snögubbar, grävande av snögrottor och, faktiskt, snöskottande och hala vägbanor är saker jag uppskattar med vintern. Det är underbart att vara ute och att vara aktiv i riktigt vinterväder. Det kommer garanterat komma mer om detta i ett närliggande inlägg (skidsemestern närmar sig).

I år fick vi vinter i södraste Skåne ovanligt tidigt. Från den nittonde november var det rikligt med snö. Så rikligt att vallarna på den lilla väg jag bor blev över fyra meter höga när vägen skottats några gånger. De sista veckorna har det varit tö och regnväder vilket givit barmark och av de imponerande snövallarna återstår endast någon futtig decimeter. Förra helgen slog vädret om igen och det blev kallare. Ingen nederbörd att tala om förrän i natt, men kallt och blåsigt. Det var faktiskt så att jag som normalt sett blir glad av många minusgrader i februari, tyckte att det kunna vara skönt om vädret hade fortsatt den till synes utstakade vägen mot vår och sommar istället för att trilskas med att kyla ben som börjat vänja sig vid att slippa långkalsonger.

Men så inatt blev världen vit och underbar igen. Inga större mängder, men snön föll i stora, ej blöta utan torra och lätta, flingor. På morgonen hade det lagt sig ett par tre centimeter med puderlätt snö. Sådan snö som man bara önskar man får en halvmeter av varje natt under skidresan. Sådan snö som eskimåerna säkerligen har ett väldigt positivt namn på. Världen kändes rätt igen.

Det tyckte min femårige son också när han öppnade ytterdörren och med stora glittrande ögon och glädje i rösten uttryckte hur mycket fin ny snö det kommit.

Ögonen tappade lite av gnistan när hans mor, som pendlar många mil med bil varje dag, svärande över snön beordrade dörren stängd igen.

Också när hans farmor, som kom för att hämta honom till en farmor-barnbarn-dag, uttryckte sin förtvivlan över vädret och väglaget, slocknade den gnistrande glädjen lite. Hans ögon blev smalare och mörkare.

Som härdad vinterälskare bland en majoritet av snöhatare är jag själv ganska luttrad och kan behålla min glädje över vintern fast folk klagar runt mig. Det blir som en utmaning att få människor att se det vackra och underbara och inte halkan och misären. För en femåring är det annorlunda. Men i mig har han en bundsförvant, och jag stöttade honom med muntra tillrop om snöns förträfflighet.

När jag pratade med honom på telefon ikväll (han skall avsluta sin farmor-sejour med övernattning) så berättade han med glädje hur de hade åkt pulka och varit ute i snön idag. Glittret i ögonen var tillbaks. Det var tillbaks så starkt att det till och med hördes över telefonen. Underbart!

Så alla ni som gnäller över snön. Se på barnen. Hör deras glädje. Så istället för att ta död på det vackra, roliga och underbara med vintern för dem, gläds med dem och hjälp dem glädjas. ÄLSKA VINTER! Barnen blir gladare och ni blir gladare! :)

En söndag framför spisen

Vad är det för fel att vara kedjad vid spisen? Inget, om länkarna i kedjan består av kärlek. Kärlek till mat och kärlek till matlagning! Jag har haft en underbar eftermiddag framför spisen.

Vanligtvis gillar jag INTE att baka. Men då jag kände sug efter bröd idag, och vanligt bröd inte är utan en massa kolhydrater så bestämde jag för att pröva baka lite själv. Jag utgick från den bas som de flesta LCHF matsidor anger (ägg, riven (präst)ost och majonnäs) och använde förutom lite bakpulver till största delen, LCHF fanatikernas vän, linfrön. Salt, psyllium och lite andra fröer, kärnor och nötter med något högre kolhydrat andel (pumpakärnor, grovkrossade valnötter, malen mandel, solrosfrön, mm) åkte också i, i mindre mängd, för att få lite mer smak. I princip följde jag detta receptet, men körde i en limpform på 200 grader i varmluftsugn i 20 min och lät den sedan stå kvar i eftervärmen i ca 15 min.

För en gångs skull var det riktigt roligt att baka. Här tog man lite vad man hade och körde mer på känsla. Med en massa mjöl blir det så lätt torrt om man experimenterar för mycket.


Till söndagsmiddag lät jag mig inspireras av Ulrika Davidssons recept på Italiensk köttfärslimpa. Till en stor (6-8 pers) limpa använde jag följande:

3-4 vitlöksklyftor (krossa och finhacka)
Drygt 1 kg nötfärs
2 ägg
2 dl vispgrädde
1 näve hackad oregano och basilika
ca 1 tsk salt
nymalen svartpeppar
250 gram mozzarellaost
ett par rejäla skedar färdigköpt pesto alla genovese
en liten burk svarta oliver
    (Fontana har bra urkärnade utan färgämnen och anna skit)
en liten påse pinjenötter
ett paket små kvisttomater
1 rödlök
olivolja

Blanda köttfärsen med ägg, grädde, vitlök, örter och kryddor.

Tärna mozzarellan och blanda med peston.

Smörj en stor ungsfast form och forma en limpa av färsblandningen i densamma. Gör en fåra i limpan och fyll med mozzarellablandningen. Förslut  impan över blandningen.

Halvera oliverna och späcka (stick ned dem i) limpan.

Skala, halvera och skiva rödlöken och lägg runt limpan. Halvera tomaterna och lägg på löken.

Ringla olivolja över det hela och fördela pinjenötterna över köttfärslimpan.

Swisch in i ungen på 175 grader i ca 40 minuter.

Blåögd dyrkan

Jag har funderat en del över vissa beteenden i bloggsfären och kan inte låta bli att, med viss ironi, titta närmre på ett av de mest irriterande här.

De flesta bloggar jag läser, inklusive min egen, varierar i kvalitet och innehåll. Trots varierande kvalitet, har de bloggar jag följt mer än någon vecka en sak gemensamt. Då och då slår skribenten till med ett exceptionellt utmärkt inlägg. Ett inlägg som antingen får mig att på något sätt beröras av innehållet eller bara är så språkligt utmärkt skrivet att man förundras.

Jag kan bli berörd på många sätt. Jag kan skratta högt framför skärmen. Jag kan bli ilsken över dumheten i vissa inlägg. Jag kan känna tvekan över mina egna värderingar. Jag kan bli sugen att påverka/övertyga någon som står och vacklar.

Oavsett vilket är det dessa inlägg jag mest ofta kommenterar. Visst ibland slänger jag iväg en kommentar till något inlägg bara för att visa jag läst och på så sätt uppmuntra författaren, eller därför att jag själv nyligen eller tidigare skrivit om något i samma ämne, vilket kanske kan vara intressant för skribenten, men i huvudsak kommenterar jag när jag blivit berörd på något sätt.

De inlägg som väcker min empati och som får mina känslor att svalla i harmoni med skribentens kan vara svåra att kommentera. Jag vill så gärna uttrycka att jag blivit berörd och att jag tycker att inlägget är utmärkt, men har ofta inte så mycket att tillföra till själva inlägget. Känslorna är de samma som skribenten redan avklarat. Samma känslor bara speglas i mig själv och studsar tillbaks som en en torftig kommentar uttryckande samstämmighet.

De inlägg som är lättast att kommentera, är de som uttrycker en tydlig ide eller ideologi och försöker lyfta fram den. Om man inte alls tycker som skribenten kan man, i syfte att få igång en diskussion där andra sidan lyfts fram, genom en kommentar argumentera mot inlägget. Håller man delvis med skribenten, kan man tex i sin kommentar visa på att man har ett gemensamt mål, men att man själv tycker det finns bättre vägar dit. Håller man helt med författaren, brukar det alltid finnas utrymme att förstärka det som denna skrivit och bidra till att iden lyfts ytterligare.

Fenomenet jag funderat över berör just det sistnämnda. Att genom kommentarer hjälpa till att utveckla ett inlägg där man fullständigt håller med. Detta verkar som om många som läser och kommenterar de stora bloggarna, har väldigt svårt för just detta. Istället drunknar kommentarsflödet av dyrkan:

"Gud vad du är bra!"

"Jag önskar jag kunde vara som du!"

"Du är min idol!"

Visst det måste vara en egoboost och ganska kul för skribenten att kunna sola sig i denna dyrkan emellanåt. Mycket intressantare för alla som läser bloggen hade det dock varit om det uppstått en diskussion runt ämnet inlägget behandlade. Även om det är helt legitimt att ibland vilja lyfta fram ett stöd för skribenten, borde det också vara mer utvecklande för densamma om kommentarerna på något sätt berörde varför den som kommenterar avgudar skribenten, och varför denna dyrkan kom fram som en kommentar till just det aktuella inlägget.

Kanske gör man ovanstående typ av kommentarer därför att man är naiv och oerfaren och känner att artikeln lyfte fram eller uppenbarade något som man ännu inte kan formulera sina tankar omkring?!? Men varför kan man då inte ta sig två minuter och fundera på varför och varifrån denna känsla/dyrkan kommer och försöka uttrycka det i sin kommentar, istället för att som ett dumt fån bara himla med ögonen i sin kommentar?

Själv känner jag bara ett förakt mot människor som helt och fullt, utan att ifrågasätta eller försöka förstå, slänger sig vid fötterna på andra människor och uttrycker att de vill bli som dem.

Men vem vet? Det kanske är min avundsjuka över att jag inte har någon som dyrkar mig som talar. Så, visa nu er aktning för mig! Älska mig! Uttryck er önskan att vara som jag!

Nä, förresten, gör inte det! Jag är helt säker på att jag bara kommer förakta er! Stå istället upp som självständiga, tänkande, individer. Uttryck gärna medhåll, men gör det med tanke, humor och/eller ironi!

Om konsten att gå all-in (och kvickt ur?)

Om jag bestämmer mig för att göra något, så går jag ofta helhjärtat in i det. Jag vill inte göra något halvhjärtat. Då kan jag lika gärna låta bli.

Visst, det blir inte alltid så. Tidsbrist, bristande intresse, måsten, med mera, med mera, åsidosätter allt som oftast de goda(?) intentionerna. När jag tagit på mig något, eller hittat något jag verkligen vill göra så finns trots allt iden om att göra det ordentligt där. Oftast blir det hela lite väl ordentligt (läs överdrivet) och jag orkar eller hinner sällan slutföra det precis som jag tänkt. Men siktar man högt ...

Om det skall dammsugas, så skall det göras även under alla möbler, under kuddarna i soffan, alla lister, etc, etc. Om vi skall ha IP telefoni så skall vi ha en egen växel med avancerad dialplan, IVR och all annan funktionalitet som är totalt onödig för att bara ringa. Dessutom skall den billigaste SIP operatören som tillhandahåller vad vi behöver hittas och bytas till (även om det innebär att vi bara spara en tia i månaden och har tjänat in nummerporteringen först ett år senare), etc, etc.

Mitt senaste miniprojekt som har börjat falla in under detta föddes i jakten på den optimala navigatorn till mobilen. När jag testade olika alternativ trillade jag över Waze och fastnade direkt för konceptet. Likt en Wiki är det användarna själva som genererar och bidrar till innehållet. Om du kör en väg som inte finns med i kartan, så kan du med en knapptryckning registrera den och skicka in den. Olika hastigheter man passerar vägsträckor skickas kontinuerligt in till waze som därmed kan göra bättre navigering. Användarna skickar själva in rapporter om trafiksituation, olyckor, etc. Som användare kan man på en websida gå in och editera kartan, lägga till gatunamn, husnummer, POIs, etc.

För att göra det mer attraktivt för användarna att bidraga så finns det en poänghierarki man kan klättra i. Man får poäng för att bidra på olika sätt, till exempel genom kartändringar, men även bara för att köra. Man får dock inte poängen direkt, utan de poppar upp som godbitar på kartan och man måste köra över dem för att få poängen. Blir som PACMAN på riktigt :-) För att få in mer information över sträckor där det behövs, slängs även godbitar ut längs dessa vägar och lockar på sätt poänghungriga wazare att köra dessa sträckor. På det sättet verifieras nytillagda vägar av flera förare, färdriktningen kan kontrolleras (enkelriktade eller ej), etc.

Hela konceptet gör att kartinformationen som finns är så bra som användarna är aktiva. Vägar som körs mycket får mer heltäckande information. POIs, gatunamn, trafikinformation etc är helt beroende på användarnas engagemang, men om tillräckligt många använder systemet borde det hela tiden kunna vara fullt up-to-date och kartor och körtider bli väldigt exakta.

Nu kan ni tänka vad detta gjort med mig som gått all-in för det! I synnerhet som det visade sig att min hemort med omnejd bara vara bristfälligt täckt. Med den vanliga entusiasmen har jag nu börjat köra små omvägar för att få de vägar som saknas. Jag sitter på kvällarna och editerar kartan, lägger in gatunamn, etc. Varje gång jag får en kola att köra över som belöning för min nit lyser glädjens sol över mig :-)

Men jag känner mig själv allt för bra för att veta att detta inte kommer hålla i sig. Detta är ett evighetsprojekt (jämförbart med att dammsuga? :-) ) och jag kommer med största sannolikhet, antagligen till de flesta i min omgivnings lättnad, tröttna relativt snabbt.

Men jag gillar konceptet och vill därför pusha för vi skall bli fler som jobbar för att få en heltäckande karta. Ladda ner appen idag (Android/iPhone/BlackBerry/Symbian/WindowsMobile) och slå på den nästa gång ni är ute och kör. Det är skitkul, och jag slipper köra hela Sverige runt själv ;-)

Genus (Av)Programmerad

Under mitt än så länge ganska unga liv i bloggsfären har jag stött på ganska många, framförallt kvinnliga, bloggare som verkar sätta genusfrågorna högst på agendan. Budskapet är ungefär "Fy den som klär flickor i (enbart) rosa och sätter (grabbiga) byxor på pojkar, då faller ju flickorna in i flickrollen och pojkarna in i pojkrollen, och så kan vi inte ha det!" fast lite mer nyanserat från vissa. Förespråkarna av genusmedvetenhet motiverar det med att man vill ge barnen möjlighet att vara så mycket mer än de kan bli om de fastnar i en könsroll.

Jag personligen tycker inte det är fel, utan rent av bra, att man har genusfrågan i bakhuvudet. Det är dock inte något jag lagt specifik vikt vid, utan anser att om bara ger barnen förutsättningar att tänka och tro på sig själva så behöver man inte styra dem från könsrollerna. Om man visar vikten av individuell frihet, jämlikhet och empati får de förhoppningsvis med sig tillräckligt med självförtroende och framåtanda för att kunna ifrågasätta, bilda sig egna uppfattningar, fatta egna beslut och ta tillvara alla möjligheter genom livet ändå.

Just jämlikhet tycker jag är en oerhört viktig fråga. Alla skall ha lika rättigheter och möjligheter utifrån sina förutsättningar. Genustänket grundar sig också för många (de flesta hoppas jag) i jämlikhetsfrågan, så vissa argument som talar för genusmedvetenhet är jag definitivt i samklang med. Faktiskt så mycket att jag idag kom på mig själv med att bli irriterad över den reklam som skickades ut för "Kråkes pedagogiska barnböcker". Med reklammaterialet skickades ett grovt ark med två klippdockor, en pojke och en flicka, samt två uppsättningar indiankläder. Ett smart marknadsföringstrick då de också i reklamhäftet lagt in fler kläder på sidorna.

Vincent (min femåriga grabb) tyckte det verkade kul med klippdockorna så vi klippte ut dem och indiandräkterna. Den ena dräkten var med långbyxor och den andra med en lång tunika / klänning och strumpbyxaktiga ben. Båda var i samma färgskala. Men dräkterna passade bara en docka var. Gissa vilken som passade pojken och vilken som passade flickan? Den enda skillnaden var egentligen att flickan har ena foten utåtvriden och pojken den andra, så den händige, helt plötsligt genusmedvetna pappan gjorde raskt om byxorna till shorts och klippte bort strumpbyxorna från klänningen. Nu passar dräkterna båda klippdockorna som dessutom får gå i bara ben, vilket ju är mycket skönare :-)

Min annars ganska grabbiga grabb provade helt spontant alla huvudbonader och kläder på båda dockorna och jag kände mig riktigt stolt över att ha möjliggjort det och inte låst fast honom i Kråke-böckernas (eller åtminstone deras marknadsförares) trångsynta värld.

Fast innerst inne vet jag inte om det verkligen var genusfrågan, eller bara irritation över dumheten att man inte kunde utnyttja leksaken full ut och fritt sätta samman kläder och dockor i alla kombinationer, som gjorde mig irriterad.

Men lite hjärntvättad har jag nog blivit av LD med flera ;-)

Som ung på nytt

Jag läser för närvarande, parallellt med mitt arbete, en kurs, "Affärsmannaskap för IT Chefer", som ger 7,5 universitetspoäng. Tanken är att kursen skall ge mig de verktyg jag behöver för att få större genomslag hos ledningen och finansavdelningar. "Walk the walk and talk the talk" liksom ... eller ähhh kanske snarare "tala med bönder på böndernas vis och med lärde män på latin". Skit samma, kursen är än så länge intressant, och har redan gett mig lite av det jag eftersökte, så långt är allt väl. Ett vettigt upplägg, som gör att man har en chans att hinna med den trots heltidsarbete, där man dragit ut de 7,5 poängen över ett halvår har kursen också. Den är upplagd med endast fyra undervisnings- / seminarietillfällen, ett par långa dagar vardera.

Detta innebär givetvis att det finns en del självstudier och inlämningsuppgifter som skall genomföras mellan träffarna, och det är här min återfunna ungdom visar sig. När jag på heltid pluggade vid universitet för en massa år sedan, sköt jag ALLTID upp all tentaläsning in i det sista. Aldrig hade jag varit så up-to-date med all den amerikanska hemmafrusproblematik som behandlades hos Opera, eller mer ajour med vad som för tillfället såldes på TV-shop som när jag skulle tenta-plugga. Ett par kaffe-kannor långa nätter två dagar innan man skulle skriva räddade dock de flesta tentor.

Nu känns det precis likadant. Fick innan jul en lååång litteraturlista som skulle avverkas innan träffen jag skall resa till i morgon. Hur mycket tror ni jag kommit igenom hittills? Men ikväll är det ju House på TV, det kan man ju inte missa ... och jag har ju ett par nya BD filmer jag inte sett ännu ... och ett vansinigt viktigt blogginlägg (detta) som måste skrivas ... hinner nog läsa det jag behöver på flyget imorgon ...

Fan jag är 25 igen!

Härligt ... eller?

Nä, får nog ta tag i det här nu!

Blir man smal av fett?

Jag ställde frågan om man blir fet av fett i mitt förra inlägg, och besvarade den med att jag är ganska övertygad om att man inte blir det. Både vetenskapliga studier och egna experiment har visat detta.

Vidare nämnde jag i det inlägget att jag inte heller tror att man blir smal av fett. Jag känner att jag kanske behöver vidareutveckla det resonemanget för att inte bli missförstådd.

Teorin bakom lågkolhydratdieter som GI-baserade sådana, LCHF, Atkinson, etc är, i korthet, att högt blodsocker ökar mängden insulin i blodet, och att insulin är det som triggar kroppen att börja lagra energi i form av fett. Högt blodsocker får man av socker, fruktsocker och stärkelse (stärkelse omvandlas till socker i kroppen).

Jag tror på dessa teorier. I synnerhet som allt fler undersökningar pekar i den riktningen. Även större randomiserade undersökningar som har större vetenskapligt bevisvärde pekar på det. I varje fall om man tror Andreas Eenfeldt, som i min mening är den mest vettiga LCHF förespråkaren jag läst något av.

Vad även han dock missar att tala om är GL (Glycaemic Load) vilket egentligen borde vara det mest intressanta enligt teorin. GL visar hur mycket en portion föda påverkar blodsockernivån, och det är ju det som är direkt avgörande för insulinutsöndringen (inte hur högt sockerinnehållet i maten är). I princip är det inget problem att sätta i sig en påse smågodis, bara man inte tar mer än en bit var tionde minut. Rent praktiskt, är det dock betydligt enklare att bara undvika sockret helt.

Nåja, tillbaks till frågan: Blir man smal av fett?

Jag hävdar fortfarande att jag inte kan se att man blir smal av att äta fett. Inte direkt i varje fall. Även om frågan hur kroppen lagrar eller bränner fett inte är så enkel besvarad som energi-in-energi-ut, så är det inte av fettet du blir smal. Det man blir smal av är att använda det redan lagrade fettet som bränsle. Det gör kroppen visserligen även om du äter fett och bara fett. Jag gissar att anledningen är att kroppsfettet går snabbare att göra om till energi än det fettet man ätit och som finns i tarmarna. Alltså du kan bli smal TROTS att du äter fett, men du blir inte smal av ATT äta fett.

För att kroppen skall använda det lagrade fettet som bränsle, måste man ställa om den till att inte lagra fett i onödan. Det gör man genom att hålla en jämn lagom hög (eller till och med låg om man vill gå ner fort) blodsockernivå. Det som gör dig smal är alltså att låta bli att äta socker och stärkelse, alternativt äta väldigt lite i taget.

MEN äter man bara kolhydrater och äter dem i takt som inte höjder blodsockret nämnvärt, blir man aldrig mätt. Om man lägger till annan lågkolhydratmat utan fett (tex vitkål, broccoli, etc) kan man bli mätt, men inte lika länge som på fett. Dessutom blir det utan fett väldigt svårt att få i sig all näring man behöver.

Så kort sagt, jag tror fortfarande inte man blir smal av att äta fett, men samtidigt tror jag man behöver äta fett för att kunna hålla den kost som mest effektivt och långsiktigt hållbart gör en smal!

Man blir inte smal av att bara tillföra fett till en dålig diet! Man blir smal av att ta bort det dåliga ur dieten, och ersätta det, med tex fett. Det är således inget problem att äta fett när man försöker bli smal, men det är inte av fettet man blir smal.

Fan nu börjar jag bli hungrig av allt skrivande om mat. Ett litet mellanmål ... avokado med majonnäs och räkor kanske ... eller ett par rostbiffskivor med oliver och cambozolaost får det bli. Båda bra mellanmål med mycket fett och lite kolhydrater :-)

Blir man fet av fett?

Jag började experimentera med LCHF för ett tag sedan. Till synes har både jag och mitt BMI mått bra av det, men mitt förhållande till socker och kolhydrater i allmänhet blev mer avslappnad över julhelgen. Nu kändes det dock som om det var färdigfisigt på ett tag, och för att få lite inspiration beställde jag några LCHF inriktade kokböcker. Dessa har jag än så länge bara bläddrat i, men kan tänkas komma tillbaka med recensioner på om jag skulle känna de är värda det.

Jag beställde också, efter att en LCHF-fanatisk bekant (överdrift Karin?) tagit upp den på sin blogg, Andreas Enefeldts Matrevolutionen, och har än så länge, med kritiska ögon, plöjt de första fyra kapitlen, vilka jag tänkte sammanfatta och reflektera över här.

Dessa kapitel är en guldgruva för alla konspirationsfanatiker ;-) . De försöker påvisa hur de senaste tjugo årens kostråd (fettsnål mat med mycket kolhydrater och extra fiber för att magen skall funka) bara är lobbyism av processindustrin och kanske framförallt driven av medicinakademisk och politisk maktkamp.

Boken är, om än inte vetenskapligt skriven, redogörande för hur Andreas Enefeldt anser att vetenskapliga studier skall bedrivas för att vara trovärdiga, och jag är böjd att hålla med honom. Han lyfter fram att hysterin mot fett, framförallt i USA, men även i Sverige och andra västerländska länder inte egentligen har någon vetenskaplig grund. Enligt honom, och de källor han anger, baseras kostrekommendationerna i att kolesterol ger upphov till hjärt- och kärlsjukdomar. Så långt allt väl, det är vetenskapligt belagt. Att fet mat däremot, oavsett om fettet är mättat eller omättat, skulle ge ökad permanent höjning av kolesterolhalten i blodet är inte det. De undersökningar som gjorts har, enligt Andreas Enefeldt, antingen inte varit tillräckligt omfattande, överhuvudtaget inte haft med kost att göra, eller till och med visat på motsatsen. Det vill säga att fet mat skulle motverka hjärt- och kärlsjukdomar.

Alla hans argument för att kampen mot fet mat är missriktad och baserad på fel grunder verkar, åtminstone på ytan, stämma. Parallellt med att han lyfter fram otillräckligheten och tvetydigheten i dessa, försöker han framhålla att boven i dramat, både vad gäller diverse sjukdomar och fetma, istället är kolhydraterna och framför allt rent (tillsatt) socker. Någon riktigt bevisning, medicinvetenskaplig eller statistisk, har än så länge inte framlagts, men han pekar på en hel del talande samband. Han visar också på att flera vetenskapsmän, parallellt med "fettmotståndarna" försökt framlägga att våra moderna problem och sjukdomar baserar sig i det drastiskt ökade intaget av kolhydrater, men mer eller mindre blivit tystade för att man skulle få en enig front i kampen mot fettet. En sak som, i mina ögon, ökar Andreas Enefeldts trovärdighet är att han inte blint lovprisar Annika Dahlqvists alla konstiga och ogrundade uttalanden om hur LCHF är mirakelkosten som skall rädda mänskligheten, utan påpekar att vissa saker hon kläckt ur sig saknar grund.

Det verkar som om boken efter fyra kapitel är någotsånär färdig med att förkasta de senaste tjugo årens kostråd och nu börjar inrikta sig på hur Andreas Enefeldt tycker man bör äta för att hålla sig frisk och i trim istället. Vad hans slutsatser är tror jag mig nog redan veta ;-) , men det skall bli riktigt intressant att se hur han kommit fram till dem.

För att komma tillbaks till titeln på detta inlägg "Blir man fet av fett?" så börjar jag bli övertygad om att man inte blir det, eller i varje fall över att det inte finns några vetenskapliga belägg för att man blir det. Glasyren på kakan är att man dessutom känner sig ganska lurad av all den propaganda om fettets farligheter som överösts en under uppväxten.

Fast å andra sidan tror jag inte man blir smal av fet mat heller[*]. Jag är inte läkare, men har svårt att se hur det fett man redan lagrat skulle förbrännas bättre av att man äter fet mat. Att strikt LCHF kost, i synnerhet i kombination med motion, hjälper en att ta av sina fettreserver är det dock inget tvivel om. Så efter löprundan ikväll så får jag väl plocka fram en av de där kokböckerna och bläddra fram lite ny inspiration!

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att, liksom Andreas Enefeldt gör i sin bok, citera vad Christer Enkvist en gång skrev i en DN debattartikel. Citatet är inte särskilt vetenskapligt givande eller övertygande, men det är fan så kul och klatschigt:
"Det är lika dumt att tro att man blir fet av att äta fett som att tro att man blir grön av att äta grönsaker."
______________________________________
*) Blir man smal av fett?

Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas

Detta är det tredje och sista avsnittet som skildrar vår Barclona tripp 19-22 november 2010. De två första avsnitten hittar ni här:
Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett  och Dag Två.
______________________________________
Söndagen, hade vi bestämt, skulle gå i Antoni Gaudís tecken. Eftersom vi vaknade till underbart väder med strålande sol, om än ganska svalt med en frisk bris, bestämde vi oss att efter frukost promenera upp till Plaza de Cataluña för vidare transport därifrån till Park Güell. Vi hade kollat upp att stadsbussen gick därifrån och visste också att de karakteristiska Barcelonska turistdubbeldäckarna med nedcabbad andravåning också utgår från Plaza de Cataluña. Väl där insåg vi att vi enkelt kunde lösa hur många enkelbiljetter vi ville på stadsbussarna för samma pris som turistbussens endagsavgift. Vårt mål var ju i huvudsak att transportera oss, så stadsbussen linje 20 fick det bli. Det visade sig att den bussen, förutom att man kunde studera lokalbefolkningen och inte enbart turister, hade en fördel till gentemot turistbussarna. Den körde hela vägen upp på berget så man kunde gå direkt från busshållplatsen in i parken via en sidoentré, istället för att klättra upp för den branta gata kantad med souvenirbutiker som turistbussarna stannade nedanför.

Väl inne i Park Güell bestämde vi oss för att ströva runt parken i högervarv. Vi strövade uppåt berget in bland de överbyggda terrasserna och häpnade över att allt var (på ytan) byggt av småsten sammanfogade som mosaik. Fantastiskt vilket arbete. Läser man på en aning om Gaudí, ser man också ganska lätt att allt konstruerat är inspirerat och efterliknar naturen runt omkring. Vi vandrade runt hela parken och lät oss förundras. Även om mosaik i den utsträckning Gaudí använde det, i min mening blir lite pråligt och "för mycket", kan man inte annat än imponeras. Riktigt fräck var "pelarsalen" under huvudterrassen (vid huvudingången), med en skog av släta pelare och mosaikinläggningar i taket.

Då fler än vi uppskattade vädret och parken var knökfull med folk, gjorde vi aldrig själva museet och småhusen, utan vandrade ut genom huvudingången när vi kommit runt hela parken, och sett det mesta som fanns utomhus. Vid en längre vistelse i Barcelona, med något varmare väder, skulle jag lätt kunna lägga minst en heldag till i Park Güell.

Väl ute gick vi ned för den branta, souvenirbutiksspäckade gatan, och kom ganska snabbt fram till att vi inte skulle hitta något kul till vincent då han antagligen har lika stort intresse av mosaikbeklädda katalanska ödlor till överpris, som han uppskattar små snidade trägäss från Skanör. Det vill säga INTE.

Området direkt nedanför Park Güell hade inte så mycket kul i restaurangväg att bjuda på, så vi vandrade ett par hållplatser i den riktning vi sedan skulle ta bussen, men hade fortfarande inte hittat något när bussen kom. Vi hoppade således på och den tog oss till korsningen Passeig de Gràcia och Avinguda Diagonale, där vi genade över ett litet torg in på Carrer de Còrsega och satte oss på ett bättre hotells gasbrännaruppvärmda uteservering för att avnjuta seafoodlyxtappas och Cava. Som vanligt smakade det utmärkt!

Härifrån promenerade vi längs Avinguda Diagonale, bort mot Sagrada Família, det kanske mest kända av Gaudís arkitektiriska projekt. Sagrada Família är en gigantisk katedral som började byggas 1882. Trots att den ännu inte är färdigbyggd (beräknas stå klar 2017) har den kommit på UNESCOs världsarvslista, vilket kanske säger lite om projektets storlek. När vi närmade oss kyrkan, var det första vi såg de jättelika lyftkranar som omgärdade den. Trots det är det en imponerande byggnad också från utsidan.

Efter att ha avverkat en halvtimme i den runt-halva-kvarteret-långa kön, och blivit åtskilliga euros fattigare klev vi efter att ha beundrat den utsmyckade fasaden, in genom de stora portarna och häpnade. Häpnade över storslagenheten. Storslagenhet som inte var på det där traditionellt katolska sättet med varenda pinal förgylld, utan en magnifik sal som designmässigt kändes (trots att designen gjordes för över hundra år sedan), ren och inte minst naturlig. Visst finns det gott om ornerade detaljer i Sagrada Família, men volymen med många, många, kubikmeter luft under den otroliga takhöjden, och de lugna naturliga färgerna gjorde ändå att det inte kändes pråligt utan helt naturligt storslaget. Pelarsalen i Park Güell kändes igen i de många, fantastiskt höga, pelare som inte var enhetliga i färg eller form utan gick i olika nyanser av grått och blått, och fanns utspridda luftigt i salen.

Efter att ha vandrat runt hela den stora salen och upptäckt många intressanta detaljer gick vi in och tittade på den lilla, men mycket bra utställning som fanns på detta plan. Den tog upp många detaljer i design och interiör och visade hur dessa var direkt inspirerade av, och stiliserat efterliknade detaljer i naturen.

När vi sett oss mätta på allt och titta in i Gaudís "skola" som de byggt upp i en sidobyggnad trillade vi vid ett toalettbesök över ingången till källarplan. Det visade sig att hela denna våning, förutom krypta och mindre kapell, administrativa lokaler, etc, bestod av en utställning om själva byggandet och designen av kyrkan. Vi vandrade igenom det hela och såg bland annat in i studior som fortfarande användes för att modellera i gips och tillverka detaljer och mycket annat intressant. Men trots allt var det känslan när man först klev in genom portarna som är starkast, tätt följd av de många aha-upplevelserna i den mindre utställningen.

Eftersom inget av de zillioner foto jag tog, lyckades fånga hela storslagenheten vi upplevde, får ni nöja er med en bild på fasaden (Passion sidan) - bildkälla Wikipedia, och istället åka dit själva och uppleva insidan.

Från denna upplevelse tog vi oss till fots den relativt långa närmsta vägen tillbaka till området kring Plaza de Cataluña, där Tina hade spanat in en snygg tröja i en liten designbod. På söndagar är relativt många affärer och faktiskt även en hel del restauranger och barer stängda. Men dessa små temporära bodar, eller kanske snarare överbyggda stånd hade öppet. Det var mest små egna designers som ställde ut och sålde kläder, smycken och i mindre utsträckning konst. Ganska trevligt och mysigt.


Därefter tog vi den obligatoriska loven genom stan, där Tina kollade lite affärer som var öppna medan jag via SMS kommunicerade med Cris om huruvida vi skulle träffas och ta en tidigkvällsöl. Medan hon och Jens kollade klart en film och gjorde sig i ordning, stillade jag och Tina vår hunger efter allt promenerande med öl, några tappas samt kaffe på en liten sylta.

När Cris och Jens val dök upp skulle de ta oss till ett av deras centrala favorithak, och genast drog Cris iväg med oss över gator och torg mitt i centrum som vi trots åtskilligt promenerande i området lyckats missa. Stället som var vårt mål visade sig ha söndagsstängt, så på okända gator bar det åter iväg. När vi så småningom kom fram till ett annat av Cris favoritställen som också visade sig ha stängt, var jag och Tina inte längre helt med på var i vimlet av gränder vi befann oss. Dock hittade vi ett ställe som såg trevligt ut, och som faktiskt var öppet. Vi slog oss ned småpratande och hade någon trevlig timme i sällskapet. När vi sedan tackat för guidningen och tog farväl av Cris och Jens (för den här gången) bad vi Cris peka oss i rätt riktning mot lägenheten, vilket hon med glädje gjorde. Vi spatserade iväg övertygade att vi snart skulle känna igen oss, då vi inte borde vara så långt från lägenheten. Det gjorde vi inte. Kände igen oss alltså! Efter ett tag åkte kartan fram och så småningom kom vi fram till en så pass stor gata att den gick att hitta på turistkartan. Därifrån tog vi ny riktning mot lägenheten och kom så småningom fram. Det visade sig att baren vi suttit i, låg bara ett drygt kvarter från vår lägenhet, men Cris hade pekat oss i fel riktning. Vi hade till och med, första eller andra dagen, suttit och tagit en öl bara ett femtiotal meter från just den baren, men ändå kände vi inte alls igen oss när vi började gå i fel riktning. Borns gränder kan vara luriga, men väldigt mysiga. Lyckas man bara hålla en någotsånär konsistent kurs kommer man ut på en lite större gata relativt snabbt oavsett var i Born man är, så någon fara att gå vilse "på riktigt" finns inte.

Efter en stunds vila i lägenheten var det dags för kvällsmat. Något jag glömde dokumentera i skildringen av dag två var vår kvällsomväg förbi La Paradeta, en fiskrestaurang där man i fiskaffärsstil väljer vad man vill ha tillagat. Restaurangen hade vi av flera olika parter blivit rekommenderade, men eftersom de ännu inte hunnit öppna helt när vi spatserade förbi på lördagen beslöt vi då skjuta upp besöket till söndagen. När vi denna söndagskväll skulle göra ett nytt försök var stället helstängt, som så mycket annat :-( . Eftersom vi var riktigt hungriga och sökte vi i närmsta närområdet alternativ. Den första öppna restaurang som såg trevlig ut vi trillade över, bar namnet Bestiari, och verkade i våra ögon Italiensk. Så trots att vi befann oss i Katalonien bestämde vi oss, påhejade av vår hunger, för att Italiensk mat var utmärkt denna kväll. Det var det också. De två trerättersmiddagar vi komponerade ihop från menyn var alldeles ypperliga. Detta trots att vi ett tag trode vi inte skulle komma längre än till förrätten. Medan vi smuttade på cavan i väntan på huvudrätten började ljuset spraka och blinka, och helt plötsligt slocknade hela lokalen. Ljuset kom dock tillbaka, men bara för att någon minut senare försvinna igen. I stearinljusens sken, försökte den lätt stressade servitrisen / ägarinnan förklara att det måste vara något problem med elen på gatan, för grannarna hade samma problem. Men efter en mysstund i mörker kom elen tillbaks och vi fick så småningom även huvudrätten och en utsökt dessert.

På väg hem kände tina och jag att vi ville suga ut det sista av vår sista kväll i Barcelona och besökte således en mysig liten restaurang vi tidigare gått förbi och avslutade kvällen med ett par drinkar i deras bar.

Måndagens taxifärd och hemresa företogs på ett helt odramatiskt och ointressant sätt, med sedvanlig panikshopping på flygplatsen för att hitta något till Vincent.

På det hela taget var Barcelona ett, av oss, mycket uppskattat resmål vi gärna rekommenderar och definitivt kommer åka tillbaks till någon gång. Nästa gång kommer vi dock att välja en annan tidspunkt än slutet av november för att bättre kunna njuta klimatet. Tidigt i april eller sent i september, kanske in i oktober, tror jag vore perfekt.

Löpning utan Nyårslöfte

Jag avger aldrig några nyårslöften!

Jag vet egentligen inte helt säkert varför, men brukar skylla på att det är en princip. Antagligen är det för jag hatar att bryta löften, och om man upprymd av stunden, får för sig att lova en massa som man inte vill, eller kan, hålla blir det besvärligt. Lättja och rädsla avhåller mig alltså.

Men i år har jag hittills betett mig som om jag avgett värsta löftena. Sedan i går har jag helt gått tillbaka till LCHF, inte druckit något alkoholhaltigt och var till och med ute och sprang nästan fem kilometer i går, och planerar springa mer än fem på torsdag.

Det är faktiskt rätt kul och motiverande att motionera med ny teknik. Har tidigare testat Run.GPS, en mobilapp som via GPS håller koll och skickar statistik till en site. Dock är både appen och siten ganska rörig, så jag satte mig och letade efter alternativ. RunKeeper avgick med segern bland de jag kollade upp. Har nu sprungit första rundan med RunKeeper som hjälpmedel. Både app och site är trevliga och väldesignade både för utseende och användarvänlighet.

Jag nästan längtar till torsdag då jag planerar få in nästa batch RunKeeper statistik.... och detta trots att löprundan igår egentligen var vidrig. Jag hade lagt upp en rutt och var beslutsam att följa den oavsett snömängd, halkrisk, etc. Efter en dryg kilometer skulle jag ta mig, via en liten gångstig, över ett öppet fält. Stigen var inte skottad och skaren bar inte helt. Dock var det inte så långt, så lite kämpande gjorde att jag inte helt tappade tempot. Men efter tre kilometer började eländet på allvar. Nu var det en dryg kilometer cykelväg som var i samma skick som gångstigen, fast helt utan belysning. Emellanåt hittade jag den tilltrampad sektionen av stigen ... inte lika tungt att springa, men totalt livsfarligt, då det frusit efter folk klampat runt i blötsnön, knagligt, stenhårt och halt. Stukningsrisken var exponentiell i förhållande till steglängden!

Väl hemma igen, med målet om max sex minuter per kilometer tempo väl överskridet, kändes det trots det ganska bra. Vi får väl se hur länge det håller i sig att jag kommer ut tre till fyra gånger i veckan ... jag har som sagts inte avgett något löfte ^^ !

Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två

Nedan följer andra dagens reseskildring från vår Barcelona-tripp den nittonde till tjugoandra november. Första delen kan ni hitta här: Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett.
______________________________________________

Efter en härlig ankomstdag vaknade vi på Lördagen till en gråmulen himmel och lite småregn. Kvällen innan hade vi planerat en tur upp på Montjuïc, en liten topp i Barcelona på vilken det ligger bland annat en fin park, några museer och konsthallar. Nere från hamnen går det en linbana, Transbordador Aeri del Port, upp på berget. Vi bestämde att avvakta vädret lite och, istället för att ta linbanan, promenera genom stan bort till baksidan av berget, från vilken en bergbana, som är del av tunnelbanesystemet (Metron) också kan ta en upp till Parc de Montjuïc.

På vägen mellanlandade vi i en stor Desigual-butik där jag bland alla underbart färgsprakande damkappor och andra kläder som står ut, hittade en svart skjorta jag tyckte om :-) .

Efter några fler butiker, en fika, och några fler butiker, så kom vi ut på lite mindre befolkade gator som var tacknämligt fria från klädbutiker och närmade oss Metro-stationen, Paral·lel, som vi siktat in oss på. Regnet hade helt avtaget och solen tittade emellanåt fram genom det uppsprickande molntäcket.

Väl uppe på berget promenerade vi i en slumpmässigt vald riktning och passerade Fundació Joan Miró - Ett Miró museum / konsthall som verkar trevligt, men då vi var hungriga efter allt promenerande gick vi inte in, utan svängde strax efter museet ned i parken. Den var otroligt vacker, men då vädret inte visade sig inte från sin bästa sida och hungern blev allt mer påtaglig stannade vi till på närmsta matetablissemang. Stilen var sydspansk eller till och med kanske mexikansk i mina otränade ögon. Det låg inne i den delen av parken vi befann oss i och såg ganska stängt ut. Men vi välkomnades, som enda gäster, in i bistrodelen då de i den stora festsalen verkade förbereda en större middag. Inspirerade av föregående kvälls dinerande med Cris, beställde vi in några enklare Tappas och varsitt glas cava. Som överallt annars smakade det ypperligt även om servitören, kocken och föreståndarinnan hade hela sin fokus på festförberedelserna. Det verkar, i Barcelona, vara en självklarhet att man snabbt och enkelt slänger ihop en fem-sex smårätter, varav tre-fyra varma, så där i förbigående och ändå får det att bara vara så gott :-) .

Tina framför Lunchställets Port (lägg märke till apelsinerna i trädet tv ... i November!)

Mätta och belåtna gav vi oss ut i snålblåsten igen, men kände att vi var för dåligt pålästa om Montjuïc, och att det var för stort att bara vandra runt på måfå. Vi beslutade oss således för att göra det vi från början gav oss ut för. Få utsikten över Barcelona från linbanan. Vi promenerade tillbaks förbi stationen och efter en förfrågan hittade vi så småningom ned till den plats där linbanan kom upp på berget. Väl där ställde vi oss och njöt utsikten över stan, och kom lite småsnålt fram till att den inte skulle bli bättre från linbanan som såg skraltig ut och sköttes av snorkig personal. Vi bestämde oss för att på egna ben ta oss ned från berget via de slingrande stigarna istället.
Nästa gång jag kommer till Barcelona skall jag definitivt lägga minst en heldag på Montjuïc, och verkligen se det som berget har att erbjuda. Man kan till exempel ta en sittlift ända upp till toppen där det lär finnas någon form av nöjesfält. Det finns massor av museer och vi såg bara en bråkdel av parken och utsidan av den olympiska simanläggningen. Men vi kände oss för tillfället nöjda och påbörjade vår nedstigning.

Det var inte så långt innan vi via stigarna och någon lekplats nådde ned till gatunivå. Kontrasten till de lyxiga hotellen, de fina men turistiska museerna och de vräkiga villorna, bokstavligen skrek till oss i form av trånga gator där putsen börjat falla av i tjocka sjok. Längs gatorna stod slitna och lättklädda damer och frös i snålblåsten medan deras manliga "vänner" glodde surmulet på oss. Jag misstänker jag fått en annan typ av uppmärksamhet om jag gått där ensam istället. Dock undrar jag, om jag nu skulle velat det, verkligen vågat. Vi passerade in i trånga gränder där de människor som rörde sig uteslutande var av arabiskt utseende. Att det var de arabiska kvarteren bekräftades av att butiksskyltarna var på arabiska. Små kaféer trängdes med halal-köttbutiker och kamera-/tv-/elektronikbutiker. Vi kände oss uttittade av alla vi passerade, och inte så lite lättade när vi så småningom kom ut på de fortfarande ganska ruffiga, men något större, gatorna och fick syn på en spansk mamma med några barn samt en turist släpandes på en resväska. Återigen hade Barcelona bjudit på en ny upplevelse :-) .

Medan vi rörde oss tillbaks mot lägenheten gjorde vi självklart några lovar inne i stan och upp via Plaza de Cataluña, ovanför vilket de riktigt fina butikerna ligger. Återigen överraskade jag både mig själv och min käresta med att handla ett par skor trots att det inte var så många år sedan jag sist köpte ett par :-) .

Men mestadels kollade jag in ljudanläggningarna i alla de små klädbutiker som uteslutande hade kvinnokläder vi passerade in och ut ur. Vinnaren av tävlingen "Bäst ljud av Barcelonas mindre kvinnoklädesaffärer" gick oväntat till en liten outletbutik vid namn Espacio de Creadores på Carrer Comptal. De hade en osannolik blandning av olika högtalare, varav Bose, Dali och B&W utmärkte sig. Trots blandningen av visserligen bra, men olika begagnade högtalare, hade de lyckats placera varje element helt rätt och ljudbilden var perfekt oavsett var i butiken man befann sig. Trevligt med någon som bryr sig (eller har haft tur?) och kan göra även en ointresserad mans upplevelse av butiken något angenämare! :-)

Vi hade tidigare talat om att försöka klämma in ett besök på Picassomuseet under dagen, men trodde det skulle vara för sent då klockan redan passerat fem när vi kommit tillbaks till lägenheten. Men icke, lite googlande visade att medelhavsvanorna med sena kvällar även gäller i november. Museet hade öppet till åtta den kvällen, så vi hann med en kortare paus innan vi bytte om och gav oss ut igen med både kulturell och kulinarisk spisning i sikte. Eftersom vi inte var där förrän halv sju trodde vi att det bara skulle vara att kliva in, men icke. Vi fick stå i kö i tjugo minuter för att komma in. Den fasta utställningen går igenom Picassos liv i kronologisk ordning och har många intressanta verk. Den utställning som också fanns då vi var där var av Degas och speglade hur han arbetat parallellt och tillsammans med Picasso. Hur de ofta gjorde verk av samma motiv. Riktigt bra den också.

Efter museet gav vi oss vidare ned längs Carrer de Montcada med Cal Pep i sikte. Cal Pep är en känd tappasrestaurang som är omnämd i de flesta guidböcker och som också Cris talat varmt om. Dessvärre visade restaurangen sig vara stängd. Den är tydligen så populär att de bara har öppet ett par timmar runt lunch på vardagarna och lördag, samt ett par timmar varje vardagskväll. Det var dock inget större problem eftersom Born kryllar av bra ställen att äta på. Vi hamnade denna kväll på La Llavor dels Orígens som har en hård ekologisk profil. Varje rätt är dessutom från en specifik region och har i menyn en trevlig beskrivning. Det samma gäller vinerna. Allt har en ursprungsbeskrivning. De rätter vi åt var utsökta och personalen trevlig. Vi rekommenderar ett besök, och även ett besök på deras hemsida som även har recept på rätterna i menyn och filmer på hur maten tillagas.

Kartbilden är inte helt sann. Vi gick mer på känsla dag två, så den visar bara en uppskattning av hur vår väg såg ut!

______________________________________
Den sista Barcelonadagen skildras snart i en Ordflod nära dig

Nu är inlägget äntligen publicerat: 
Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas 

Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett

För lääänge sedan utlovade jag en reseskildring över vår Barcelonaresa som gick av stapeln den nittonde till tjugoandra november ... nu först kommer den ... bättre sent än aldrig?!?
________________________________________________
Efter att ha plitat en stund på detta inlägg märkte jag hur mycket jag längtar dit igen ... och hur lång denna reseskildring kommer att bli om jag skall få med allt det underbara vi upplevde. I detta inlägg får ni därför nöja er med dag ett, av tre dagars Barcelona-kärlek.
________________________________________________
Mina "goa" svärföräldrar skulle vara barvakter (fast det verkade som om det varit tjuvar i baren likväl ... kunde inte låta bli att ta tillvara denna freudianska(?) felstavning ... barnvakter skall det givetvis vara) för Vincent och Kusin-vitamin när vi var borta. Tidigt(!) på fredagsmorgonen väckte vi således svärfar och han skjutsade oss till Svågertorp för vidare transport med tåg till Kastrup (CPH) där vi skulle med en SpainAir flygning bokad via SAS. Väl där trillade vi genast över en självincheckingsmojt och hade snabbt taggat väskorna och fått boardingkort. Efter det ställde vi oss efter en stunds letande efter bagagedroppen i incheckningskön och svor över att man var tvungen att köa för att lämna in bagaget ... i synnerhet då de flesta i kön, som faktiskt inte var så farligt lång, inte verkade ha checkat in i automaten och det därför tog lång tid. Norwegian, som vi båda flygigt mycket med den sista tiden har samma system, men de tvingar oss budgetresenärer att själva checka in först så då går köandet betydligt fortare. Väl framme var jag precis på väg att kommentera systemet, men den trevliga kvinnan bakom disken förekom mig genom att kommenterar att vi ju redan var incheckade och att vi faktiskt bara kunnan droppa av vårt bagage vid en annan disk. Först då fick vi syn på den gigantiskt stora skylt som skrek ut "SAS Bagage Drop", och helt plötsligt kände man sig precis så där dum som man förtjänar. Det enda som underlättade situationen något var att jag i varje fall inte hunnit gnälla över att vi varit tvungna att köa tillsammans med de som inte själva checkat in!

Säkerhetskontrollen kom vi igenom ovanligt smidigt och efter någon timmes reselektyrshopping, gloende på stängda eller öppnande butiker, en kaffe med obligatorisk SMS i syfte att väcka avundsjuka och allt annat som hör flygplatsväntandet till, satt vi snart på det lyftande planet. Årets första snö hade fallit på vingarna som behövde spolas vilket fördröjde starten något, men på det hela taget så var ditfärden förnämligt bekymmersfri och vi landade i på BCN, endast ca 20 minuter försenade, strax innan halv elva på förmiddagen.

Förväntansfull över resan till en stad jag aldrig tidigare varit i, hade jag skrivit ut en hel hög färgkartor från Google Maps, bland annat tre över hur en bilresa från BCN till vår lägenhet med fördel kunde företagas. Denna visade sig komma väl till pass när taxichauffören som inte talade någon engelska bara ryckte på axlarna och såg frågande ut när vi visade adressen, . När han fick utskriften sken han upp och började babbla på katalanska. Jag svarade, trots att jag inte förstod ett smack, i positiva ordlag på engelska. Ungefär samma procedur upprepades när vi närmade oss och han kollade in en mer inzoomad utskrift av målet han också fått. Det visade sig att lägenheten låg mitt inne bland de gamla gränder där man inte kunde ta sig fram med bil på ett enkelt sätt. Denna gång verkade vi dock, trots de olika språken, förstå varandra bättre och vi blev efter överenskommelse avsläppta vid Grand Hotel Central på Via Laietana, det närmsta han enkelt kunde komma på en större gata.

Här åkte den ytterligare mer förstorade utskrift jag gjort fram och vi såg att vi skulle promenera något kvarter. Det visade sig dock att skalan var så hög att vi missbedömde och flera gånger sprang fram och tillbaka förbi den lite skumma gränd vid namn, Carrer de Massanet, där ingången till lägenheten vi skulle hyra ligger.

Gränden var så trång att man med åt sidorna utsträckta armar bara behövde ta ett par steg åt sidan för att kunna vidröra husväggarna på varje sida. Porten vi till slut kom fram till att det borde vara såg mest ut som en riktigt gammal (tidigt 1800 tal?) gårdsport, och de människor som rörde sig i grändens bortre ände så inte så välbärgade och ganska så ruffiga ut. Min vän Cris hade dock rekommenderat området som perfekt läge och inte så "dodgy" (hennes uttryck) som vissa andra, till exempel det hon själv bor i, så särskilt oroliga var vi väl egentligen inte. Men trots det gick tankarna mot att vi stod som typiska turister med varsin resväska och bara skrek efter att bli rånade. Dessa avbröts dock plötsligt av en glad kvinnoröst som på bra engelska ropade från en balkong. Det visade sig vara Saskia, den tjej jag mailat med om lägenheten och hon bad oss stanna medan hon kom ned och öppnade för oss. Det kändes som en mindre evighet innan vi hörde låset klicka till och den stora porten svängde upp. Anledningen till att det tagit så lång tid var alla lås. Vi fick noggranna förmaningar om att porten alltid skulle hållas låst, liksom ytterdörren på deras privata gård som porten ledde in till ... vidare rekommenderade hon att vi skulle låsa lägenhetsdörren. När vi sedan ställt från oss bagaget, som vi skulle lämna tills lägenheten var färdigstädad, fick vi uppmaningen att lämna pass och andra värdesaker för att det var så mycket ficktjuvar. Men vi hade tidigare blivit varnade av Cris, så vi blev trots allt inte särskilt uppskrämda. Tjejen var trevlig och förslog lite olika bra lunchställen, och vi gav oss ut på vår första upptäcktsfärd i en ny spännande stad!

Det visade sig att första dagen var mina Google Maps utskrifter ovärderliga för att lokalisera sig i Born's trånga gränder. Det är en oerhört genuin och mysig stadsdel, men innan man börjar få pejling så kan vimlet av gränder kännas förvirrande.

 På vår första tur kände vi oss dock ganska turistiska och bestämde oss för att ta oss närmsta vägen till La Rambla - det stora turiststråket i Barcelona. Bara något kvarter i den riktningen passerade vi "Catedral de Barcelona" och bestämde oss för att se insidan. Jag hade aldrig tidigare varit i en Katolsk kyrka och än mindre i en katedral. Byggnaden var imponerande, men framförallt var det kul att studera alla små katalanska tanter som besökte den. Tina som har bra koll på klädstorlekar verkade lite förvånad över att tjejerna inte var kortare än de var i Barcelona. Men jag konstaterade ganska snabbt att om man säljer tantkläder så var det inte så konstigt att ett "Small" klädesplagg verkligen är litet i Spanien. Jag tror inte jag under hela resan såg en inhemsk tant som nådde mig till bröstet i höjd. I vilket fall som helst, så var den i katedralen väldigt, i mina ögon, traditionellt katolskt imponerande interiören, uppiffad med elektriska levandeljusimitationsmaskiner vid varje helgons alkov. Istället för att lägga en peng i en sparbössa och tända ett ljus ploppade man in ett mynt i en automat och ett ljus tändes. Cris förklarade sedan, med viss självironi, att det varit så väldigt länge och att de berodde på att spanjorer var kleptomaner så om de har riktiga ljus stjäls de bara . I vilket fall som helst var Catedral de Barcelona val värt ett besök om man vill se en riktig fungerande katolsk katedral i fullt bruk.

Så småningom letade vi, via Carrer dels Boters, en affärsgata med en massa krimskrams- och klädbutiker av vilka vi obönhörligen mellanlandade i några (faktiskt bara ett fåtal ... puh!), oss ut till övre delen av La Rambla. För första gången sedan vi anlände, insåg vi att Barcelona är ett stort turistmål. Vi var där helt off-season, men medan vi spatserade hela stråket ned mot hamnen hörde vi mer svenska, danska, holländska, engelska och andra språk än katalanska och spanska. Trots det var stämningen ganska mysig och Tivolilik med alla gatuartister och konstnärer. Väl nere vid hamnområdet började vi kännas oss hungriga och tog oss, via "Rambla del Mar", en lång gångbro, ut till en inte särskilt pittoresk, utan mer modern stor restaurang i köpcentret "Maremagnum". Tappasen (mest sea-food) och cavan vi avnjöt var dock utsökta, om än, skulle det senare på kvällen visa sig, inte särskilt billiga.

Mätta, belåtna och lite lätt glada av cavan vi delat, bestämde vi oss för att hitta något mer genuint ställe att dricka kaffe på. Via några klädbutiker tog vi oss ut på andra sidan köpcentret och in mot stan igen. Där hittade vi ett oerhört mysigt hål i väggen vid namn Pisa Morena, som kändes "på riktigt". Trots den modesta värmen (tolv till fjorton grader) tog vi med kaffet ut på det lilla torgets uteservering. Härligt att i slutet av november, i relativt lätta kläder kunna sitta ute. Inte heller en svensk, dansk eller holländsk röst hördes så helt plötsligt började jag få det jag kommit för. En ny upplevelse!

Vi letade oss hemåt genom Borns snåriga gränder och provianterade i den stora fina saluhallen "Mercat Santa Caterina" som visade sig ligga precis bakom vår lägenhet. Jämfört med Sverige var en del saker väldigt dyra, medan andra riktigt billiga i förhållande till kvaliteten. Vi fick sedan förklarat att det var en av de finare matmarknaderna och således lite dyrare. Om man vill besöka en genuin trevlig Mercat med väldigt hög kvalitet där man inte behöver slå sig fram (som man får göra på till exempel den lite ruffigare matmarknaden vid La Boqueria på La Rambla) så ta er till Mercat Santa Caterina!

Väl tillbaka i vår lägenheten, efter att ha låst upp, och efter förbipassage åter låst, alla dörrarna, insåg vi att den verkade vara inredd i en riktigt gammal byggnads lagerlokal. Det var otroligt högt i tak och de hade byggt ett litet badrum som ett rum i rummet och gjort sovloft ovanpå. Pentry, matplats, en soffa och dubbelsäng var inklämt på "bottenplan". Om man, som vi, vill bo enkelt och relativt billigt mitt i Barcelona har jag svårt att tänka mig att man kan hitta något mycket bättre. Läget är rent fantastiskt, mitt i Born, med ett par minuters gångavstånd till väldigt mycket. Området kryllar av kvarterspubar och restauranger som känns riktigt genuina. Trots det finns sevärdheter och små souvenirställen, etc överallt. Lite som gamla stan i Stockholm, om man tar bort hälften av turistskiten och ersätter det med "äkta" ibland lite ruffiga ställen och småaffärer. I de flesta gränder finns också några finare butiker insprängda. En riktigt intressant blandning!

Vi hade till kvällen bestämt "träff" med Cris och hennes svenska pojkvän och dito svärföräldrar för att gå ut och äta tappas på riktigt! När vi i en port tog skydd för en kraftig regnskur träffade vi på hela sällskapet. Medan vi hoppandes mellan vattenpölarna tillsammans tog oss nedför gatan "Carrer de Montcada", en av Barcelonas bäst bevarade i gotisk stil, mot restaurangen, El Xampanyet, förklarade Cris vilken otur vi hade. Det var första gången på evigheter det regnat, och veckan innan hade de haft över 20 grader varmt. När vi närmade oss de immiga rutorna till det lilla stället var Cris lite förvånad över att gatan inte var full med ätande människor. Regnet hade dock skrämt alla inomhus och lokalen var knökfull. Om jag och Tina kommit dit själva hade vi nog konstaterat att det inte var en chans att vi skulle få plats utan gått vidare. Men folkmängden skrämde inte lilla späda Cris som resolut armbågade sig in genom vimlet tills hon fann en halv kvadratmeter obefolkad golvyta inklämd mellan toaletten och köket. Där placerade vi oss och avnjöt några av ställets goda tappas, nedsköljda med ställets hemmabryggda cava. Den typ av "lyx-sea-food-tappas" vi tidigare på dagen fördragit ratas av Cris som istället beställde in del mer traditionella enkla rätter och dels ställets specialiteter. Mest imponerad var jag dock av att servitörerna lyckades hålla reda på vad för fat de gett till vilka människor när de trängde sig fram och kvickt distribuerade delikatesserna.

Efter att ha tagit udden av den värsta hungern tog vi sedan en ganska lång promenad till Barceloneta, där vi trillade in på en annan riktigt genuin tapasbar, El Vaso de Oro. En äkta kvarterskrog där stammisgubbarna hade sina egna ölkrus på hyllor över den extremt långa baren. Vi lyckade tränga oss in och få plats att hänga vid ett hörn på just denna och beställde in flera goda specialiteter. I synnerhet deras peppers var fantastiska, men också anjovisen gick ned med en stor klunk öl :-) Nu började man inse hur socialt och faktiskt trevligt det var att äta på detta sätt, trängandes med en massa främlingar, ropandes och hojtandes. Visst att sitta till bords under mer ordnade former ger en annan, mer ingående, typ av konversation, men detta var riktigt befriande och kul samtidigt som det var fantastiskt gott.

Det sista stället som Cris skulle ta oss till skulle enligt utsago vara helt annorlunda och riktigt kitschigt. Tyvärr var det stängt och något trötta i benen trillade vi in på ett riktigt ruffigt ställe i Barceloneta jag inte minns namnet på. Bara ett fåtal hamnbusar hängde vid några spelautomater i den annars tomma, skitiga, lokalen. Jag skulle aldrig ens fundera på att beställa mat av den flottiga bartendern. Hans förkläde såg ut som om det glömts bort vid förra årets årliga tvätt. Skäggstubben var solid och matchade det stripiga flottiga håret och det fåtal gulbruna tänder han hade kvar. Detta avskräckte dock inte Cris som började chattra om vissa saker på Tapas-menyn med honom. Jag tror han skämtade när han sa att han inte visste vad vissa rätter vad för något utan brukade säga att de var slut, men riktigt säker är jag inte. Här beställde vi in sniglar och musslor i olika former, och till min stora förvåning var allt färskt, nylagat och smakade riktigt bra. Det verkar fanemig som varenda håla till bar i Barcelona har riktigt bra tappas! Så mitt råd är att varken låta sig avskräckas (snarare uppmuntras) av folkfyllda småställen. Mycket folk verkar vara en garanti för att de har en eller flera specialiteter som uppskattas. Inte heller skall man vara rädd för att äta barmaten på skumma ruffiga ställen, även om de är folktomma.

De två första ställena "El Xampanyet" och "El Vaso de Oro" var riktiga upplevelser, både kulinariskt och socialt och rekommenderas varmt. Det sista stället, trots att maten var förvånansvärt bra i förhållande till förväntningarna, kan jag dock inte rekommendera ... hade vi inte varit i katalansktalande sällskap hade vi nog inte vågat slå oss ned där över huvud taget. Men det var också en upplevelse :-)

Kvällen avslutades sedan för vår del på en av de häftigaste cocktailbarer jag varit på. Baren som ligger på Carrer del Rec, var helt omärkt, men så småningom kom vi fram till att det hette Gimlet (Carrer del Rec, 24, Barcelona, Spanien). Framsidan såg ut som en gammal affärslokal. Skulle ha kunna varit en liten frukt och grönsaksaffär som lagts ned några år tidigare. En anonymt vitmålad fasad med fördragna gardiner för ett skyltfönster. Anonym skylt över ingången. Väl inne fylldes största delen av den lilla lokalen av en stor halv-oval-formad bar bakom vilken två bartenders jobbade fokuserat med att blanda drinkar i högt tempo. Trots det tog de sig den tid som behövdes för att försäkra sig om att varje kund fick beställa precis det de ville ha utan att stressa. De hade stenkoll på vems tur det var att beställa och man kände man fick riktigt bra service. Det fanns inga menyer, utan antingen fick man på förhand veta vad man ville ha, eller av bartendern få något rekommenderat utifrån beskrivningen av sin egen smak. Lugn jazz satte stämningen på plats. Kanske den perfekta baren?!?

________________________________________________
Våra resterande dagar i Barcelona kommer redogöras för i en Ordflod nära dig inom en snar framtid ;-)


... så snar var kanske inte framtiden men nu är den här: 
Klicka för att läsa vidare om Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två!