Rick Perry for President?

Mia Magnusson gjorde i ett, tyvärr ej publikt, Google+ inlägg mig uppmärksam på Rick Perry's senaste uttalande valkampanjen i form av en liten film upplagd på YouTube.

Egentligen uppmuntrar jag er INTE att titta på den för det är skit, och då menar jag den sämsta sortens skrämmande fundamentalistisk skit, uppviglande religiös propaganda, i och för sig presenterad på ett mer sansat sätt än de fundamentalistiska muslimska ayatollornas kallelser till Jihad, men likväl, eller kanske tack vare det, lika, om inte mer, skrämmande.

I denna korta film hinner Perry båda med att uttrycka att han känner att Amerika håller på att raseras därför att soldater numera öppet får uttrycka sin homosexualitet samt försöka framställa Obama som den som startat krig mot religionen (underförstått den enda religion Perry erkänner, kristendomen) och att han bara vill slå tillbaks.

Jag hade nog mest funnit det hela skrattretande om han inte varit presidentkandidat i ett USA där den kristna konservativa högern faktiskt är stark med mycket kapital bakom.

Jag förslår därför att ni alla går in på YouTube och ger tumme ner för Perry's film, samt även flaggar den som olämplig!

Rick Perry for President?

Nej, det får vi verkligen INTE hoppas!

Övervakning som dödar

Jag har skrivit om detta tidigare. Senast i inlägget Konsten att övervaka sönder en demokrati. I dag får medias vinkling av det som händer i Syrien tjäna som avskräckande exempel på de risker jag försöker lyfta fram.

Om vi inte tar vårt ansvar och ser riskerna med att ständigt vara övervakade, om vi låter den ökande övervakning av oss bli slentrian, om vi inte värnar om vår personliga integritet och frihet utan likgiltigt accepterar att företag och myndigheter i allt högre utsträckning, oinskränkt tillåts bedriva övervakning av enskilda individer tror jag att detta för eller senare kan resultera i missbruk. Missbruk som i värsta fall kan leda till förföljelse och mord av oliktänkande. Alla medier rapporterar idag om det stora antalet dödsoffer i striderna mellan rebeller och militär i Syrien. En del av dessa lyfter också fram vinklingen att av Ericsson utvecklad och såld teknik, i kombination med att alla som som köper mobilkort i Syrien måste legitimera sig, kan ha möjliggjort förföljelse och att oliktänkande kan ha lokaliserats och avrättats. 

Jag är inte emot tekniken i sig. Det är fantastiskt med positioneringstjänster. Även om man kanske kan ha vissa moraliskt grundade åsikter om det är jag inte ens särskilt kritisk mot att Ericsson sålt systemen till Syrien för flera år sedan. De gjorde det helt i linje med gällande regler och rekommendationer och i syfte att tjäna pengar på en fri marknad. Dock är det skedda i Syrien ett utmärkt exempel på hur all teknik och övervakning kan användas i moraliskt vidriga syften.

I Sverige inte bara tillåter vi med FRA lagar och på andra sätt att en infrastruktur för att övervaka enskilda individer byggs upp. Vi protestera inte över att Apple, Google, många (alla?) mobiloperatörer konstant och ständigt övervakar vår fysiska position och det mesta av allt vi söker efter eller surfar till kartläggs med hjälp av cookies och inbäddade javascript. Information om våra vanor och intressen är marknadsekonomins gyllende handelsvara. Men återigen är inte tekniken i sig, eller företagens vinstambitioner problemet här. Problemet är att vi, mig själv inklusive, likgiltigt accepterar det som ett faktum och inte längre ser risken med att vi som individer låter oss bli totalt kartlagda.

Vi kan inte, och jag vill inte, stoppa teknikutvecklingen. Men vi måste, och jag försöker, värna om vår integritet och personliga frihet. Låt det som rapporteras från Syrien idag tjäna som ett dyrköpt och sorgligt exempel på var vi skulle kunna sluta annars.

--
Källor:
DN: http://www.dn.se/ekonomi/ericsson-fortsatter-som-vanligt-i-syrien
SVT: http://Svt.se/2.22584/1.2615769/business_as_usual_for_ericsson_i_syrien
CS: http://www.idg.se/2.1085/1.417924/avslojade-spionkod-i-telefoner--nu-ska-han-tystas

Konsten att rubriksätta

Hej bloggen! Det var ett tag sedan vi sågs, men det kan vi eventuellt diskutera mer om i ett senare inlägg!

Det som fick igång skrivlusten denna gång var ett G+ inlägg (tyvärr ej publikt) av Mattias Davidsson där han kommenterar denna artikel av Kairos Future:
"Var tredje elev vill inte ha mer IT i skolan".

I korthet går artikeln ut på att skolledningen vill att IT skall användas mer i undervisningen medan elever och lärare inte är lika entusiastiska.

MEN VA FAN?!? - Rubriken på detta inlägg kunde lika gärna varit "Konsten att (miss)tolka statistik".

Om man läser rapporten artikeln refererar till ((http://www.kairosfuture.com/sites/default/files/publications/Itiskolan.pdf) (också framtagen av Kairos Future) så ser man genomgående, men tydligast i diagrammen på sida 7 att bland lärare, elever och föräldrar är det mindre än 8% som vill ha mindre grad av IT-verktyg i undervisningen. Rapporten visar också att av eleverna, som rubriken omtalar, är det 92% som tycker att IT användningen är lagom eller bör utökas! 66% av eleverna uttalar att de vill ha mer IT-stöd i undervisningen.

Visst, att 66% av eleverna vill ha mer stöd, kan givetvis generera en rubrik som påpekar att en tredjedel INTE vill ha mer IT stöd. Men det är ju ganska uppenbart att man medvetet valt, både i rapport och artikel, att få detta att låta som om elever är negativa till IT (eller åtminstone utökat IT-stöd).

Min erfarenhet är att människan är i grunden har ett motstånd mot förändring. Man söker trygghet i det man har och vet hur det fungerar. Jag tror alla som bytt jobb, skola eller bara flyttat har haft lite, inte bara förväntansfulla, fjärliar i magen oavsett hur mycket bättre det man är på väg emot verkar. Man vet ju vad man har, men kan inte vara säker på vad man får.

Min tolkning måste således istället bli att det är fantastiskt många (92%) som är positiva till IT stödet som finns och att skolan på ledningsnivå satsar på att föra in utökat IT-stöd, och min rubriksättning hade varit: Överväldigande stöd bland elever för IT satsningen i Skolan !!!

De, Dom & Dem

Aaaaarghh!!!

Nu har jag bitit mig I tungan, och läppen, och kinden, och i hela ansiktet, känns det som. Bitit mig för att hålla käft. Bitit för att hålla käft och inte bli den där besserwissern. Men nu är det nog!

Det kanske vanligaste felet jag ser i skrift (oftast i naiva kommentarer till bloggar ... inte i min blogg dock ... här är alla som kommenterar så duktiga och felfria så ;-) ) är att människor helt felaktigt använder "DEM" istället för "DE". Om inte talspråkets "DOM" hade funnits hade det varit helt obegripligt, men nu blir det oftast pinsamt tydligt varför. Personen formulerar meningen och kommer på att "DOM" är ju inte fint att skriva. För att få mer trovärdighet och verka mer bildad än man uppenbarligen är, skrivs således per automatik "DEM" istället. Resultatet blir bara att ännu mer trovärdighet tappas och att jag (undermedvetet) tänker, kan personen inte ens skilja på "DE" och "DEM" men ändå försöker vara fin i kanten så är nog inte själva innehållet i kommentaren särskilt trovärdig heller.

Språket utvecklas hela tiden och i min mening är det något positivt. Talspråk blir accepterat in i finrummet och blir över tid accepterat i skrift. Det är precis som det skall. Men felaktig användning av språket är ett ofog. I synnerhet när det är tydligt att man försöker skriva "fint" och undvika talspråk i skriften och då istället gör fel!

Poängen, och det jag måste få ur mig, är: 

---

"DEM" är inte samma sak som talspråkets "DOM"!!!
Om du som skribent inte klarar av att skilja på "DE" och "DEM" så använd för fan talspråk istället. Skriv "DOM" där du skulle sagt "DOM" skriv INTE per automatik "DEM"!!!

---

Nu till varför det är så fel.

"DE" är subjektsform, det vill säga det syftar direkt på de som utför eller varit med om något. Förenklat skulle man kunna kalla dem huvudpersonerna i en mening. Andra exempel på subjektsformer är "JAG", "DU", "HAN", "HON" och "VI".

"DEM" är objektsform, det vill säga de som till exempel en handling utförs för eller på. Förenklat skulle man kunna kalla dem mottagare. Andra exempel på objektsformer är "MIG", "DIG", "HONOM", "HENNE" och "OSS".

Att ersätta "DE" med "DEM" är alltså helt felaktigt och om det inte blivit så uppenbart fel riskerar det, i och med att orden syftar till olika roller, ändra betydelsen i meningar där de används felaktigt.

Ett enkelt sätt att bestämma sig för vilket av "DE" och "DEM" som skall användas skulle kunna vara att pröva meningen med "VI" och "OSS" istället. Det tror jag aldrig jag sett någon skriva fel på.

---

Talspråk: Dom fick en lektion!

Testa nu med VI/OSS. Heter det "Oss fick en lektion!" 
eller "Vi fick en lektion!" ?

Just det! "Dem fick en lektion!" är precis lika FEL 
som "Oss fick en lektion!"  !!!

Alltså: DE fick en lektion!

---

Talspråk: Han sprang ifrån dom!

Testa nu med VI/OSS. Heter det "Han sprang ifrån oss" ! 
eller "Han sprang ifrån vi!" ?

Just det! "Han sprang ifrån de!"  är precis lika FEL 
som "Han sprang ifrån vi!"  !!!

Alltså: Han sprang ifrån DEM!

---

Om detta fortfarande är för svårt, så tycker jag verkligen det är bättre att hålla sig till talspråket och skriva "DOM" istället! Då hycklar man inte! Det är, i min meningen, inget fel med att genomgående skriva "dom", men jag inte bara tycker det är fel, utan det ÄR fel,  att skriva "dem" där det borde vara "de"! 

Att inte låta sig skrämmas till tystnad

Läste idag en artikel i DN som tar upp vikten med att för ett fortsatt demokratiskt samhälle våga uttrycka sina åsikter, även om terrordåd försöker skrämma oss till tystnad.


"Det öppna samhället kommer aldrig att kunna skydda sig helt från terrorister. Oavsett om hotet kommer från organiserade grupper eller ensamma galningar vet vi att de någon gång hittar ett hål i säkerhetsnätet.

[...]

Ändå kan vi besegra dem. Vi gör det varje dag. Varje gång vi uttrycker vår åsikt, organiserar ett möte, skriver ett brev till en politiker, röstar i ett val, skriver på en namnlista. Det är små segrar för öppenheten och demokratin. Men segrar likafullt."


Absolut hela artikeln är helt i linje med mina egna åsikter och värderingar, vilket inte är så konstigt då den uttrycker att vi skall värna om det viktigaste fundamentet i vårt samhälle, det fria ordet. Jag tror de flesta som har någon form av liberal ådra i sig håller med. 

Det är lätt att hålla med, men svårare att stå bakom och i verkligheten praktisera. Det kan vara svårt nog för många att ens gå och rösta, än svårare att i en debatt bland vänner stå på sig i egna åsikter om de går emot den dominerande rösten i samtalet. Jag har själv flera gånger, på fester eller i andra sociala sammanhang, bitit mig i läppen och inte kastat mig in i diskussionen om till exempel flyktingpolitik, trots att diskussionen varit full av fördomar och illa grundande "fakta", något som jag hatar. Det som hindrat mig har varit rädsla. Rädsla för att förstöra stämningen och kvällen. Rädsla för att gå emot gruppen.

Nu måste vi vara modiga och stå emot människor som använder sig av bomber maskingevär i diskussionen. I trygga Sverige känns det dock nästan lättare än att gå emot sin vänner, MEN det är likväl viktigt att vi gör det. För demokratins skull är det livsviktigt.


"Det verkliga hotet mot vårt demokratiska styrelseskick kommer inte från extremisterna och fanatikerna. Deras idéer saknar all intellektuell bäring; de vädjar till våra lägsta känslor och visar sig ständigt oförmögna att besvara en enda av tidens frågor.

Den stora faran är i stället apatin och tystnaden."


Artikelförfattaren i DN som trycker hårt på detta har (i varje fall i webbversionen) valt att vara anonym, vilket med tanke på artikelns innehåll kan tyckas märkligt. Artikeln handlar om att våga, men det ser ut som om artikelförfattaren inte vågar publicera sitt namn. Men jag tycker det är ok. Det fria ordet får vara anonymt. Det viktiga är att det hörs, och inte låter sig tystas av bomber och maskingevär. Om vi idag låter oss tystas av terrorism kan vi, på lång sikt, tvingas vi bli riktigt riktigt modiga. Lika modiga som Nelson Mandela i Sydafrika eller Liu Xiaobo i Kina.

Så var nu modiga. Gör er röst hörd. Visa er sympati för de drabbade och er avsky för det som skedde i Norge. Men stanna inte där. Fortsätt att värna om det fria ordet!

-- 
Källa:
DN: http://www.dn.se/ledare/var-inte-radda

Min reaktion på "Oslo attentaten"

Jag, liksom de flesta skandinaver (hoppas jag), känner avsky och fasa över dåden i Oslo i går. Jag tar å det starkaste avstånd. Jag känner medlidande. Men samtidigt är jag inte förlamad på samma sätt som jag var den elfte september tjugohundraett, eller vid nervgasattentatet i Tokyos tunnelbana några år innan.

Varför är jag inte det?

Det var precis som om när jag fick veta att det var en blond norrman som (högst troligen) hade begått dåden, gick någon sorts suck av lättnad genom mig. Jag kan fortfarande skämta. Min egen vardag känns fortfarande viktigare än lidandet i Norge. Så var det inte alls vid de två andra nämnda tillfällen.

Varför är det så?

Jag vet inte riktigt ännu, men jag misstänker att den förmodade avsaknaden av anspänning och uppsving i främlingsfientlighet ett terrordåd av detta slag, baserat i muslimsk fundamentalism hade givit, har har gett mig någon form av lugn. Det kunde ha varit så mycket värre, inte personligt, men politiskt, om dåden hade haft andra gärningsmän och andra motiv.

Jag känner mig nästan omänsklig. Omänsklig mot de drabbade och anhöriga. Men likväl känner jag någon form av lättnad!

-- 
Källor:
SvD: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-handelserna-i-norge-minut-for-minut_6342154.svd
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hogerextremt-manifest-sags-beskriva-attentaten
SDS: http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516334/Gripen-var-med-i-nazistiskt-forum.html

Charterliv

Fritiden börjar komma ikapp och skrivsuget blev plötsligt tillräckligt stort för att ta en paus i livsbatteriuppladdandet.

Efter en osedvanligt hektisk tid såg jag fram emot mina fyraveckorssemester något oerhört. Vår lilla familj hade bestämt att denna semester skulle vi INTE ha några stora projekt utan ta dagarna som de kom, hitta på de små sakerna och TA DET LUGNT!

Efter trevligt traditionellt midsommarfirande trillade första halva veckan således på med lite packande och mycket bokläsande och några småutflykter för att på torsdagen stiga upp mitt i natten och flyga till Gran Canaria för lite seriöst slappnade. :-)

De som känner mig vet att jag inte är någon stor fantast av charterresekonceptet, i synnerhet inte sommarvarianten.

Att i flera timmar frivilligt dela flygplan med skrikande ungar och flygovana turister för att åka till något uppbyggt komplex där alla är skandinaver och man inte omedelbart får någon känsla för landet man besöker. Att bli stekt av solen och i hög värme och luftfuktighet våndas, medan käcka reseledare i knastriga ljudanläggningar skriker glada tillrop till vattengymnastiserande tjocka tanter. Att inte ha något vettigt att hitta på. Att bada i klorfyllda bassänger trots att man bor så nära havet att man kan höra de stora saltdränkta vågorna krascha mot klipporna nedanför poolområdet.

Varför gör man sånt?

Jag tror att svaret är att man flyr från, eller åtminstone vill ta en paus från, sin vardag. Detta är något jag länge förkastat. Jag ville inte primärt åka från något. Jag har alltid velat åka TILL något. Att ha ett mål med resandet. Att uppleva nya saker, eller återuppleva de saker man uppskattar.

Jag har ändrat mig!

Ålder, ökat ansvar både genom föräldraskap och arbete, en ständigt uppbokad vardag, med mera, med mera, har fått mig på andra tankar. Fy fan vad skönt det var att bara sätta sig på ett flygplan och lämna hela karusellen en vecka. Fy fan vad skönt att inte ha några vettiga aktiviteter planerade på en hel vecka. Fy fan vad skönt att bara kunna slappa i skuggan med ett stort glas Sangria och en bra bok, medan Vincent roade sig och skaffade kompisar på Bamseklubben.

Vi valde bort de arrangerade utflykterna och spenderade själva en dag i en förvånansvärt bra Western Stad. Vi vandrade en eftermiddag in till närmsta stad och käkade där. Vi tog en kväll en taxi till Playa Ingles för att få lite stadsliv. I övrigt gjorde vi inte ett skit ... och jag uppskattade det!

Veckan rullade på med god mat och dryck samt långa dagar i skuggan med böcker och drinkar och jag kom tillbaka som en ny människa (om än en kanske lite smått alkoholiserad sådan ;-) ).

LÄNGE LEVE SOMMARCHARTER!

Konsten att övervaka sönder en demokrati

En nylig diskussion om övervakning på prinsessanadia's blogg [1] fick mig att vilja lyfta fram ett, för mig, kärt ämne igen.

Vi lever idag i ett samhälle som blir allt mer övervakat. Kameror sätts upp på gågator och andra offentliga platser i syfte att motverka våld och hjälpa till att ta fast gärningsmän. Lagar har, i syfte att motverka terrorism och droghandel, tillkommit som ger myndigheter och militär rätt att avlyssna vår elektronisk trafik utan misstanke om brott. De flesta större företag loggar frivilligt, eller på grund av lagar och börsregler, så mycket web, chat, mail och annan kommunikationstrafik de kan. Kameraövervakning, inte bara i syfte att avskräcka inbrott, utan också för att bevaka de anställda, blir allt vanligare i företag. Google och Apple monitorerar, med eller utan vår vetskap och medgivande, ständigt var vi är. Reklambanners och dolda javascript på i princip alla webbsidor vi besöker kartlägger våra surfvanor. Exemplen är många på att vi hela tiden är övervakade på något sätt, och trenden är att övervakningen konstant intensifieras. Oftast i brottsbekämpande eller kommersiella syften.

Vad är då problemet med detta?

Om man inte har något att dölja, borde det väl bara vara bra att bli övervakad? Det är mindre risk att jag blir utsatt för brott och större chans att en eventuell brottsling blir fångad och dömd.

Att mina surfvanor och intressen kartläggs, gynnar ju bara mig. Jag får ju riktade erbjudanden som faktiskt intresserar mig.

Om alla hela tiden vet var jag är, och jag vet var de är, blir jag ju inte bara mer trygg utan får också större möjlighet att fysiskt umgås med vänner som befinner sig i närheten.

Alla argument ovan är sådana som flitigt används av förespråkare för övervakning och av de som har kommersiella intressen av att vi alla övervakas, och visst de är inte ovidkommande. Oftast görs ju bevakningen i ett gott syfte och fyller ett ändamål. Jag tycker också det är bra om våldet minskas och att fler brottslingar blir dömda. Jag har inte bara förståelse för, utan håller också med om, att viss bevakning är nödvändig för att bedriva en verksamhet eller för att kunna ta tillvara sina intressen. Sett till enskilda fall där man vill sätta upp bevakning av någon form, ger det ofta mycket god mening.

MEN problemet är bara så mycket större och mer långtgående. Inte långsamt, utan med stormsteg, håller vi på att vänja befolkningen vid att konstant vara övervakad. Vi bygger upp en acceptans för att någon annan alltid, vid varje tidspunkt, vet var vi är, vad vi gör, och i princip också vad vi tänker, eller i varje fall hur vi kommunicerar det vi tänker. Men hjälp av FRA-lagen tillåter vi att en infrastruktur för centraliserad övervakning på laglig väg kan skapas.

Jag tror inte att detta för gemene man i dagsläget är något hot. Jag tror inte FRA har något intresse av att läsa Svenssons privata korrespondens, eller att Google har någon dold agenda utöver att tjäna pengar. Problemet är att folk slutar tänka på den konstanta övervakningen som en risk och istället bara likgiltigt accepterar den som ett faktum. Problemet är att vi möjliggör att en infrastruktur kan byggas upp. En infrastruktur som inte har någon moral eller etik i sig själv. En infrastruktur och allmän acceptans som i framtiden kan komma utnyttjas för helt andra syften än idag.

De tendenser i vårt svenska samhälle som blir allt tydligare, med SDs 5,7% av rösterna i riksdagsvalet [2], med en potentiell urholkning av yttrandefriheten [3], med dåligt politiskt tillrättalagda bloggar som hyser hat [4] i kombination med en befolkning som blir allt mer accepterande och/eller likgiltiga till övervakning och lagar som tillåter att vi skapar infrastruktur för att centralisera denna övervakning, skrämmer mig.

Trots detta inser jag att viss övervakning måste få finnas och fyller funktioner där värdet av övervakningen långt övergår alla risker den presenterar. Men det är, i min mening, av yttersta vikt att man informerar och ger människor möjlighet att göra aktiva val. Ett företag som loggar all mailtrafik, skall informera sina anställda om detta. De måste förklara syftet, exakt vad som loggas, hur länge det lagras, vem som kan komma att se datan, när och i vilka fall / under vilka omständigheter datan kommer att kunna granskas. Den anställde måste ha tillräckligt med information för att kunna göra ett val. Valet behöver inte vara enkelt, "Låt dig övervakas eller säg upp dig!", men det ger åtminstone en möjlighet och individen får ett visst mått av beslutanderätt om sin egen situation.

Det viktiga är att människor inte bara blint accepterar utan faktiskt börjar tänka över konsekvenser. Det borde vara en skyldighet för varje myndighet eller verksamhet som övervakar eller vill börja övervaka att främja dessa tankar, liksom det är en moralisk skyldighet för varje individ att värna om sin personliga frihet och integritet.

För en framtida regim som inte tillåter fria åsikter, motverkar vissa religioner, eller bara i allmänhet försöker uppnå ett monokratiskt styre skulle en utbredd likgiltighet / acceptans av övervakning i kombination med centraliserad infrastruktur för just detta, vara till största gagn.

Om man inte värnar om sin integritet och personliga frihet hjälper man till att ta nästa steg som kan möjliggöra ett potentiellt storebrorssamhälle där det finns möjlighet att helt kontrollera enskilda individer!
-- 
PS
Bara för jag är paranoid, betyder det inte att jag inte är förföljd ;-)

-- 
[1] Inlägget på prinsessanadia's blogg 

[2] Uppsamling av initialla tankar efter valet 

[3] Yttrandefrihetsgrundlagens dagar räknade? 

[4] Mode och Hat 

Utvisad från Livet

Jag hörde i morse på ekot om en barnfamilj som skall utvisas ur Sverige. Pappan är från Azerbadjan och skall utvisas dit, medan mammans hemland är Uzbekistan och hon således skall utvisas dit. Barnen, två pojkar, fyra och två år gamla, är födda i Sverige.

Det som komplicerar situationen, eller i verkligheten gör den helt sjuk!, är att mamman är psykiskt sjuk och benägen att skada sina egna barn. Hon har uttalat tankar om att vilja döda dem. Socialtjänsten har slagit fast att mamman inte får vistas ensam med barnen på grund av risken att hon skadar dem.

Migrationsverket har beslutat att barnen skall utvisas tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma till Uzbekistan! Detta beslut har tagits trots att en utvisning, enligt socialtjänsten, skulle vara förödande och trots att intyg från sjukvården visar att det finns risk att mamman överger barnen!

Familjen har överklagat utvisningen till migrationsdomstolen. Domaren kom fram till att migrationsverkets beslut inte skall ändras, och säger att de kommit fram till att detta är för barnens bästa, och baserat i det medicinska underlag som fanns.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur man tänkte då, kanske något i denna stilen:

Här har vi psykiskt sjuk mamma, där sjukvården dokumenterat att hon är benägen att lämna barnen. Dessutom får hon, enligt beslut från socialstyrelsen, i Sverige inte vistas ensam med sina barn därför att det finns  risk för att hon skadar dem. Fast socialstyrelsens beslut gäller ju inte i Uzbekistan, så det kan vi bortse från, och hon lämnar ju Sverige, och det gör ju barnen också, lämna som lämna liksom. Då är det ju färdiglämnat för mamman. Det blir nog bäst för barnen att följa med någon som redan har tankar på att lämna. Så gör vi! Barnen får följa med mamman och vi skickar pappan på annat håll!

Nu behandlade ekots inlägget inte överhuvudtaget huruvida pappan var lämplig som vårdhavare, eller ens om han har vårdnad om barnen. Men om socialstyrelsens beslut har någon grund överhuvudtaget kan inte rimligen beslutet att skicka barnen ensamma med sin mamma vara i barnens bästa intresse!

Jag kan inte låta bli att undra hur ofta sunt förnuft och medmänsklighet får ge vika för regler, byråkrati och lättja. Vidare måste jag kolla upp vad som ligger i migrationsdomstolens definition av "barnens bästa", om det nu finns någon sådan. Eller är det kanske upp till den enskilde domarens godtycke (och lättja) att definiera vad som är bäst för barnen?
-- 
Källa: SR (också för bild): 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4477895

Robot-Morgon-Mannen har fått sin förklaring

Amerikanska och italienska forskare har genom experiment på råttor kommit fram till att delar av hjärnan kan "sova" trots att vi (till synes) fortfarande är vakna. [1]

Fan, det behövde de inte experimentera på råttor för att komma fram till. De kunde frågat mig ... eller läst min blogg och dragit slutsatsen själva. Ett av mina första inlägg beskrev hur jag likt en robot bara kan utföra rutinsysslor på morgonen. Nu förstår jag varför. Högst sannolikt sover fortfarande 98% av min hjärna när jag stiger upp :). Aktualiserat av de ovan funna rönen kör jag därför en repris på delar av det inlägget:

Morgnar! De kommer varje dag. Ibland är de dåliga, ibland är de värre. Med dålig morgon menar jag inte att jag inte mår bra, har ont eller är olycklig, för inget av föregående känner jag på morgonen. Inte ens det faktum att jag i princip alltid, när jag vaknar eller blir väckt, är fruktansvärt trött, och helst bara skulle vilja sova vidare, är i huvudsak det dåliga. Tröttheten är det pris jag medvetet och gladeligen betalar för att hålla min, vad Babben Larsson [2] kallar, lakansskräck vid liv. Men att beskriva det underbara med sena kvällar och nätter sparar jag till en annan gång jag har idétorka, och forsätter istället med försöka reda ut vad jag upplever som så dåligt med morgnar.

Det är avtrubbningen och lättretligheten jag inte står ut med. Dessa infinner sig oavsett hur mycket eller lite, hur bra eller dåligt, jag sovit den gångna natten. Den typ av avtrubbning jag upplever på morgonen är för mig betydligt värre och obehagligare än till exempel den som uppstår när man intagit en aning för mycket alkohol. Jag är oförmögen att utföra verksamheter som kräver någon som helst kreativ eller intellektuell insats på morgonen. Jag är bara en maskin som förprogrammerat utför rutiner likt en industrirobot. Om någon eller något stör dessa rutiner buggar programmet ur, och roboten går istället in i försvarsläge. Inget försvar i världen skulle dock vilja ha den roboten, ty den uppfattar allt och alla som ett hot och agerar därefter. Moteld skjuts genast, fast det störande elementet inte en gång har öppnat eld. Jag är kort sagt otrevlig (eller i verkligheten antagligen vidrig) mot min omgivning, och jag hatar det.

Efter snart 40 år, är jag dock fullt medveten om hur jag fungerar och kan numera oftast behärska mig. I varje fall om störningsmomenten inte är för plötsliga, utan byggs upp. Om någon till exempel vänligt pratar med mig om inget särskilt, och samtalet endast behöver ett fåtal svar av ja/nej typ från min sida, så byggs irritationen långsamt upp mot attackläge och jag känner igen vart det är på väg. Jag inser att det är inget hot utan bara jag som uppfattar det så, och kan göra något åt saken. Jag kan till och med, i och med att jag tvingats bli medveten om min dvala och dess övergång mot försvarsläge, börja ta mig ur den och bli lite trevligare och på bättre humör av detta. Om någon däremot plötsligt, utan att bereda vägen, kräver att jag skall vara konstruktiv eller komma med förslag, om till exempel färg på en vägg som vi inte helt bestämt om vi verkligen skall måla om ännu, är det betydligt svårare. I bästa fall kan jag då behärska mig, och inte gå till attack utan på ett, vad jag hoppas är inte alltför ovänligt, sätt ta mig ur situationen och skjuta upp diskussionen.

Morgonfasen tar, olika morgnar, olika lång tid att ta sig ur och det är nog hur lång denna tid är som gör om jag upplever morgonen som dålig eller värre. Vissa knep som betydligt snabbar upp processen används flitigt. Det som verkar fungera allra bäst är långa varma duschar. Gärna med föregående och/eller samtidigt nikotin- och koffeinintag för en extra boost till effekten. Dock är det duschen i sig som är den förlösande faktorn. Värmen och den konstanta lätta beröringen av vatten mot huden, liksom låser upp knutarna i hjärnan som börjar fungera igen, och kan ta sig ur det låsta rutinprogrammet en annan väg än via försvarsläget.

Vissa störningsmoment, framför allt min 5-årige son, gör att jag har mycket lättare att behärska mig och på så sätt medvetandegöra mig själv om vilken fas jag är i och ta mig ur den. Det är ett helt klart mer plågsamt sätt, men förkortar morgonfasen väsentligt och får mig till normal människa betydligt fortare.

Jag vet med säkerhet att jag är en typisk B-människa [3], antagligen med en tvist. Enligt föregående länk är en majoritet av befolkningen mer eller mindre starka B-människor. Jag finner det därför ganska märkligt att nackdelarna med A-människor känns mycket mer accepterade i samhället än B-människornas tillkortakommanden. Det känns till exempel som om den allmänna hållningen är att det inte är lika illa att vara socialt inkompetent om kvällarna, och till exempel somna i soffan varje vardagskväll, som att vara lite frånvarande om morgnarna. 

Dessutom låter det så trist med "B-människa". Som om man vore en andra klassens människa. Men man kan ju alltid trösta sig med att även B-människor platsar i A-laget ;) ... dock torde mina morgonbesvär bli ännu värre av att vakna bakfull på en parkbänk? Så jag lovar istället att fortsätta arbeta vidare med att hitta metoder att ta mig ur morgonfasen så fort som möjligt, om ni A-människor där ute lovar att försöka hålla er vakna i TV-soffan :-)

-- 
[1] Mediareferenser
SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/du-sover-nar-du-ar-vaken_6121155.svd 
SVT: http://svt.se/2.22620/1.2407280/forskare_kan_ha_lost_gata
HD: http://hd.se/inrikes/2011/04/27/du-sover-nar-du-ar-vaken/
SKD: http://www.skanskan.se/article/20110427/TTINRIKES/104279748/-/du-sover-nar-du-ar-vaken
GP: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.611995-du-sover-nar-du-ar-vaken
DN: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/du-sover-nar-du-ar-vaken 

[2] Babben Larsson
http://sv.wikipedia.org/wiki/Babben_Larsson

[3] B-människa
http://www.b-samfundet.se/node/112

Kan en uppdiktad person få "riktiga" vänner?

Jag såg en notis i SvD om en person som levde en annan kvinnas liv på facebook. Bilder på kvinnan och hennes familj, samt uppgifter om de samma hade använts på den andra personens facebooksida.

Min första reaktion var "Men herregud vad fantasilöst!". Om det egna livet inte känns tillräckligt och man önskar man kunde vara någon annan, ger ju sociala medier en möjlighet att leva ut drömmarna och tillåter en att vara precis vem man vill. Varför då kapa information från någon redan existerande person? Varför inte gå all-in och skapa sig sin egen drömidentitet?

Men så slog det mig att det antagligen skulle vara ganska svårt att på just facebook dikta upp en person helt utan verklighetsanknytning. Hur fiskar man vänner till en fantasiperson som inte har någon äkta bakgrund och vänner/bekanta i verkliga livet?

Man kan kanske börja spela några av den uppsjö mer eller mindre sociala spel som finns tillgängliga i facebook, och skaffa en första vänkrets genom dessa. Sedan gäller det att skriva så intressanta inlägg att dessa spelvänner börjar läsa och kommentera. Förhoppningsvis lockar det vänners vänner.

Så småningom kanske det skulle vara möjligt att utge sig för att vara en känd person i något icke-existerande märkligt land, eller organisation och på så sätt kunna locka fler som villa ha kändisar i sin vänlista. Vem skulle inte vilja ha prinsen av Kratanga i sin vänlista? ;-)

Man kanske skulle göra ett social experiment ... någon som vill vara med och tävla i antalet facebookvänner man kan skaffa sig med en helt uppdiktad person?

Ett kravlöst liv?

Ibland är det bara för mycket! Ibland längtar jag bara efter ett liv där man kan välja att softa på soffan sexton av dygnets timmar. Ett liv utan krav och måsten. Men frågan är om jag fungerat under de villkoren?

Det känns som om vår lilla familj alltid måste prioritera vår tid. Fast för det mesta har vi inte ens lyxen att prioritera själva. Arbete, dagis/skola, arbete, pendlingsavstånd, arbete, hus, arbete, barn, arbete, bil, arbete, trädgård, arbete, stall/hästar, arbete, utbildning, arbete, arbete, arbete gör det för oss.

Missförstå mig rätt, jag trivs med mitt jobb. Tina trivs med sitt arbete. Vi älskar att spendera tid med vår son. Jag gillar att bygga och fixa hemma. Tina tycker om trädgårdsarbete. Våra jobb är dessutom "enablers" som ger oss tillräcklig inkomst för att ta tillvara vår fritid på i princip vilket sätt vi vill. Vi har råd att resa, köpa saker, anlita hantverkare och hitta på i princip vad som helst vi önskar. Vi lever ett bra liv!
MEN IBLAND BLIR DET BARA FÖR MYCKET!

Studenttiden, året med diskjobbet, eller till och med militärtjänstgöring ställde förvisso alla krav och gav måsten. Dessutom hade jag i princip aldrig några pengar över och kunde definitivt inte resa så mycket som jag önskade. Ändå ser jag just nu tillbaka på de perioderna i livet med viss längtan. De delar av min tid som var belagd med krav var schemalagda. All annan tid var min egen att spendera precis som jag ville.

Någon slags dröm om en kravlös tillvaro utan måsten har börjat dyka upp i mitt huvud. Tänk att bara få gå runt och pilla sig i naveln utan att känna dåligt samvete över allt jag borde göra istället! Tänk att kunna välja spendera en helg med att se alla sex Star Wars filmerna i sträck! Tänk att ha tiden att spela 36 golfhål i rad, eller lägga en vecka på att klippklättra och sova i skogen! Tänk att kunna lägga timmar, dagar och veckor på att bygga den perfekta multimedia anläggningen med små och billiga resurser!

Men, är det en realistisk dröm, eller är det bara någon slags försvarsmekanism mot det sista årets ständiga stress? Kan människor fungera utan krav? Kan jag fungera utan krav? Vill jag verkligen leva så?

Jag är ganska säker på att jag skulle kunna leva och trivas med en mindre inkomst och mer fritid. Jag är dock lika säker på att jag numera inte skulle utnyttja den fritiden så som jag ovan drömmer om. Det är flash-backs från ett annat liv jag i och för sig trivdes med då, men som jag av egen vilja valt bort för något annat. Jag skulle högst sannolikt spendera det mesta av min fritid på samma sätt som jag gör idag. Med min familj! Med att "arbeta" i hem och trädgård!

Dessutom är jag ganska säker på jag snabbt skulle skaffa/skapa mig nya krav och måsten. Jag vill ju så gärna vara "duktig" och leva upp till andras förväntningar. Det är ju så enkelt att få bekräftelse genom att känna man på ett bra sätt klarat av uppgifterna man måste få gjorda.

Jag har aldrig förstått människor som säger de skulle fortsätta arbeta om de vann så mycket pengar så att det blev totalt ekonomiskt oberoende. Herre gud, det finns ju så otroligt mycket saker jag skulle vilja göra som jag aldrig har tid till. Jag hade inte haft något problem med att fylla min fritid! Men om jag börjar fundera på hur jag, efter att ha levt ut alla resedrömmar, etc, skulle fylla de tjugofyra timmar av fritid varje dygn, dyker ganska snabbt iden om ett eget företag upp. Ett konsult/service-företag där jag bara tog mig an precis de jobb jag ville. Bara utförde de uppdrag som lockade allra mest och gav mig något tillbaka. Jag söker alltså kraven. Jag vill kunna visa mig duktig. Så mycket var det kravlösa livet alltså värt! Jag förstår visserligen fortfarande inte människor som säger de skulle fortsätta jobba vidare som vanligt om de blev totalt ekonomiskt oberoende, men jag har fått en viss förståelse för varför de säger så. De vill fortsätta känna sig nyttiga. De vill fortsatt ha krav på sig för att kunna det.

För mig handlar det nog om att hitta balansen. Att balansera fritiden så den blir fylld av egentid men också tid med familj, vänner och privata åtaganden. Att hitta balansen mellan fritid och arbete. Arbete som ställer de krav jag behöver för att känna mig bekräftad och dessutom ger mig den ekonomi jag behöver för att göra fritiden meningsfull. Tillräckligt med fritid för att inte känna mig stressad och tyngd av måsten. Fan, det är en svår balansgång. Jag trivs trots allt ganska bra i livet som det ser ut, men vågen tippar redan något för mycket åt kravhållet, och det känns som om den accelererar ditåt.

Jag får väl hoppas fem dagars påskledighet, och en sommarsemester som nu börjar kännas inte allt för avlägsen hjälper till att balansera tillvaron lite bättre. Vardagen är en annan sak som nog måste funderas lite mer på för att komma på hur den skall balanseras. Visst, har man gjort de val jag gjort, måste perioder av ökade krav och måsten genomlidas. Den senaste perioden har dock blivit alltför lång. En bättre långsiktig balans efterfrågas! Någon som har en till salu?

Öresundsmagi

Jag minns första dagen jag gått över från tågpendling till att pendla över sundet med bil. Det var en strålande vårmorgon 2006 med klarblå himmel och underbar utsikt över sundet när bron passerades. När Ørestad närmade sig stod solen i precis rätt vinkel för reflekteras med ett gyllene sken från det glasbeklädda Ferring-huset. Jag hade kommit till Cibola. Allt kändes rätt!

Nu, på dagen fem år senare, hade jag en lika mäktig, och mer magisk, upplevelse. Denna gång utspelade sig skådespelet på själva bron. När jag gav mig av hemifrån möttes jag av en kall skitmorgon. Fuktigt med tjock dimma hela vägen hemifrån via dagis mot bron. Runt brofästet kändes dimman kompakt. Men när högbron närmade sig blev det lite ljusare och helt plötsligt öppnade sig världen och log mot mig med strålande solsken från en klarblå himmel! Det var bara själva högbron, mellan de två pelarparen som låg ovanför dimman. Som en ö bland molnen med portaler till andra världar! Som en strålande ljusglimt i en tillvaro av grå dis och dimma! Magiskt!

Ett flygfoto på bron denna morgon, skulle antagligen kunna säljas som fototapet till mig *hint*, *hint* ;-)

Den härliga känslan förtogs dock effektivt när jag kommit ur tunneln på den danska sidan. Den normalt sett, maximalt, tjugo minuter långa bilfärden därifrån, förlängdes med ungefär det dubbla och det tog en timme i bilkö, som till synes uppstått helt utan anledning, att komma fram. Inga olyckor, ingen enkelfilig vägsträcka, ingen synbar anledning! VARFÖR?

Men skit samma. Det är magin på bron jag väljer ta med mig in i fortsättningen av dagen!

--
Bildkälla: The Rhythems of Life - Writings of Tina Ng

Sommartid - Lika korkat som engelsmän!

Efter vad jag förstått, och fått lära mig, kom sommartidsidiotin till i ett försök att bättre utnyttja dygnets ljusa timmarna, motiverat med att ge arbetare mer användbar fritid efter arbetets slut.

Hmmm, låt mig spekulera i hur man tänkte man då. Till att börja med så kan man inte ha tänkt på de tropiska (nära ekvatorn) länderna, där skillnaden i kvoten mellan de ljus och mörka timmarna på dygnet är obetydlig på sommaren jämfört med vintern (där är också användandet av sommartid ovanlig). Inte heller närmre polerna är det intressant då vi på sommaren har fler ljusa timmar än vi är vakna (men likt förbannat envisas vi med att använda sommartid). Man måste ha tänkt att längs en (eller rättare sagt två) linje(r) mitt emellan ekvatorn och polerna kan man faktiskt utnyttja dagen lite bättre om man förskjuter dygnet en timme över sommaren. Det är ju fantastiskt bra, för en liten del av jordens befolkning, jippie för dem!

Men vad innebär det i komplikationer för (även) dem men kanske framförallt resten av världen, som inte har någon glädje av sommartiden? Tja, jag orkar inte spekulera i alla hemska varianter av obehag, otillfredsställelse och krångligheter det innebär för alla andra så jag håller mig till det ofog det drar med sig för mig, och många andra som bor på samma breddgrader som jag gör.

Som extremt morgontrött är våren den enda årstid då det känns något lättare att stiga upp på morgnarna. Kroppen är invand vid att vara aktiv från det det ljusnar och framåt, och nu i slutet av mars är det plötsligt ljust redan vid den okristliga tidspunkt jag tvingas stiga upp. Det gör det, under en kort omställningsperiod, lite lättare att få häcken ur sängen och komma igång på morgonen. Men vad händer? Inte nog att en timme av dygnet försvinner, vilket gör att vi som har svårt att gå och lägga oss i vettig tid, helt plötsligt sitter uppe tills småtimmarna utan att tänka på det, och tappar ytterligare någon timmes sömn. Dessutom är det helt plötsligt mörkt igen när man väl skall stiga upp. Var det svårt att masa sig ur sängen innan, blir det ta mig f-n omöjligt den veckan sommartiden införs.

Visst det är skönt att det är ljust när man kommer hem, men vad f-n det är det ju även utan att man inför sommartid. I synnerhet när man kommer in i högsommaren är det totalt meningslöst att det är ljust fram till midnatt istället för klockan elva. Det är snarare så att man sitter och längtar efter solen skall gå ned så man kan få någon timmes svalare skön avkoppling innan man måste lägga sig för att kunna stiga upp igen.

Om man, som jag, arbetar tillsammans med, och har regelbundna distansmöten (telefon, videokonferens, etc) med folk från olika delar av världen så komplicerar sommartidsomställningen så in i h-----e. Största delen av Nordamerika inför också sommartid, men inte samtidigt som oss. I andra delar av organisationen (Asien) har man inte sommartid alls. Men värst är nog engelsmännen.

Efter som alla engelsmän tror att världen är centrerad i just England, är GMT (Greenwich Mean Time) den enda tid som gäller. I en Engelsmans ögon är GMT den tid man använder i England * punkt *. Men det är det fan inte! På sommaren har man sommartid i England, precis som vi. Då använder engelsmännen BST (British Summer Time) vilket är det samma som GMT+1. Det är det inte många engelsmän som förstår, så de fortsätter glatt att boka möten och anger tider i GMT, fast de menar BST.

Fast helt säker på detta kan man ju inte vara. En del av dem är faktisk så klipska så de förstår skillnaden. Skall man förslå en tid till ett möte med engelsmän, kan man inte ange tiden i BST, då tre fjärdedelar av Englands befolkning inte vet vad det är, och inte har förmåga att förstå begreppet om de slår upp det (deras tid är ju GMT!!!). Det funkar inte heller att ange mötestiden i GMT, då den lilla minoritet som rent faktiskt förstått skillnaden mellan BST och GMT då riskera komma en timme för sent.

Den enda rätta vägen att gå borde ju vara att ange tider i UTC (Coordinated Universal Time). Men det funkar ju inte heller rakt av då en del engelsmän sätter likhetstecken mellan UTC och GMT. Det är visserligen sant, men då de flesta engelsmän, felaktigt, kallar även sin sommartid för GMT (och inte BST) och bara en del av dessa är dumsmarta nog att ändra definitionen av GMT i jämförelse med UTC på sommaren, riskerar man att det blir fel ändå.

Det enda som funkar är att ange tid i "your local time", och om man får frågan "Do you mean GMT?" bara spela dum och svara "What ever you like to call it!"

De vita sluttningars njutning

Vecka tio spenderade vår lilla familj i Livigno Italien, mestadels åkandes utför, njutandes av maten och inte minst det underbara vädret.

Här kommer en lite försenad reserapport!

Även om de sista många månadernas ständiga jäkt och tidspress höll på att lägga sorti på förväntningarna [1] hade jag till sist gett mig tid att se fram emot resan något oerhört, och kvällen innan var, i vanlig ordning, förväntningarna och den pirrande spänningen på topp [2].

Vi hade förberett Vincent på att vi skulle resa mer eller mindre hela dagen (flyg till Innsbruck plus tre och en halv timmes busstransfer:!: ... * suck *). Portabel DVD spelare och Nintendo DS var fulladdade med film och spel, och riktigt peppade gav vi oss i väg mot Köpenhamns Flygplats, där vi förutom lite reselektyrsshoppande tjuvstartade Italienupplevelsen med en förvånansvärt god pizza i väntan på boardingen. Trots att den extra halvtimme vi fick spendera vid gaten då planet var försenat, gick avfärd och flygresa smidigt.

Vi hade bokat resan genom Nortlander som håller förvånansvärt bra priser (svårt att göra det mycket billigare själv även om man jagar bästa priser på flyg, boende, liftkort, skidhyra, etc) och vi är på det hela taget nöjda med deras koncept och det lilla vi nyttjade av deras service, men jag börjar ändå med att gnälla på dem. Informationen på den långa busstransfern var högst bristfällig och bestod av ett ytterst kort tal samt några utdelade papper som innehöll lite av värde. Trots Nintendo, sagoläsande, film, etc, blir tre och halv timme på buss efter att har väntat, flugit och väntat igen i en halv dag, ganska tråkig för en femåring. Vi föräldrar hade hoppats på lite kontinuerliga uppdateringar om hur långt det var kvar, varför vi satt i kö, etc, utan att själva behöva besvärande fråga. Men skit samma, vi kom fram och Vincent var duktig!

Väl framme guidades vi av en annan reseledare de sista par hundra metrarna till vår inkvartering. Vi hade bokat en två-rum-och-kök-lägenhet, inte så mycket därför att vi ville laga mat själva (vilket vi förutom frukostarna inte gjorde en enda gång) utan därför att nattlivet inte är så vilt i en femårings sällskap och då är det ganska skönt att ha lite mer plats än en pension eller ett hotellrum ger. Till vår besvikelse var lägenheten placerad i källarplan, utan balkong (* dah *) och med bristfälliga ljusinsläpp från de små fönsterna. Inte heller fanns det någon naturlig eller trevlig sällskapsplats, utan bara två sovrum och en TV uppsmälld bredvid köksbordet. Dock var läget perfekt. Mitt i centrum, men ändå mindre än 100 meter från de bästa och mest effektiva liften på ena sidan dalen. Intrycket av boendet var därför väldigt kluvet. Senare i veckan kom vi dock fram till att det inte var så dumt att den trista insidan tvingade ut oss på ständiga utflykter till kaféer och barer istället för att sitta och ha ensam familjeafterski, vilket det kanske blivit mer av om lägenheten varit trevligare.

Livigno är en långsmal by som trots sin modesta storlek, tack vare sina skattelättnader, har massor av butiker av alla de slag (mest sprit och kläder dock). Vårt lägenhets läge var, som nämnts, perfekt, förutom den detaljen att skidskolan Vincent skulle gå i låg i andra ändan av den lååångsmala byn.

Vi hade innan avresa fått information om att skidskolan skulle börja vid halv tio, men vid ankomst fick vi reda på att det var redan klockan nio. Skiduthyraren som vi hade voucher till låg ett par hundra meter åt motsatt håll och öppnade halv nio ... skit var tog den första semestermorgonen vägen? Planera, stiga upp tidigt för att hinna hyra skidor till Vincent, kolla upp skidbussar och framförallt se till att allt klaffade. Men vi lyckades :) och kom till och med i tid till skidskolan, till skillnad från många andra. Det är förvånansvärt vad smidigt allt kan gå första semestermorgonen under en klarblå himmel när hela världen (eller i varje fall hela alperna) ler mot en.

När Vincent funnit sig tillrätta i skidskolan [3] tog vi oss tillbaka med bussen för att själva hyra skidor. Om man bor i närheten, kan vi verkligen rekommendera Alpine Mountain (tror jag butiken hette), jag har sällan fått en mer engagerad och trevlig säljare när vi började prata skidor. Det slutade med ett par Salomon Enduro som jag trivdes väldig bra med. En riktigt trevlig skida som, ju mer man pressade den, gav desto bättre respons. Den fungerade utmärkt på pist och knaglig terräng. Tyvärr hade vi ingen riktig lössnö så jag kan inte ge något omdöme för kvaliteterna där. Dock var spetsarna bra lyfta och kom upp fint i det lilla jag hittade.

Väl färdighyrda blev det återigen buss tillbaka för att säkert hinna i tid till skidskolan skulle avslutas för dagen.

De gratis skidbussarna i Livigno är för övrigt mycket smidiga. Det finns tre linjer som snabbt och enkelt tar en mellan alla skidliftar, vilket behövs om man skall hinna till skidskola i andra ändan av byn tidiga semestermorgnar, eller om man vill åka skidor på motsatt sidan den relativt (i jamförelse med till exempel Saalbach) breda dalen.

Nu var det så äntligen dags att åka lite skidor, även om det blev en del kasande med Vincent mellan benen första dagen. Dock var han redan säkrare än jag anat han skulle vara första dagen och allt blått, samt det mesta röda klarade han galant själv. En härlig lunch, afterski i solen och en god middag avslutade dagen.

Nästa morgon vaknade vi till en ny dag med strålande solsken och klarblå himmel. Inte ett moln syntes på himlen. Så hade vi det hela veckan. Nä, förresten, den fjärde dagen såg vi ett litet moln, men det var borta igen innan klockan nio på förmiddagen. Helt fantastiskt! Trots det underbara vädret var snön mycket bra, och det fanns tillräckligt av den. Det var tillräckligt kallt för att den skulle vara torr och fin. Inte en enda dag var det slaskigt i pisterna ens nere vid byn. Sista dagen var det något mjukare, men fortfarande inte slaskigt. Underbart!

Andra dagen hade jag glömt något i lägenheten, så när vi lämnat Vincent på skidskolan, gav vi oss på skidor tillbaks genom ena sidan dalens hela system. Vi gjorde oss ingen brådska då systemet inte är särskilt stort, utan kostade på oss tiden för en Glühwein i solen. Halvvägs tillbaks genom systemet ringer mobilen och det visar sig att vi har en son som vägrar åka skidor. Tina börjar få panik över hur det går, om de har lämnat honom ensam, rädd att han skall vandra iväg, och när vi väl kommer upp på en topp från vilken man ta sig hela vägen ned till skidskolan, sätter jag av i ett vansinnesstörtlopp. Fan, jag tror knappt Anja hade hängt med i ostakad pist full av turister ;). Trots stressen att komma ned så fort som möjligt, hann jag lägga märke till hur fantastiskt stabila skidorna var när man pressade dem fullt i karvande svängar, liksom när man tryckte hårt för att få snävare svängar genom smalare branta passager. På någon minut var jag nere och hittade en surmulen grabb sittandes ensam nere vid minsta barnliften. När han inte velat åka längre hade skidläraren prövat att flytta honom till en mindre avancerad grupp med yngre barn, ifrån den grupp som bara innehöll barn äldre än Vincent. Detta hade han blivit fruktansvärt sur över och tvärvägrade efter det att åka över huvud taget. Men va fan, jag förstår honom, tog hårt på stoltheten ;). Några chokladbitar och en dricka senare var han dock redo för åkning med de riktiga proffsen (mamma och pappa ;)). Nästa dag var skidskolefri, och de två sista skideskoledagarna var det inga problem alls utan då tyckte han det var hur kul som helst. Det var nog bara lite trötta ben andra dagen som spökade.

Tredje dagen bestämde vi oss för att testa berget på andra sidan dalen. Framförallt för Vincents skull då där var en riktigt lång (åtta kilometer) blå pist. Den tog vi i första åket, men tröttnade sedan på den gamla tvåsitsliften som gick längs med bergskammen tillbaks och började saxa oss tillbaks till högsta toppen via röda pister istället. Överallt åkte Vincent helt själv och konstaterade efter att vi åkt en snutt ned till en sittlift i svartmarkerad (dock ej särskilt svår, men lite brant i varje fall) pist att, "Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! SVART PIST ÄR LÄTT FÖR MIG!". Denna sida var i vår mening trevligare och hade mer varierad åkning. Nackdelen är att den ligger en liten bit från byn, så skidbuss är nästan nödvändig för att komma till liftarna om man bor inne i byn. Det gjorde dock ingen större skillnad för oss som ändå tog bussen till skidskolan varje morgon.

Lagom till dagens sista nedfart, kände jag att Vincent nu behärskade åkningen riktigt bra och utan problem tog sig ned genom vilka svårigheter som helst. För att öka motivationen och ge honom lite utmaningar gav vi oss således ut lite bredvid pisterna och letade småhopp över vallar, etc. Detta blev han heltänd på, så det blev inte alls sista åket, utan vi fick ge oss upp för en ALLRA SISTA fyrakilometersrunda till. Längs med denna låg en barnanpassad "fun park" där de utnyttjat en naturlig ravin som Vincent bara kom att älska. Jag har aldrig sett så mycket trötthet blandad med så mycket glädje som när vi väl kommit ned.

Efter ytterligare två skidskoledagar återvände vi sista dagen till den "fina sidan berget" och Vincent fick efter ytterligare träningen verkligen leva ut sina nyfunna skidåkningsglädje.

Som erfaren skidåkare tycker jag själv att systemet är lite för litet om man verkligen skall satsa en vecka på att åka skidor. Fördelen är dock att det ligger relativt högt, så trots fint väder håller snön fint. Det mesta av åkningen är ovan trädgränsen, och ytorna är bra utnyttjade. Med mer nysnö kan jag tänka mig att det blir många lättåtkomliga ytor med bra lössnöåkning.

Med små barn var storleken på systemet lagom och de generellt sett breda pisterna perfekta. Ytorna och pistbredderna gjorde att pisterna inte blev särskilt sönderåkta utan var fina hela dagarna. Bra underlag underlättar ju när man skall lära sig. Vincent letade dock de få och små pucklar som det blev, allt för att kunna hoppa :). Det fanns ett flertal fina fun parks som hade gigantiska hopp med fantastiska kicks, bra med räcken och andra byggda roligheter. Riktigt svår och/eller opreparerad åkning saknades dock. Endast ett par ynkliga puckelpister fanns det, och ingen av dem ordentligt brant.

Byn är trevlig och känns trots att den är uttalat turistisk runt skidåkningen och billig shopping, italiensk "på riktigt". Maten var underbar. Det italienska som blandas med sydtyrolisk inspirerad mat är bara så gott! Sista kvällen hade vi en fantastisk middag på italienskt vis, med antipasto, primi piatti, secondi piatti och dolci.

På det hela taget var vår resa underbar, och jag rekommenderar gärna Livigno som resmål, i varje fall om man reser som familj med barn och inte är ute efter hardcore skidåkning i första hand. Se gärna till att få lika bra väder och snöförhållanden som vi då får ni helt säkert en kanonresa!

--

[1] Brist på resenerver

[2] I morgon är en annan dag ... en underbar dag!

[3] Lite mer om skidskolan och framförallt Vincents enastående framgångar under skidveckan kan ni hitta i det redan publicerade inlägget:
Ni kan kalla honom Ingemar 

Ni kan kalla honom Ingemar

"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"
- Vincent, 5år

Nyss hemkomna från en underbar vecka i Livigno, om vilken i helhet kommer mer i ett senare inlägg, vill jag med ett par filmer och bilder i detta första inlägg skryta om de oerhörda framgångar i skidbacken min femåriga son gjort.

Han hade helt utan övertalning sett fram emot att få gå i skidskola vilken, till föräldrarnas förtret, började redan klockan nio på morgonen den första dagen. Det blev en tidig morgon för att hinna hyra skidor, ta bussen till skidskoleområdet, etc. Väl där konstaterade Julie, den trevliga danska skidläraren, att han skulle gå i hennes lite mer avancerade grupp eftersom han prövat stå på skidor förra året. Alla som skulle vara med hade inte kommit så Vincent klev under väntan upp på rullbandet som tog honom upp i den minsta av barnbackar och presterade följande åk:

Jag tror att första skidskoledagen var mer traumatisk för oss föräldrar än för Vincent. Han vinkade farväl och ganska snabbt försvann gänget upp i en knapplift som gick upp till en "större" backe. Förra året åkte han hela tiden antingen mellan mina ben eller i sele. Nu var han "on his own" tillsammans med en fem-sex andra barn och bara en ung danska (och vi vet ju alla hur bra danskar inte åker skidor ;)). 

Från avstånd såg det dock ganska kontrollerat ut, så vi gav oss iväg för att själva hyra skidor, etc. När vi kom tillbaks såg vi att han hade betydligt bättre kontroll än vi förväntat oss så selen fick stanna i ryggsäcken även första dagen.

De första dagarna åkte han mellan mina ben när det blev lite brant i de röda pisterna, men tredje dagen, vilken var skidskolefri, gav vi oss upp på andra sidan dalen eftersom där var en extremt lång blå pist. Där lyftes grabbens självförtroende och han låg hela tiden bakom mamma och stressade henne: "Mamma, åk fortare!"

Vi tröttnade efter något åk på den flacka blå pisten som till största delen vara ganska ointressanta, och gav oss ut i de röda pisterna. Vincent ville inte längre ha tryggheten att åka med pappa och tog sig själv ned överallt. Lite väl fort gick det emellanåt och efter en osedvanligt ordentlig vurpa stressade jag fram till honom och hörde att han tjöt i högan sky. Jag blev inte lite rädd att han nu skulle ha tappat självförtroendet, och insåg att det skulle kunna bli svårt att få "upp honom på hästen" igen. Men när jag lyssnade efter hörde jag att det han, rädd att vi skulle vilja att han lugnade sig, tjöt var: "Jag vill åka mer! Jag vill åka själv!" :)

En av de röda pisterna mynnade ut i en svart pist (inte särskilt svår dock) som man fick ta ned de sista fyra-femhundra metrarna till en sittlift. Det var efter den första nedfärden i denna som inläggets första "goa" citat kom:
"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"

 

Framstegen fortsatte resten av veckan och den sista, också skidskolefria, dagen spenderade jag och Vincent mer tid i raviner, naturliga half-pipes, småhopp, etc, än i preparerad pist :).

Lite svårt att filma det hela var det allt, men ett par snuttar, framförallt från blå pist blev det sista dagen. Även om jag inte lyckades få med hur bra han med tighta kontrollerade svängar klarade lite brantare trängre passager, etc så ser man en klar skillnad mot filmen från första dagen :)

Imorgon är en annan dag ... en underbar dag!

Några timmar och all packning kvar. Sedan drar tuffa familjen på en veckas skidsemester. Den av mig mest efterlängtade tidpunkten på hela året är här! Fan vad gött!!!

Jag har, för ovanlighetens skull (brukar, driven av längtan, vara satans påläst om skidesemål), absolut noll koll på om vi har internettillgång från lägenheten, men misstänker att risken finns att vi inte har det. Får väl trotsa jobbets policy om att inte överutnyttja 3G anslutningar och ladda upp några bilder på fejan, men bloggande blir det nog inte så mycket av om vi saknar nätverk. Utlovar i så fall reserapport på detta forum postumt.

Nu är jag så uppspelt att detta inlägg varken blir roligare eller längre, men en liten stulen skidåkningsbild från Livigno kan jag ju inte motstå att bjuda på!

Bildkälla: http://www.interchalet.co.uk/

Regeringen + MP = Migrationspolitik

Jag är glad! Rent av lycklig nästan! SDs vågmästarroll har, i den fråga jag fruktat deras inflytande mest, åsidosatts!

Det finns hopp för framtiden, det finns hopp för medmänskligheten!

"- Vi som tror på att människor ska kunna röra sig över gränser och söka sig ett bättre liv någon annanstans har gjort den här överenskommelsen."

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/historisk-enighet-om-migration_5980675.svd

Brist på resenerver

Fyra dagar kvar. Fyra ynka dagar till årets höjdpunkt. Semester, men inte bara semester. Skidsemester! Vi skall till en ort jag aldrig åkt skidor i, eller ens besökt, tidigare. Vi skall till den goda matens land.

Om allt vore normalt, borde mina nerver, på ett positivt sätt, vara på helspänn av förväntan. Jag borde haft stenkoll på väderprognos, snödjup, restauranger och pistkarta redan.

Något är fel! Det är först med detta inlägg jag ens börjat fundera på resan, annat än i rent logistiska termer. Sedan i somras har allt bara rullat på i ett rasande tempo. Jag missade hösten. Var knappt ute i naturen och njöt. :-(

Den första tidiga snön fick mig i och för sig att reagera. Härligt med vinter, och riktig vinter! Men sedan var det helt plötsligt jul, och sedan var den slut. Vart tog den vägen? Jag är visserligen ingen stor julälskare, men brukar spela spelet och driva upp julstämningen med att plåga mina danska arbetskamrater med massa svensk julmusik, etc. I år var julen bara plötsligt där, och sedan lika plötsligt borta.

Halva nöjet med skidresan är ju förväntan. Planerandet. Stenkollen på väder och snöläge. Jämförandet av all olika skidor som går att hyra. Noggrant granskande av pistkarta, för att försöka luska ut var det finns potentiellt bra och lättåtkomlig off-pist åkning. Den pirrande känslan när resan närmar sig.

Nu är det fyra dagar till vi åker, och först nu, när jag tvingar mig själv att fundera över det börjar jag känna förväntan. Fan, jag tänker inte låta det sista halvårets intensiva tempo och konstanta tidsbrist stjäla min efterlängtade förväntan.

Jag vill inte att skidresan bara plötsligt skall dyka upp och vara över igen. Jag vill genom den pirrande förväntan bygga upp stämningen. Jag vill längta. Jag vill att det skall kännas som om tiden går långsamt.

Det är bråttom om jag skall hinna få en nypa av spänningen. Men detta inlägg har definitivt hjälpt. Skit vad kul det skall bli.

En titt på yr.no's långtidsprognos gjorde det inte hellre sämre. Riktigt kallt (dock ingen nederbörd) fram till helgen, och sedan strålande sol och ett par minusgrader i början på nästa vecka när vi är där. :-) Kan bli fint! Önskar bara det kom lite ny fin snö, men med ett snödjup på 170 cm, ny snö igår och kallt väder lär det vara bra ändå när vi kommer dit! :-) Kanske svårt att hitta orörd snö dock. Vi får väl se.

Härligt, nu har pirret i magen infunnit sig! Skit det är bara fyra dagar kvar! HÄRLIGT!

Bildkälla: http://www.rcsw.it